- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
1337-1338

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benedikt af Nursia. - Benediktbeuern - Benediktiner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

missionsverksamheten till ett af ordens hufvudsyften. Först genom
bägge dessa uppgifters förbindelse med den
ursprungliga ordensregeln stodo benediktinerna färdiga för
sin världshistoriska uppgift i odlingens tjänst.

Litt.: Grützmacher, "Die bedeutung Benedikts
von Nursia und seiner regel" (1892), E. Wölfflin,
"Benedicti regula monachorum" (1895) och
"Benedikt von Nursia und seine mönchregel" (i
Sitzungsberichte d. Müncheneracademie 1895), samt L.
Traube, "Textgeschichte der regula S. Benedicti"
(i Abhandlungen d. k. bayer, academie d.
wissenschaften, III cl., XXI bd).
J. H. B. (T. H–r.)

Benediktbeuern [-böj-], by i öfre Bajern, s. v. om
Tölz, nära Kochelsee. 1,028 inv. (1900). I B. fanns
ett 733 anlagdt benediktinkloster, som länge utgjorde
den förnämsta af de orter, från hvilka kristendom
och kultur utbreddes till de bajerska högslätterna.
Detta kloster upphäfdes 1803.

Benediktiner kallas de munkar, som antagit den
af Benedikt af Nursia fastställda ordensregeln.
Utgående från klostret Monte Cassino, utbredde sig
Benedikts regel och dess anhängare efter hand öfver
snart sagdt hela västerlandet. Benediktinklostren
blefvo snart verkliga plantskolor för såväl andlig
som materiell odling:
på samma gång
benediktinerna och de från
dem utgångna
ordnarna varit pioniärer
för en rikare
ekonomisk utveckling i
västerlandet, räddades
genom deras försorg åt
eftervärlden en ej
ringa del af antikens
vetenskapliga skatter.
Gregorius den store
(se d. o.) visade
mycket intresse för
Benedikt och hans
skapelse: han författade
den första
lefnadsteckningen öfver B.,
vår enda källa för
kunskapen om hans
lif; redan omkr. 575
synes Gregorius ha
grundat ett

illustration placeholder
Benediktinmunk.


benediktinkloster i Rom, och den af honom till
England sände Augustinus var benediktin. Regeln
spred sig vidare till Sicilien, till Spanien, där
Isidorus’ och Fructuosus’ regler förråda
bekantskap med B:s, samt redan i förra hälften af
600-talet till frankerriket, där redan Donatus’ regel
är af B:s påverkad. På en synod i Autun 670
namnes B:s regel såsom enda rättesnöre för klostren,
och på de af Karlman och Bonifacius åren 742 och
743 föranstaltade synoderna erkändes dess uteslutande
giltighet för alla såväl munk- som nunnekloster. Men
hand i hand med den yttre framgången insmög sig
snart en förvärldsligad anda bland benediktinerna.
Dels i följd af klostrens lösa förbindelse sinsemellan,
dels genom de därstädes alltmera hopade rikedomarna
äfvensom genom klostrens och klostergodsens
förvandling till vasallskap, hvilkas innehafvare ofta voro
världsliga herrar utan sinne för sina kyrkliga plikter
och uppgifter, dels och slutligen genom klostrens
fritagande från biskoparnas uppsikt (exemtion) och
abboternas redan i regeln grundade, genom
exemtionen ytterligare ökade maktställning gaf den fordom
stränga tukten vika för själfsvåld och sedeslöshet,
och det fordom varma intresset för odlingen – den
materiella såväl som den andliga – höll på att

illustration placeholder
Benediktinnunna.


utslockna. Äfven yttre våld – normannernas och
saracenernas angrepp – hotade det västerländska
klosterväsendet med undergång. Då uppträdde män,
som med kraft och framgång sökte genomföra en
klosterreform. Bland dem märkas särskildt Benedikt
af Aniane (d. 821, se d. o.) samt en rad af abboter
i Clugny: Berno (d. 927), Odo (d. 941) och Odilo
(d. 1049). I den af dem skapade kluniacenskongregationen
(se d. o.) framstod den första organiserade
klosterorden, och därmed inleddes ett nytt skede i
det västerländska klosterväsendets utveckling. Efter
kluniacensreformen kan ordens historia indelas i fyra
perioder: 1) till omkr. 1200, 2) från omkr. 1200 till
tridentinska mötet, 3) från tridentinska mötet till
den franska revolutionen, samt 4) från revolutionen
till våra dagar. Den första perioden är
benediktinernas glansperiod, inledd och framkallad af
kluniacensreformen. Efter detta mönster bildade sig på
benediktinsk grund andra kongregationer: Vallombrosa-
och Hirschaukongregationerna, som genom införandet
af lekbröder (lat. conversi) i klostren skapade en
ny faktor af betydelse i klosterväsendets särskildt
ekonomiska utveckling, kamaldulenserna, Grammont-,
Fontévrauld- och kartusianordnarna samt slutligen
cisterciens-(bernhardin-)orden, hvars utbrytande ur
benediktinernas led afslutar denna period. Den andra
perioden är en tid af tilltagande förfall och fruktlösa
reformförsök. Fjärde laterankonsiliet (1215) införde
treåriga generalkapitel äfvensom visitationer af
klostren mellan generalkapitlen; äfven följande
konsilier (Vienne 1311, Valencia 1322) sökte, ehuru
med föga framgång, upphjälpa den sjunkna
klostertukten. Benedikt XII utfärdade 1336 för
benediktinerna en ny utförlig stadga, som indelade orden
i 36 provinser och föreskref årliga kapitel i hvarje
kloster samt treåriga generalkapitel i hvarje provins.
Äfven på Konstanskonsiliet (1414–18) gjordes ånyo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0711.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free