Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1205-1206 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beginer (Beguiner, Beghiner) - Begine-rå - Begine-segel - Beglerbegi. Se Bej - Bègles - Begna (Bägna) - Begonia - Begrafning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig. På 1400-talet urartade emellertid
beginkonventen till ett slags försörjningsinrättningar för fattiga
och orkeslösa samt försvunno småningom. Dock
finnas ännu i Belgien
15 beginhus med omkr.
1,230 medlemmar, det
största i Gent (med
omkr. 900 medlemmar),
där det bildar en
stadsdel för sig.

Begin-nunna.

Manliga föreningar,
liknande de
ofvannämnda, bildades redan i
början på 1200-talet i
Flandern och kallades
begarder, likaledes
från början ett öknamn.
De utbredde sig öfver
Tyskland till Polen och
alpländerna samt de
romanska länderna, men
vunno ej så stor
anslutning som beginerna.
Dessas och begardernas
nära anslutning till
minoriterna i förening med
mot dem riktade,
sannolikt falska, beskyllningar för kätteri i lära och lefverne
ledde därtill, att påfven Klemens V på konsiliet i
Vienne 1311 befallde deras utrotande. Tidtals funno
de dock stöd hos följande påfvar och kommunala
myndigheter, tills deras egna inre missförhållanden vände
folkmeningen emot dem och bidrogo till deras
försvinnande. – Af den hithörande rikhaltiga litteraturen
märkas Hallman, "Die geschichte des ursprungs der
belgischen beghinen" (1843), och Fredericq, "Les
documents de Glasgow concernant Lambert le Bègue"
(i "Bull. de l’acad. royale de Belgique" 3 sér.
tom 19, 1895).

Begine-rå, skpsb. 1. Den understa rån på
ett tremastadt fartygs aktersta mast (kryssmasten).
Om ett segel föres under denna rå, såsom någon
gång är fallet, kallas det begine-segel. –
2. Den understa af rårna på stormasten å en galeas
eller brigantin, när under denna rå ej begagnas fast
segel, som beslås på rån. Bruket af ordet begine-rå
i sistnämnda betydelse är mindre stadgadt, hvarför
man stundom nyttjar benämningarna fock-rå och
stor-rå, hvilka likväl äro oriktiga, enär ifrågavarande rå
sitter på en hög undermast med salning och
antingen icke har något segel under sig eller ock
ett s. k. "flygande" fyrkantigt segel, som hissas
upp till rån och vid bärgningen nedtages i däck.
Jfr Segel.
R. N.*

Begine-segel, sjöv. Se Begine-rå.

Beglerbegi, turkisk titel. Se Bej.

Bègles [bägl], stad i franska depart. Gironde,
vid Garonne. 12,104 inv. (1901). B., som är så
godt som en förlängning af Bordeaux, har en
mineralkälla och en kyrka från 13:e årh.

Begna (Bägna), biflod till Drammensälfven
(se d. o.).

Begonia L., bot., växtsläkte hörande till fam.
Begoniaceæ, innefattar öfver 400 i tropiska länder
inhemska saftrika örter eller buskar med sneda blad
och enkönade blommor, hvilkas hylle utgöres af en
kalk, under hvilken hos honblommorna sitter ett
trekantigt vingadt fruktämne. Hanblommorna hafva
många ståndare. För sina vackra blommor och
egendomligt bildade, ofta vackert färgade blad odlas
ett stort antal af arterna
såsom prydnadsväxter i
växthus och boningsrum
och på kalljord. För
bladens skull odlas B. Rex, B.
maculata (B.
argyrostigma), B. metallica och B.
imperialis, för blommornas
skull B. Froebelii, B.
Veitchii, B. boliviensis, B.
semperflorens m. fl.
Synnerligen omtyckta äro de s. k.
knölbegonierna, hvaraf
finnas många praktfulla
hybrider och former med dubbla blommor. B.
scandens är en elegant klätterväxt. I Syd-Amerika
användes rotstocken af flera arter i medicinen; bladen af
några asiatiska arter ätas som grönsaker.
G. L–m.

Begonia Rex.

Begrafning är en handling, hvarigenom en död
person med eller utan religiösa eller profana
ceremonier föres till grafven och öfverlämnas åt
densamma. Det sätt, hvarpå de olika folken begrafva
sina döde, är ett ämne af stort intresse, emedan
man därigenom får värdefulla upplysningar icke
allenast om dessa folks åskådning af det timliga lifvet,
utan äfven om deras uppfattning af den andra
världen.

Från Europas paleolitiska tid (den äldsta
stenåldern) äro visserligen skelett kända, men inga med
afsikt gjorda grafvar. Icke heller föreligga några
arkeologiska bevis för att man under denna tid haft
en föreställning om ett lif efter detta. Det är först
under den yngre stenåldern, som ett ordnadt grafskick
med säkerhet kan iakttagas. Den döde jordades
obränd, antingen så, att intet ofvan jord utmärkte
grafvens tillvaro, eller ock så, att liket inlades eller
insattes i en naturlig håla eller i en af sten uppförd,
ofvan marken synlig grafbyggnad. Det förra sättet
var det förhärskande i sydöstra och mellersta Europa,
det senare i sydvästra, västra och nordvästra Europa,
hvarest dock äfven begrafning under flat mark torde
ha varit vanlig. Seden att bygga stora stengrafvar
till förvaringsrum för de döde har tydligen spridt sig
från orienten längs Afrikas nordkust samt därifrån
kommit öfver till Spanien och Portugal och trängt
vidare utefter västra Europas kuster ända upp till
mellersta Sverige. Bakom detta grafskick ligger
säkerligen den på den tiden nya idén om själens
odödlighet.

I Egypten begrofvos under det gamla rikets tid
de förnäme i s. k. "mastabas", fyrkantiga
byggnader af sten eller tegel med en (vanligen skenbar)
dörr mot öster. Konungarna begrofvos i de ur
mastaban utvecklade pyramiderna. Egypterna balsamerade
omsorgsfullt liken, innan dessa insattes i grafven.
De föreställde sig nämligen, att själen skulle
fortlefva, så länge kroppen ännu bevarades. Det var
för öfrigt icke endast människor, utan äfven djur,
t. ex. kattor, som ofta omsorgsfullt balsamerades
och begrofvos. I det inre äro grafväggarna vanligen
försedda med målningar och inskrifter. Liket lades
i en sarkofag och erhöll en del föremål med sig i
grafven. Under det nya rikets tid skedde
begrafningen ofta i grafnischer, inhuggna i klipporna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>