- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
1333-1334

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benedikt, romerska påfvar. Benedikt I-XIV. - Benedikt af Aniane

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

VIII:s död valdes han 1303 till påfve. Under sitt
korta pontifikat förde han en försonlig politik både
mot sin företrädares romerske motståndare, särskildt
familjen Colonna, och mot det franska kungadömet.

12. Benedikt XII (påfve 1334–42), egentl.
Jacques Fournier, ingick som ung i
cisterciensorden, studerade senare teologi i Paris,
utnämndes efter att ha innehaft flera franska
biskopsstift 1327 till kardinal och valdes efter Johan XXII:s
död 1334 till påfve. Han började sin regering med
åtskilliga reformåtgärder både med afseende på
ämbetskumulationen och i afseende på klosterväsendet,
liksom han städse stod oberörd af den eljest vid kurian
florerande nepotismen. I politiken ansågs han vid
sitt trontillträde mindre väl bevandrad. Han sökte
framför allt återföra friden inom kyrkan såväl på
det dogmatiska området som i förhållandet till staten,
ingrep utjämnande i striderna på Pyreneiska halfön
och uppträdde försonligt äfven mot Ludvig af Bajern
(se Ludvig), ehuru alla förlikningsförsök strandade
på franska hofvets intriger. Från detta skede af
striden mellan kurian och Ludvig härrör kurföreningen
i Rense 1338.

13 a. Benedikt XIII (påfve 1394–1417),
egentl. Petrus de Luna, af aragonisk
adelssläkt, blef professor i kanonisk rätt i Montpellier och
senare kardinal. Vid schismens utbrott 1378 slöt han
sig till Klemens VII (se d. o.). Efter dennes död
1394 blef han vald till påfve förnämligast i följd
af sitt ifriga uppträdande för den kyrkliga enhetens
återställande, hvarvid han t. o. m. högtidligen
förband sig att, om så behöfdes, för endräktens skull
abdikera. Väl vorden påfve, vägrade han
hårdnackadt att träda tillbaka, ehuru därtill uppfordrad
af både franska hofvet och så godt som hela
kardinalkollegiet. Ej ens franske konungens beslut att
undandraga B. sin lydnad (1398–1403) kunde böja honom.
Ehuru af kyrkomötet i Pisa afsatt som kättare och
menedare och af Konstanskonsiliet utstött ur kyrkan,
vägrade B. dock fortfarande att underkasta sig, drog
sig tillbaka till bergfästet Peniscola (nära Valencia)
och afled där 1423.

13 b. Benedikt XIII (påfve 1724–30), egentl.
Vicenzo Maria Orsini, f. 1649, inträdde
1667 i benediktinorden,
utnämndes redan 1672
till kardinal, 1686 till
ärkebiskop af Benevent
och valdes 1724 till påfve.
Han antog först namnet
B. XIV, sedan B. XIII,
då hans namne aldrig
varit af hela kyrkan
erkänd. B. sökte reformera
kurian och prästerskapet,
ehuru de på
Laterankonsiliet 1725 antagna
reformdekreten vunno föga
gehör. Lika liten

illustration placeholder


framgång hade han i sina strider med kejsaren, Frankrike,
Sardinien och Portugal. Äfven B:s inre styrelse
var olycklig; särskildt nådde kurians finansnöd
genom kardinal Coscias egennyttiga förvaltning en
förfärande höjd. B. var en ganska produktiv
teologisk skriftställare; en upplaga af hans samlade
arbeten, Opere di Benedetto XIII, utgafs i Ravenna 1728.

14. Benedikt XIV (påfve 1740–58), egentl.
Prospero Lambertini, en af Roms
utmärktaste påfvar, f. 1675 i Bologna, började sin bana
som jurist, blef 1727
ärkebiskop af Ancona,
1728 kardinal och 1731
ärkebiskop af Bologna,
där han genom sin milda,
rättrådiga och gladlynta
personlighet vann allas
hjärtan. Den duglighet,
han på dessa platser
ådagalagt, i förening med
den medlande ställning,
han inom kardinalkollegiet
intog, förde honom
1740 upp på påfvestolen.
B. svek ej de

illustration placeholder


förhoppningar, som vid hans tronbestigning ställdes på
honom. Han sökte upphjälpa kurians förstörda
finanser genom omsorg om de påfliga staternas
åkerbruk, handel och industri, liksom ock genom
sparsamhet i förvaltningen. Han sökte höja prästerskapets
sjunkna anseende genom strängare kontroll öfver deras
bildning och vandel; så ökade han i båda dessa
afseenden fordringarna för prästers anställande,
inskärpte hos biskoparna deras plikt att hålla
stiftssynoder och visitationer samt tillsatte en kommission
af sex kardinaler, till hvilken biskoparna hvart annat
år skulle insända berättelse om sitt prästerskaps
fromhet, sedlighet och bildning. B:s utrikespolitik
var fredlig, ibland nästan till eftergifvenhet,
hvarigenom han till en tid åtminstone lyckades utjämna
de stridigheter han från sin företrädare ärft med de
italienska makterna, Portugal, Spanien och kejsaren.
Till sin allmänna kyrkliga åskådning var B.
vidhjärtad och tolerant. Han råkade ock redan i början
af sin regering i strid med jesuiterna med anledning
af den något långt drifna anpassningsförmåga de
ådagalagt i sitt missionsarbete i Indien och Kina,
ja, han gaf kort före sin död kardinal Saldanha i
uppdrag att verkställa en länge planerad reformation
af de portugisiske jesuiterna. För vetenskapliga frågor
hyste B. ett lifligt intresse; själf författade han
värdefulla arbeten, särskildt i kanonisk rätt; en första
upplaga af hans arbeten utkom i Rom 1747–51 i 12
band, en ny och fullständigare i Venezia 1767 i 15
band. B. stiftade flera lärda samfund för studiet af
kyrkohistorien samt den romerska och fornkristliga
arkeologien och lät genom Assemani upprätta en
katalog öfver Vatikanens bibliotek. Få moderna
påfvar torde så mycket som B. ha bidragit att höja
påfvestolens anseende.

Litt.: Langen, "Geschichte d. rom. kirche" I–
IV, Gregorovius, "Geschichte d. stadt Rom im
mittelalter", Reumont, "Geschichte d. stadt Rom",
Valois, "La France et le grand schisme d’occident",
Pastor, "Geschichte der päpste", Ranke, "Die
römischen päpste", och Nielsen, "Pavedömmet i det
19:e hundredaar".
T. H–r.

Benedikt af Aniane (egentl. Witiza),
benediktin-ordens reformator, f. omkr. 750 i Languedoc
af förnäma föräldrar, d. 821, tillbragte sin ungdom
vid det frankiska hofvet, men öfvergaf vid 24 års
ålder hoflifvets bullrande nöjen för att underkasta
sig munklifvets försakelser. Kraftfull, beslutsam och
ytterligt sträng i uppfyllandet af alla det ursprungliga
klosterlifvets fordringar, egnade han hela sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 6 17:52:56 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbb/0709.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free