Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 833-834 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Banér. 3. Gustaf B.,statsman f. 1547. - Banér. 4. Per B., statsman f. 1588. - Banér. 5. Axel Gustafsson B., riksråd f. 1594. - Banér. 6. Johan B., fältherre f. 1596.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Arboga möte, i den förhoppning att han, genom att
hålla sig på afstånd från händelserna, skulle kunna
undvika det svåra valet mellan att uppträda mot sin
konung eller mot sitt fädernesland. Detta hopp
omintetgjordes dock. Hertigen och ständerna utsågo
honom nämligen på riksdagen i Uppsala 1598 att
afgå såsom sändebud till Sigismund, och då flydde
äfven han till Polen. Återkommen med Sigismund,
utlämnades Gustaf B., efter slaget vid Stångebro,
till hertigen, dömdes till döden och afrättades på
Linköpings torg 20 mars 1600.

För sin redlighet, sin lärdom och sin vältalighet
stod Gustaf B. i högt anseende hos sin samtid, och
såväl hans efterlämnade bref som den rörande
berättelse, hvilken man af hans dotter Kristina eger
om hans sista stunder, vittna om en varm gudsfruktan
och de ädlaste tänkesätt. Oaktadt dessa egenskaper
var han dock ej vuxen de svåra förhållanden, som
blefvo en följd af den nödvändiga brytningen mellan
Sigismund och dennes protestantiske undersåtar.
Genom att sluta sig till den förre förband han sitt
öde med en sak, som kunnat medföra de svåraste
olyckor för fäderneslandet, men som nu ledde till
hans egen undergång.
S. B.

4. Per B., den föregåendes son, statsman, f.
1588 på Djursholm, blef 1611 kammarjunkare hos
Gustaf Adolf och följde
denne vid hans infall i
Skåne 1612. Då konungen
därvid på Vittsjöns is
öfverraskades och angreps af
en dansk ströfkår (11 febr.)
samt var nära att drunkna,
räddades han af B. och
upplandsryttaren Tomas
Larsson. Till belöning för
sin modiga handling fick
B. sin farbroder Stens
förverkade gods och blef vid
kröningen 1617 slagen till
riddare. 1621 följde han



såsom krigskommissarie med på tåget till Livland
och var under åren 1622–24 dels guvernör öfver
Estland, dels tjänstgörande hemma, i
kammarkollegium. 1625 blef han riksråd och inträdde
året därpå som rikskansliråd i det då
nyorganiserade kansliet, där han sedermera i tio år med
få afbrott – såsom t. ex. en del af sommaren
1627, då han af Gustaf Adolf sändes till norra
Tyskland för att underhandla med de protestantiske
furstarna – tjänstgjorde som kansliets hemmavarande
chef under Axel Oxenstiernas frånvaro i diplomatiska
värf. Denna plats kunde han dock icke fylla till sin
store förmans belåtenhet. Han var visserligen både
lärd och insiktsfull, men lyckades till följd af sin
beständiga sjuklighet och missmodiga lynnesart aldrig
att sköta sitt ämbete med den kraft, som den tiden
kräfde, och kanslisakerna sades under hans ledning
vara "illa beställda" och "satta mest på reträtten".
I rådet påstods han "tillbringa tiden med fåfänga
disputationer". Han stod jämväl i spändt
förhållande till många af sina ämbetsbröder, äfven till
Axel Oxenstiernas gamle motståndare Johan Skytte,
och ansågs vara hufvudman för det mot kanslerens
utrikespolitik och statshushållning fientliga parti,
som af den franske residenten d’Avaugour benämndes
"la caballe des Banniers", och hvars kraftigaste
medlem var Per Brahe. Sedan kansleren
hemkommit, 1636, fortsattes väl denna opposition inom rådet,
men den kunde sällan göra sig gällande mot den
lysande statsmannen, och minst var Per Banér mannen
att föra dess talan, i synnerhet sedan Brahe 1637
afgått till Finland såsom generalguvernör. Väl
återvände denne efter tre år och återupptog då
delvis striden, men Per Banér synes då föga
hafva deltagit i densamma. Han dog i Stockholm
13 juli 1644.
(V. S–g.)

5. Axel Gustafsson B., den förres broder,
riksråd, f. 1594 på Djursholm, blef 1623
riksstallmästare, 1629 ståthållare på Västerås, 1633
riksråd samt ståthållare öfver Västmanland och västra
Dalarna, 1634 riksmarskalk och drottning Kristinas
guvernör samt sedermera lagman öfver Kalmar län
och Öland. B. var Gustaf II Adolfs förklarade
gunstling och hans kammarherre samt af honom utsedd
till Kristinas guvernör. I rådet slöt han sig till
oxenstiernska partiet. På bokliga kunskaper egde
han ej något öfverflöd, och han var ej mäktig något
främmande språk, men för öfrigt var han "en perfekt
hofman, den mest fulländade, som på den tiden fanns,
samt i ridderliga idrotter väl förfaren". Han dog
1642 (i aug., ej i apr.).
C. H. T.

6. Johan B., den förres broder, fältherre, f.
23 juni 1596 på Djursholm. Han blef 1615 page
hos Gustaf II Adolf och s. å. volontär vid sin broder
Svantes "norrländska knecktar", 1617 kammarherre
och s. å. kornett, 1620 öfverste för östgöta fotfolk
och 1625 kommendant i Riga. 1629 var han
kommissarie vid afslutandet af stilleståndet med Polen.
1630 utnämndes han till riddare, riksråd och general
af infanteriet, och 1634 blef han fältmarskalk. –
B. gjorde sina lärospån som krigare under Gustaf
II Adolfs ryska krig, deltog med ära i det
polska samt förvärfvade sig under det
trettioåriga kriget namn som en af tidens förnämste
fältherrar. I slaget vid Breitenfeld anförde han den
högra flygelns andra linje och bidrog i ej obetydlig
mån till segern. Sedan opererade han med en egen
kår mot Magdeburg, förenade sig efter denna stads
intagande med konungens här och deltog i tåget in i
Bajern. Då Gustaf Adolf ryckte mot Wallenstein, fick
B. i uppdrag att fortsätta
Schwabens eröfring, men
kallades sedan till konungen
vid Nürnberg, där han
deltog i stormningen mot
Wallensteins läger och därunder
sårades. I slaget vid Lützen
deltog B. ej; han stod då
i södra Tyskland med en
afdelning af den svenska
hären. Sedan kämpade han,
dels ensam och dels i
förening med Gustaf Horn, med
framgång mot den bajerske
generalen Aldringen, men,



ännu besvärad af sitt sår från Nürnberg, lämnade han
snart sitt befäl och ville missmodig helt och hållet draga
sig ifrån kriget; Axel Oxenstiernas föreställningar
förmådde honom dock att stanna i Tyskland. I slutet
af 1633 mottog B. befälet öfver en här vid Elbe,
eröfrade i förening med brandenburgska trupper
Landsberg och Frankfurt 1634, ämnade så bemäktiga
sig Schlesien, men förekoms af sachsarna under Arnim

Tryckt den 7/7 04

2 b. 27

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>