- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
693-694

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bajern ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kronorden, Mikaelsorden, Maximiliansorden,
Ludvigsorden, Militärförtjänstorden och Förtjänstkorset för
1870–71 års krig (äfven för damer); till de senare
höra: Teresiaorden, Elisabetorden, damstiftets i
München och damstiftets i Würzburg S:t
Annaorden, hvartill kommer ett större antal
förtjänstmedaljer och hederstecken. Landets hufvud- och
residensstad är München.
J. F. N.

Historia. Bajern söder om Donau hörde under
romerska kejsartiden till provinserna Rætia
(Vindelicia) och Noricum samt beboddes af keltiska
stammar, hvilka småningom romaniserades. Under
folkvandringen invandrade där bajuvarierna l.
bojovarerna från sitt gamla hemvist i Böhmen
(Bojhæmum). V. om Lech bodde sveverna
(schwaberna), och Enns skilde dem från de slaviska folken
i s. ö. och ö. Redan under förra hälften af 500-talet
synas de hafva underkastat sig frankerna, men
bibehöllo sina egne hertigar af agilolfingernas
ätt (se d. o.). Hertig Garibald I (omkr. 555–590)
sökte i förbund med langobarderna förgäfves göra
sig fri. Bajrarna lefde efter sina egna rättsseder,
upptecknade i den s. k. lex bajuvariorum, och under
hertig Odilo (739–748) blef kristendomen hos dem
befäst genom Vinfrid (Bonifatius), hvilken delade
landet i fyra biskopsstift. De bajerske hertigarna sökte
flere gånger göra sig oberoende af frankerna, men
omsider blef Tassilo III, hvilken sökt hjälp hos
langobarder och avarer, 788 kufvad och afsatt af
Karl den store, hvarefter hertigvärdigheten
afskaffades. Vid det karolingiska väldets delning kom
B. till Tyskland och innehades af de tyske
karolingerna, tills deras ättegren 911 utslocknade
med Ludvig barnet. Vid denna tid, under slutet af
nionde och början af tionde århundradet, blef B.
grymt härjadt af magyarerna. Efter Ludvig barnets
död antog Arnulf, son till en markgrefve
Luitpold, med folkets samtycke hertigtitel och blef
omsider af den tyske konungen erkänd som vasall. Från
hans död, 937, ända till 1070 följde en rad af
hertigar ur olika hus, godtyckligt till- och afsatta af
kejsaren. 1070–1180 innehades B. af den
welfiska ätten, bland hvars medlemmar märkes
stamfadern Welf I, Henrik den stolte (afsatt 1139) och
hans son, Henrik lejonet (se d. o.), Münchens
grundläggare, hvilken äfven innehade Sachsen. När
han 1179 blef förklarad i riksakt och dömd förlustig
sina båda hertigdömen, öfverlämnades B. 1180 åt
en af kurfurstarna, pfalzgrefven Otto af
Wittelsbach
, stamfadern för Bajerns nuv. dynasti.
Otto afled 1183. Hans son Ludvig I (d. 1231)
fick 1214 äfven Rhen-Pfalz som län. Ludvigs
sonsöner delade 1255 landet: den äldre, Ludvig
II, fick Öfre Bajern och Rhen-Pfalz jämte den
kurfurstliga värdigheten; den yngre, Henrik,
Nedre Bajern samt hertiglig värdighet. Ludvig dog
1294 och följdes af sin äldre son, Rudolf,
hvilken snart råkade i strid med sin yngre bror,
Ludvig (från 1314 tysk kejsare under namnet Ludvig
IV "bajraren"). Efter den äldre broderns död ingick
denne 1329 en delningstraktat med sina brorsöner,
hvilka fingo Rhen-Pfalz jämte en del af Nordgau
(efter denna tid kalladt Öfre Pfalz), under det att
hans egen ätt behöll Öfre Bajern, med hvilket Nedre
Bajern förenades, sedan Henriks ätt 1340 där
utslocknat. Därmed voro wittelsbachska ättens
besittningar för lång tid delade i två hufvuddelar,
Egentliga Bajern och Pfalz. Genom "gyllene
bullan", 1356, blef kurvärdigheten bestämdt fäst
vid den senare linjen. Ludvig IV dog 1347, och
B. blef efter hans tid många gånger deladt
mellan hans efterkommande, tills Albrekt IV 1505
stadgade landets odelbarhet och tronföljd efter
förstfödslorätten. Under denna splittringens tid hade
ständerna i B. utvecklat sig till stor makt. Albrekts
tre efterträdare, Vilhelm IV (d. 1550), Albrekt V
(d. 1579) och Vilhelm V, visade sig som skarpa
motståndare till reformationen, och detta var i ännu
högre grad fallet med den sistnämndes son,
Maximilian I, som blef hertig 1597, vid faderns
tronafsägelse. Den roll, denne af jesuiterna uppfostrade
furste, den katolska ligans skapare, kejsar
Ferdinands vän och Gustaf Adolfs fiende, spelade under
trettioåriga kriget, är väl bekant ur svenska
historien. I Pfalz regerade från 1329 det wittelsbachska
husets äldre gren. En medlem af denna, Ruprekt III,
valdes 1400 till tysk kejsare. Hans fyra söner –
Ludvig, Johan, Stefan och Otto – delade landet,
men Johans och Ottos ättegrenar utdogo snart: den
förstnämndes med hans son Kristofer, de tre
nordiska rikenas unionskonung. Ludvigs efterkommande
innehade kurfurstlig värdighet (ättens yngre grenar
alltid endast pfalzgreflig). Till dem hörde
unionskonungen Kristian II:s måg, Fredrik II den vise,
som införde reformationen. Grenen utdog 1559 med
hans brorson Otto Henrik. Från kejsar Ruprekts
tredje son, Stefan, härstammade flera grenar:
Simmern, Neuburg, Sulzbach,
Zweibrücken, Birkenfeld
och Veldenz. Till den
sistnämnda hörde Johan Georg, gift med Gustaf Vasas
dotter Anna. Denna gren utdog 1694. År 1559
öfvergick kurvärdigheten på linjen Simmern till
Fredrik IV, som anslöt sig till reformerta läran.
Dennes son, Ludvig VI, hade en dotter, Maria, som
var den svenske konungen Karl IX:s första gemål.
Hans sonson, Fredrik V, mottog 1619 böhmiska
kronan, men besegrades af kejsaren, som 1623 på
en riksdag lät fråndöma honom hans land och
kurvärdigheten, hvilka båda öfverlämnades till
Maximilian af Bajern. I westfaliska freden behöll
Maximilian Öfre Pfalz och kurvärdigheten, men Fredriks
son Karl Ludvig återfick Rhen-Pfalz och erhöll en
ny kurvärdighet, den åttonde. Den sistnämndes son
Karl slöt 1685 den simmernska linjen, och den
kurfurstliga värdigheten öfvergick till linjen
Neuburg, hvilken utslocknade 1742, då värdigheten
öfvergick till Karl Teodor af sulzbachska ättegrenen.
I det egentliga Bajern hade Maximilian I vid sin
död, 1651, efterträdts af sin son Ferdinand Maria
(d. 1679) och denne af sonen Maximilian II, hvilken
för sitt deltagande i spanska successionskriget 1706
af kejsaren förklarades förlustig sitt land, hvilket
han återfick först genom freden i Baden 1714.
Maximilian II efterträddes 1726 af sonen Karl Albert,
hvilken vid kejsar Karl VI:s död, 1740, uppträdde som
pretendent till de österrikiska arfländerna och 1742
valdes till tysk kejsare. Men en österrikisk här dref
honom ur hans eget land, och han afled 1745, innan
ännu kriget var ändadt. Hans son, Maximilian III
Josef, slöt 1745 fred och fick behålla B. Med honom
utslocknade 1777 det wittelsbachska husets bajerska
(yngre) gren, och B. tillföll nu kurfursten Karl
Teodor af Pfalz. En tvist om tronföljden ("bajerska
tronföljdskriget", se d. o.) afgjordes 1779 till Karl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0381.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free