- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
831-832

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Banér. 2. Sten B., statsman f. 1546. - Banér. 3. Gustaf B.,statsman f. 1547.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


2. Sten B., den föregåendes broder, statsman,
f. 1546. Han sändes tidigt utrikes för att förvärfva
den högre bildning, som på hans tid börjat blifva ett
behof för den svenska adeln, och vistades en tid
(1558) vid Rostocks universitet. Redan under Erik
XIV:s regering intog han en framstående plats i
samhället, men ådrog sig denne konungs misstankar.
Under förföljelserna mot Sturarna (1567) undgick han
endast genom en slump att dela dessas öde. Erik
hade nämligen befallt, att alla de i Uppsala fångne
herrarna, utom "herr Sten", skulle dödas, och
vakten, som var oviss om därmed menades Sten
Banér eller Sten Leijonhufvud, hvilka båda befunno
sig i fängelset, lät båda lefva. 1568 deltog Sten B.
i det danska kriget, men blef tillfångatagen vid
Flishult (se Bielke, Hogenskild). Efter Eriks fall
steg hans inflytande ännu mer. Vid Johans kröning
(1569) blef han slagen till riddare och erhöll därefter
äfven plats i rådet samt fick flere förtroendeuppdrag.
B. hyllade strängt aristokratiska grundsatser och var
en verksam medlem i den krets af framstående och
mäktiga stormän, som vid denna tid täflade med
Gustaf Vasas söner om inflytande på fäderneslandets
öden. Till några brottsliga stämplingar mot
konungahuset och arfföreningen synas dock hvarken han eller
hans vänner hafva gjort sig skyldiga; men däremot
låter det sig ej förnekas, att dessa herrar för
medeltidens stormansvälde hyste en förkärlek, som kunnat
blifva farlig för den nya samhällsordning, som Gustaf
Vasa grundat. Under början af Johans regering var
förhållandet mellan konungen och herrarna det bästa,
enär Johan förnämligast hade dem att tacka för
sin krona och behöfde deras stöd under sina tvister
med hertig Karl. Denne, som ansåg sig tillbakasatt
för dem och härmades öfver det stöd, som de lämnade
konungen mot honom, fattade åter tidigt till dem
misstroende och ovilja. Genom mötet i Reval 1589
förlorade B. och hans vänner äfven Johans ynnest,
då de vid detta tillfälle omintetgjorde hans plan
att till Sverige återföra sin son Sigismund, hvilken
1587 blifvit konung i Polen. De utstöttes nu ur rådet
och anklagades för att hafva vållat oenigheten mellan
konungen och hans broder samt att hafva stämplat
till Vasa-husets fördärf m. m., men de kunde ej
öfverbevisas. Först på sin dödsbädd lät Johan förmå
sig att meddela dem sin förlåtelse, hvarpå äfven hertig
Karl, som vid Johans död trädde i spetsen för
regeringen till Sigismunds hemkomst, med dem ingick
förlikning samt återinsatte dem i deras ämbeten.
Under den närmast följande tiden stod Sten B., liksom
hela det högadliga partiet, troget på hertigens och
ständernas sida under dessas sträfvan att förebygga
Sigismunds katolska omvändelseplaner, och då
Sigismund 1594 återvändt till Polen utan att nöjaktigt
hafva ordnat regeringen under sin frånvaro, var B.
en af de rådsherrar, som öfverenskommo med hertig
Karl, att han och de skulle tillsammans förestå
regeringen, med hertigen såsom riksföreståndare.
S. å. utnämnd till underhandlare med Ryssland,
deltog B. 1595 i afslutandet af freden i Teusina, men
hemkom därifrån nog tidigt för att öfvervara den
riksdag, som hertigen s. å. sammankallat till
Söderköping. Från denna tid började emellertid B. och
hans vänner, som med oro sågo hertigens växande
makt och djärfva åtgöranden, att närma sig konungen,
och då Karl på grund af Söderköpings riksdagsbeslut
ville med vapenmakt betvinga Sigismunds trogne
anhängare Klas Fleming, hvilken såsom ståthållare
i Finland ej rättade sig efter den svenska regeringen,
uppstod mellan hertigen och herrarna en fullständig
brytning. Slutligen, då Karl mot konungens och rådets
vilja 1597 hållit en ny riksdag i Arboga, flydde
Sten Banér jämte flere andra rådsherrar till Polen,
uppmanande Sigismund att med vapenmakt göra slut
på hertigens välde. Genom slaget vid Stångebro,
1598, misslyckades likväl detta, och B. tillika med
de öfrige afvikne rådsherrarna utlämnades till
hertigen, för att af honom hållas i förvar, tills deras
sak blefve afdömd på en riksdag, inför främmande,
af båda parterna inkallade sändebud. Då Sigismund
i strid med sitt löfte återvändt till Polen, infunno sig
väl ej några sändebud på hans vägnar, men Karl
var dock ej därför hugad att låta de fångne herrarna
blifva ostraffade, enär han ansåg dem såsom den
egentliga orsaken till det inbördes kriget och den
däraf uppkomna faran för rikets protestantiska tro.
På en riksdag i Linköping 1600 nedsattes en domstol
öfver Sigismunds förnämste anhängare; de, som
erkände sig brottsliga, fingo nåd, men Sten och
Gustaf Banér, Erik Sparre och Ture Bielke, som
protesterade mot domstolens befogenhet, dömdes –
förnämligast såsom de där fört utländsk här mot sitt
fädernesland – att mista lif, ära och gods. Fåfänga
voro alla försök att hos hertigen utverka deras
benådning, och 20 mars 1600 föll Sten Banérs hufvud
för bödelssvärdet.
S. B.

3. Gustaf B., den föregåendes broder,
statsman, föddes 1547 på Banérarnas gamla stamgods,
Djursholm, på hvilket han
sedermera vanligen bodde.
Jämte sin broder Sten var
han 1558 inskrifven vid
Rostocks universitet. I det
uppror, hvarigenom Erik
störtades, deltog B.
verksamt såsom hertigarnas
anhängare, och alltifrån den
tiden spelade han en
framstående roll i det
politiska lifvet. Redan 1569
kallar Johan honom i en
skrifvelse sitt råd och sin
hofmarskalk, och vid
kröningen s. å. mottog han riddarslaget.
illustration placeholder


Under den tid af Johans regering, då rådsherrarna
åtnjöto dennes ynnest, användes B. i flere viktiga
uppdrag och sändes bl. a. 1573, jämte Hogenskild
och Klas Bielke, till Polen för att utverka Johans
eller hans sons val till konung i detta land, hvilket
dock misslyckades. Såväl genom sin börd som genom
sitt giftermål (1581) med Kristina Sture tillhörde
Gustaf B. blomman af landets aristokrati och delade
äfven de politiska åsikter, som vid denna tid gjorde
sig gällande inom den svenska högadeln. Genom
händelserna i Reval 1589, i hvilka han tog en liflig
andel, ådrog han sig Johans onåd och måste under
de återstående åren af dennes regering utstå åtskilliga
förföljelser. Efter Johans död blef han medlem i
den af hertig Karl och rådet bestående regering,
som under Sigismunds frånvaro i Polen utgjorde den
svenska riksstyrelsen (jfr Banér, Sten). Vid den
slutliga brytningen mellan hertigen och rådet efter
Söderköpings riksdag motsatte han sig väl Karls
planer, men kvarstannade dock i Sverige äfven efter


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0450.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free