Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bacon. 3. Francis B., baron Verulam, viscount S:t Albans, engelsk statsman, filosof och naturvetenskapsman - Bacon, John, engelsk bildhuggare - Bacon, Delia, nordamerikansk skriftställarinna - Bacon-teorien, att icke William Shakspere, utan Francis Bacon skulle varit författaren till Shaksperes dramer - Bacquehem, Oliver von, markis, österrikisk statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
politik. Han uppgjorde också en djärf
försoningsplan, men framlade den endast delvis och vann ej
heller fullt förtroende å någotdera hållet. B:s misstro
mot valda politiska församlingars herravälde samt
hans vana att underordna sig de maktegande
förmådde honom att låta bruka sig som ett verktyg
för Jakobs och dennes gunstling Buckinghams politik,
på hvilken han aldrig uppnådde att utöfva ett
bestämmande inflytande. Vid parlamentets
sammanträde 1621 föll han ett offer för den allmänna oviljan
mot den i ämbetsmannakretsar rådande korruptionen.
B. hade, som flertalet domare på den tiden,
emottagit skänker af parterna; han anklagades nu för
att ha låtit muta sig, och det kom i dagen, att han
i några fall erhållit gåfvor af rättssökande, innan
deras mål voro afgjorda. Dock kunde ej uppvisas,
att han i sina domslut låtit däraf påverka sig. B.
sjuknade under rättegången, afstod från att försvara
sig och erkände sig skyldig till "försummelse och
korruption". Han dömdes att mista sina ämbeten
och erlägga dryga böter samt tillbragte sina sista år
i tillbakadragenhet, sysselsatt med filosofiskt och
historiskt författarskap samt naturvetenskapliga
studier. Vid ett experiment ådrog han sig en häftig
förkylning, som kostade honom lifvet, 9 apr. 1626.
B. är inom filosofiens historia en af uppslagsmännen
till den moderna filosofien. Han bryter afgjordt
med medeltidens dogmatism och fordrar filosofiens
grundläggande på erfarenhetens basis genom en
vetenskaplig induktion. Vetenskapens uppgift ser han
framför allt i ett behärskande af naturen genom att
lära känna dess lagar och enligt dessa ingripa i
naturförloppen. "Vetande är makt", och "naturen
behärskas genom att man lyder den". Härför måste
forskaren först och främst befrias från vissa lockande
fördomar, "idolerna". Sådana urskiljer B. fyra:
1. "Idola tribus", släktets idol, benägenheten att
fatta naturen efter analogi med människan
(antropomorfismer); 2. "Idola specus", hålans idol (med
hänsyftning till Platons liknelse i "Staten" VII), de
fördomar, som härflyta från individens anlag, vanor,
uppfostran o. s. v.; 3. "Idola fori", torgets idol,
de fördomar, som härflyta från den mänskliga
samfärdseln, särskildt genom språkets makt öfver tanken;
4. "Idola theatri", den filosofiska traditionens
villfarelse. Positivt fordrar B., att vetenskapen skall
använda en fullständig induktion, "ställa riktiga
frågor till naturen", och i utredningen af
förfaringssättet därvid gifver B. uppslag, som sedan utförts
i Mills fyra induktiva metoder. Trots dessa lyckliga
uppslag står dock ännu B. i många afseenden kvar
på sin tids ståndpunkt. Såsom medeltidens realister
ser han naturens "ursprungskälla" i tingens
"former", hypostaseringar af deras begreppsmässigt
fattade väsen. Och han förstår icke den betydelse,
som matematiken har för den moderna
naturvetenskapen, sådan denna redan på hans tid var
grundlagd af Galilei o. a. Han föraktar skolastikens
syllogistiska spetsfundigheter, men hindras därigenom att
inse deduktionens oumbärlighet äfven för ett med
induktionen arbetande tänkande. I frågan om
förhållandet mellan tro och vetande står han på samma
ståndpunkt som de siste medeltidstänkarna:
religionen är trons sak, ej det filosofiska vetandets; båda
hafva sålunda alldeles skilda områden. I läran om
Gud kan filosofien ej komma längre än till att
vederlägga ateismen. På det engelska tänkandet har B.
utöfvat ett starkt och varaktigt inflytande genom sin
empirism, men det är en afgjord öfverdrift af hans
betydelse, då han fattas såsom den moderna filosofiens
grundläggare.
B:s filosofiska hufvudarbeten äro hans ej mindre
än tolf gånger omarbetade Novum organon
scientiarum (1620), en ny logik i stället för Aristoteles’
"Organon", samt De dignitate et augmentis
scientiarum (1623), en sorts vetenskaplig encyklopedi med
flera träffande anmärkningar om de luckor, som borde
fyllas i vetenskapernas system. Dessa skrifter voro
afsedda att bilda delar af ett stort verk, som han ej
hann fullborda, Instauratio magna. Förarbetena till
en tredje del däraf utgafs efter hans död under
titeln Sylva sylvarum. Bland B:s många öfriga
arbeten märkas hans Essays, af hvilka de första
utkommo 1597 och den slutliga, betydligt tillökade
upplagan 1625, vidare New Atlantis (skrifven 1614
–18) och Life of Henry VII (1622). Hans samlade
skrifter hafva flera gånger utgifvits, senast af Ellis,
Spedding och Heath (7 bd, 1854–59, ny uppl.
1879–90). Om B:s lefnad och filosofi finnes en
mycket omfattande litteratur, hvaraf främst må
nämnas Spedding, "Letters and life of Francis B.,
including all his occasional works" (7 bd, 1862
–74; i sammandrag utg. 1878 under titeln "Life
and times of Francis B."); vidare Ch. de Rémusat,
"B., sa vie, son temps, sa philosophie" (1857),
Kuno Fischer, "Francis B. und seine nachfolger"
(2:a uppl. 1875), E. A. Abbott, "Bacon and Essex"
(1877) och "Francis B., an account of his life and
works" (1885), Nichols, "Francis B., his life and
philosophy" (2 bd, 1888–89), E. Liljeqvist, "Om Francis
B:s filosofi med särskild hänsyn till det etiska
problemet" (1893–94) samt kortare biografier af Fowler
(1881) och Church (1884, i serien "Men of letters",
många gånger omtr.). Jfr äfven Gardiner, "History
of England 1603–1642" (del I–V) samt hans för
uppskattningen af B:s politiska verksamhet
epokgörande artikel "Bacon" i "Dictionary of national
biography".
Om en äfventyrlig hypotes, att B. skulle vara förf.
till Shaksperes dramer se Bacon (Delia) och
Bacon-teorien.
V. S–g.
S–e.
Bacon [bei’kn], John, engelsk bildhuggare, f.
1740 i Southwark, d. 1799 i London, känd
förnämligast genom en utmärkt Mars-staty samt åtskilliga
monument i Westminster abbey.
Bacon [bei’kn], Delia, nordamerikansk
skriftställarinna, f. 1811, d. 1859, gaf upphof till den
ännu pågående, af så mycket fantasteri närda
"Shakspere-Bacon-striden", i det att hon i sitt
arbete The philosophy of the plays of Shakspere
unfolded (1857) sökte bevisa att de under Shaksperes
namn utgifna dramerna ej skulle skrifvits af honom,
utan af Francis Bacon i förening med andra
skriftställare. Betydande begåfning och god tro har
man ej kunnat frånkänna hypotesens uppställarinna.
Biogr. af hennes brorson 1888.
Bacon-teorien [bei’kn-], det hufvudsakligen i
Amerika på senare tiden förfäktade hugskottet, att
icke William Shakspere, utan Francis Bacon skulle
varit författaren till Shaksperes dramer. Jfr Bacon
(Delia).
Bacquehem [ba’kkäm], Oliver von, markis,
österrikisk statsman, f. 1847 i Troppau, ättling af
en fransk emigrantfamilj, tjänstgjorde länge inom
Tryckt den 31/5 04
2 b. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
