Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi, läran om bakterierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förändringar af svulsternas celler eller dessas
innehåll; renodlingar af dessa bildningar och deras
öfverförande på djur med positivt resultat har ännu ej
lyckats.
Den ojämförligt viktigaste djurparasiten, tillhörande
mikrobernas grupp, utgöres af den s. k. plasmodium
malariæ, hvilken af Laveran 1881 visades förekomma
i malariasjukas blod. Parasiterna förekomma i blodet
i olika former, oftast inneslutna i blodkropparna, och
man kan påvisa, att deras mängd och
utvecklingstillstånd stå i samband med de olika formerna af
sjukdomen. Malarian l. frossan är karakteriserad
af feberanfall, afbrutna af feberfria mellantider;
alltefter dessa mellantiders större eller mindre duration
skiljer man mellan febris quotidiana, tertiana och
quartana. Parasiterna genomgå under pausen mellan
feberanfallen olika utvecklingsstadier, som äro olika
i de olika feberformerna; samtidigt visa de i de olika
feberformerna vissa olikheter i sina fysiologiska
egenskaper. Parasiterna i febris quartana och vårtertianan
benämnas plasmodium malariæ i inskr. bem.; sommar-
och hösttertianan, som visar den mest elakartade
sjukdomskaraktären, kallas p. vivax, och quotidianans
parasit kallas p. præcox. Parasiterna förekomma
inom de röda blodkropparna, hvilka de förstöra och
hvilkas färgämne, hemoglobinet, förvandlas till svarta
pigmentkorn, som samlas inne i parasitens kropp.
Pigmentet samlas i parasitens midt, och genom radiär
segmentering inledes en förökning af parasiterna på
sådant sätt, att parasiten sönderfaller i segmenter,
hvilka utgöra nya parasiter, som intränga i andra
röda blodkroppar, hvarpå det nya feberanfallet
inträder. Utom nu skildrade former förekomma, i
synnerhet i de maligna, s. k. perniciösa fallen,
tillhörande sommar- och hösttertianan, ovala
halfmånformiga eller med cilier försedda utvecklingsformer.
I nyare tider har visats, att dessa former förmedla
parasiternas fortplantning medelst kopulation. De
ovala eller halfmånformiga kroppar, som äro
försedda med cilier, bilda hanindividerna, och cilierna
förmedla kopulationen; de ciliefria formerna utgöra
honindividerna, och kopulationen eger rum i magen
af olika myggarter, tillhörande släktet Anopheles,
hvilka upptaga i sig genom sugning plasmodiehaltigt
blod från malariasjuka människor. Genom kopulation
bildas en ny organism, som kallats ookinet och som
inkapslas i magväggen hos myggan och bildar en
oocysta, i hvilken utvecklas tallösa sporozoiter, hvilka
efter cystans söndergående komma in i myggans
kroppskaviteter och därifrån hufvudsakligen samlas
i dess spottkörtlar, från hvilka de vid myggans instick
öfverföras till friska individer och hos dessa förorsaka
malaria, i det de utveckla sig till nya plasmodier.
Denna utvecklingsgång, hvarigenom sjukdomens
öfverföringssätt klarlagts, har först af Ross blifvit
demonstrerad med afseende på fågelmalarian, hvilken
förorsakas af plasmodier, som vanligen betecknas
med namnet proteosma. Samma utveckling har
sedermera påvisats ega rum äfven med afseende på
människans malariaplasmodiumformer. Plasmodierna
skada genom förstörandet af de röda blodkropparna,
hvilken förstöring i sjukdomens maligna former kan
blifva ytterst höggradig och leda till kakexi och död;
huruvida plasmodierna också producera giftiga ämnen
är ännu ej ådagalagdt.
Emot de patogena bakteriernas lokala och
allmänna inverkan eger organismen till sitt förfogande
skydds- och läkemedel, hvilka betinga, att den genom
dessa bakterier iråkade sjukdomen i det stora
flertalet fall öfvergår till fullständig eller relativ hälsa.
Emot en mängd för djurarter patogena bakterier
(t. ex. rauschbrandbacillen och svinpestbacillen)
eger människan immunitet, oemottaglighet, beroende
endera därpå, att dessa bakterier i människans
väfnader ej förefinna för dem användbart näringsmaterial
eller att de hindras i sin utveckling af ämnen, som
organismen alstrar. Men äfven mot de bakterier,
som för människan äro patogena, eger hennes
organism skyddskrafter. Dessa endera hindra smittämnets
spridning från invasionsstället eller begränsa dess
utbredning i de omgifvande väfnaderna på detta ställe
eller hindra smittämnets upptagande från den
primära härden in i lymf- och blodkärlen eller
förminska, till och med upphäfva, verkan af de bildade
toxinerna. Epitelet å slemhinnorna kan verka dels
därigenom att det på somliga ställen, såsom t. ex.
respirationsorganen, genom flimmerhåren befordra
bakterierna utåt eller inbädda dem i slem, som hindrar
deras inträngande i slemhinnan eller genom kemiska
ämnen försvagar dem. Sålunda kan förklaras att
patogena bakterier, hvilka, i likhet med
pneumonidiplokocken, de varbildande kockerna,
difteribacillen, ofta träffas i friska människors munkavitet,
icke åstadkomma insjuknande. Magsäckens slemhinna
kan genom den sura magsaften försvaga eller
upphäfva vissa bakteriers lifskraft, t. ex. koleraspirillens.
De krafter, som lägga hinder i vägen för smittämnenas
utbredning i väfnaderna, sedan de väl i dessa
inkommit och börjat i dem åstadkomma lokala
förändringar (inflammationer, degenerationsprocesser,
nekroser), hafva i senare tider varit föremål för
arbetsamma undersökningar, hvilka delvis ledt till resultat.
Dessa hinder måste verka lokalt, ty man finner ofta,
att de lokala processerna afslutas genom att
bakterierna bringas till afdöende. Som organismens
viktigaste medel att utföra detta har Metschnikoff
framställt läran om att kroppens egna celler, i främsta
rummet de hvita blodcellerna, skulle ega förmågan
att i sin kropp upptaga och i densamma afdöda
de inträngande patogena bakterierna, hvilken lära
fått namn af fagocytläran. Undersökningarna hafva
visat, att om också i enskilda fall kroppens egna
celler ega denna förmåga, dock i flertalet fall den
icke kan ega densamma, utan att bakteriernas
upptagande i dessa celler endera har till resultat att
cellerna af bakterierna förstöras eller ock att
bakterierna af cellerna föras vidare i kroppen, vid
hvilka tillfällen cellerna alltså icke utgöra något
skydd mot infektionen. Bakteriernas afdöende beror
däremot hufvudsakligen på bildandet i blodet och
väfnaderna af s. k. baktericida ämnen, som benämnts
alexiner. Dessa, som antagligen alltid förefinnas i
väfnadssafterna, produceras antagligen i större mängd
genom bakteriernas retande inverkan, så att, medan
de bakterier, som å invasionsstället till en början
upptagits, ega till en tid den ursprungliga virulensen
kvar, de under sjukdomens förlopp småningom
alltmer förlora densamma. Samma af organismen
producerade kemiska ämnen verka också bakteriedödande
inom lymf- och blodströmmen och hindra således
också smittämnenas utbredning genom dessa.
Alexin-verkan är emellertid mycket olika framträdande i
olika sjukdomar och i de olika fallen af samma
sjukdom. I somliga infektioner, t. ex. tetanus, difteri,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
