Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barbara, helgon - Barbaras öar, S:t Barbaras öar. - Barbarea. Se Vinterkrasse - Barbarelli, Giorgio, italiensk målare. Se Giorgione. - Barbaresk-staterna, länderna utmed Medelhafvets sydkust. - Barbari. Jfr Barbar. - Barbari, Jacopo de', af tyskarna kallad Jacob Walch, italiensk målare. - Barbariet, oriktig form för Berberiet. - Barbarisk - Barbarism - Barbarossa(it.) - Barbarossa, tvenne ryktbara turkiska sjöröfvare - Barbaroux, Charles, fransk politiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne Sainte-Barbe. Hennes fest firas 4 dec.
Hon plägar framställas med ett torn, en palmgren
eller en monstrans; mest berömd är Palma Vecchio’s
bild af henne på altartaflan i Santa Maria Formosa
i Venezia. Se Peine, "S:te B." (Leipzig 1896). –
Jfr Par Bricole.
Barbaras öar, S:t Barbaras öar, belägna
vid brasilianska kusten. Se Abrolhos 1.
Barbarea, bot. Se Vinterkrasse.
Barbarelli, Giorgio, italiensk målare. Se
Giorgione.
Barbaresk-staterna, en fordom vanlig, gemensam
benämning på länderna utmed Medelhafvets sydkust
västerut från Egypten och med Sahara till gemensam
gräns mot söder (Marokko, Algeriet,
Tunisien och Tripolis). Härledningen är
otvifvelaktigt att söka i namnet på den infödda befolkningen,
berber (se d. o.). En föga afundsvärd ryktbarhet
förvärfvade sig dessa länders befolkning genom sitt
århundraden igenom systematiskt utöfvade och af
deras regeringar legaliserade sjöröfveri, hvars
stäfjande fullständigt lyckades först efter det fransmännen
eröfrat Algeriet. Dittills nödgades flertalet af
Europas sjöfarande folk genom formlig skatt köpa aktning
för sin flagga. Sverige måste göra dylika
utbetalningar åt Marokko ända till 1845 (Algeriets eröfring
hade sedan 1830 verkat befrielse i fråga om de
öfriga barbaresk-staternas fordringar). Sverige och
Danmark voro de sista makter, som nödgades utgöra
denna tribut, hvilken för Sveriges räkning lär inalles
ha uppgått; till 37 1/3 mill. kr. Jfr Sjöpass.
J. H.*
Barbari, råhet, okunnighet, grymhet. Jfr
Barbar.
Barbari, Jacopo de’, af tyskarna kallad
Jacob Walch (d. v. s. "den välske"), italiensk
målare, f. omkr. 1445, troligen i Venezia, d. före
1515 såsom hofmålare hos ståthållarinnan i
Nederländerna, Margareta af Österrike. Utbildad under
inflytande af Giovanni Bellini och i synnerhet af
Antonello da Messina, var han verksam i Venezia
till omkr. 1500, då han begaf sig till Tyskland, där
han 1503–08 efter hvartannat uppehöll sig i
Wittenberg, Nürnberg och Frankfurt. Hans vistelse
i Tyskland blef af icke ringa betydelse genom den
kunskap om venezianernas högt utbildade kolorit och
den djupa, insikt han hade i perspektiv- och
proportionslärans lagar, egenskaper, som i hög grad
imponerade på hans store samtida Albr. Dürer. De
flesta af B:s målningar ha förgåtts, och det är omöjligt
att af hans i Dresdens, Berlins och andra muséer
exponerade religiösa bilder sluta till i hvad mån
dessa möjligen hade inflytande på Dürers konst. Den
märkligaste af B:s bevarade taflor är det för sin tid
egendomliga, i Augsburgs museum befintliga, 1504
daterade Stilleben, som framställer ett skjutet
rapphöns och ett par pansarhandskar, upphängda på en
vägg – en målning, utförd med en säkerhet och
noggrannhet i alla detaljer, som Dürer utan tvifvel
förstod att uppskatta, och det äldsta stilleben i
modern mening, som finnes.
O. G–g.
Barbariet, oriktig form för Berberiet.
Barbarisk (jfr Barbar), rå, grym, omänsklig;
obildad; ohyfsad; språkvidrig.
Barbarism (lat. barbarismus, grek. barbarismos),
på icke-klassiska språks inflytande beroende fel emot
klassiciteten; fel emot språkriktigheten; olämpligt
eller obehöfiigt lånord, obefogadt bruk af främmande
ordform eller uttryckssätt. Jfr Anglicism,
Gallicism, Germanism, Latinism o. s. v.
Barbarossa (it.), "rödskägg", binamn på tyske
kejsaren Fredrik I af Hohenstaufen.
Barbarossa var tillnamn på tvenne ryktbara
turkiska sjöröfvare i 16:e årh. De voro söner af en
till islam öfvergången rumelier, som slagit sig ned
på ön Mytilene (Lesbos) efter dess eröfring af
turkarna. Den äldre hette Horuk (Aruk l. Urudsj).
Den yngres egentliga namn, Khizr, ändrades
sedermera af sultanen till Khair-eddin ("god i tron"),
hvilket de kristne förvredo till Hairaddin
(Djereddin). Tidigt förvärfvade sig de bägge bröderna
rykte såsom djärfva sjömän och blefvo en skräck
för Medelhafsländerna. Sedan de trädt i tjänst hos
emiren i Tunis, gjorde de ansenliga eröfringar på
norra Afrikas kuster. 1515 sändes Horuk att hjälpa
emiren af Alger mot spanjorerna, hvilkas flotta
han besegrade, hvarefter han lät strypa regenten
och utropa sig till härskare därstädes. Därifrån
utsträckte bröderna sitt välde öfver det kringliggande
landet. 1518 stupade dock Horuk i en drabbning
vid Oran mot spanjorerna. Hans broder efterträdde
honom i herraväldet öfver Alger och ställde sig
1519 genom fördrag under turkiske sultanens
öfverhöghet samt utvidgade snart därpå sitt välde genom
att underlägga sig Tunis. Han organiserade
sjöröfveriet på Medelhafvet efter stor skala, hvarvid en
otalig mängd kristna släpades i slafveri. Detta
förmådde kejsar Karl V till det bekanta tåget mot
Tunis, hvilket land han eröfrade och återgaf åt den
fördrifne fursten. Hairaddin, ehuru sålunda inskränkt
till Alger, fortfor att vara de kristnes gissel. Han
blef 1536 af Soliman II utnämnd till
öfverbefälhafvare (beglerbeg) öfver turkiska flottan och
bortförde invånarna i staden Mahón på Menorca, slog
i Arta-viken t. o. m. den store genovesiske amiralen
Doria och eröfrade 1539, efter en hård belägring,
Castelnuovo på dalmatiska kusten. 1540
tillintetgjorde han en kristen flotta vid Candia, och 1542
kom han med en stor sjömakt Frans I till hjälp samt
medverkade till Nizzas intagande. Han dog vid hög
ålder i Konstantinopel 1546. Se vidare Jurien de
la Gravière, "Doria et Barberousse" (1886).
Barbaroux [-ro’], Charles, fransk politiker,
f. 1767 i Marseille, advokat därstädes. Med
ungdomlig hänförelse omfattade han revolutionens idéer,
för hvilkas utbredande han utgaf tidningen
"L’observateur marseillais". Han sändes 1791 till Paris
som sin födelsestads agent hos nationalförsamlingen.
Där uppträdde han mot hofvet och anslöt sig till
Roland. Efter stormningen af Tuilerierna (10 aug.
1792), hvarvid B. medverkade, återvände han hem,
blef där hälsad med jubel och återsänd till Paris, nu
såsom medlem af nationalkonventet. Han blef i detta
en af girondisternas mest framstående medlemmar.
I allt sitt uppträdande visade han sig oförskräckt
och handlingskraftig. Strax i början af konventets
session uppträdde han mot Robespierre, som han
anklagade för att eftersträfva diktaturen, och deltog
sedan ifrigt i kampen mot bergpartiet. Efter
girondisternas störtande, 31 maj 1793, lyckades han fly
till Caen och måste sedan irra omkring i västra
Frankrike som fågelfri. Ertappad i närheten af S:t
Émilion (depart. Gironde), sökte han döda sig med ett
pistolskott, men misslyckades, blef gripen och förd till
Bordeaux, där han giljotinerades 25 juni 1794.
E. W.
Tryckt den 23/7 04
2 b. 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
