Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ben-grottor - Bengt, son till danske konungen Sven Estridsson. Se Benedikt. - Bengt (I) den gode. Biskop i Skara. - Bengt, biskop i Linköping 1220-37 - Bengt, biskop i Linköping 1286-91 - Bengt, med tillnamnet Snivils - Bengt, biskop i Åbo. - Bengta, svensk drottning. Se Benedikta. - Bengt Algotsson, svensk storman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tagits i anspråk af den yngre stenålderns, brons- eller
järnålderns människor. – Den s. k.
Neanderthals-grottan mellan Düsseldorf och Elberfeld är känd
genom ett 1856 därstädes gjordt fynd af hufvudskål
och underkäk af människa, som visat sig tillhöra en
egendomlig, lågt stående ras (neanderthal-rasen),
samtidig med mammut, den ullhåriga noshörningen
m. fl. Bland Englands grottor må i främsta rummet
nämnas Kentsgrottan i Devonshire. Breccian
förekommer där i flere lager, och äfven i de djupaste
(äldsta) finnas af människor tillverkade redskap
tillsammans med lämningar af mammut, noshörning,
grottlejon, grotthyena, jättehjort, ren, vildhäst, bison,
uroxe o. s. v. Victoriagrottan ej långt från Settle
i Yorkshire har först bebotts af grotthyenan, enligt
hvad lämningarna i det understa grottlagret utvisa,
därefter af yngre stenålderns människor; det öfversta
grottlagrets innehåll af redskap och romerska mynt
angifver, att ännu så sent som i 3:e och 4:e årh.
grottan användts åtminstone som tillflyktsort åt
människor. Helt nära staden Mentone i Frankrike, tätt
invid italienska gränsen, ligger vid Medelhafvets strand
en rad ganska höga, uppåt tillspetsade grottor. Icke
endast på bottnen af dessa, utan äfven på ett
vidsträckt område utanför dem finnes en ända till
metertjock benbreccia, i hvilken – utom en stor mängd
djurben, som för märgens skull blifvit sönderslagna
af människor, samt ben, tänder och snäckor, som
blifvit genomborrade för att tjäna till prydnader,
flintredskap m. m. – träffats flera människoskelett.
Bland Frankrikes grottor äro för öfrigt de i
Périgord (depart. Dordogne) mest ryktbara. Äfven
i Belgien, t. ex. vid staden Dinant, i Meuse-flodens
dal, finnes en mängd intressanta bengrottor. Flera
grottor anses hafva tjänat som begravningsplatser,
en omständighet som naturligtvis måste tagas i
betraktande vid bedömande af människofyndens ålder.
Märklig är en på Stora Karlsö vid Gottland i senare
tid upptäckt grotta, belägen omkr. 20 m. öfver
nuvarande hafsyta, men blott ett par meter öfver det
forna Litorinahafvets gräns. Den innehåller bl. a.
ben af människor, hvilka, af vissa förhållanden att
döma, sannolikt varit kannibaler. I de understa
lagren träffades endast ben af säl. Se W. Dawkins,
"Cave-hunting" (1874; i tysk öfv. "Die höhlen und
die ureinwohner Europas", 1876). Rörande
bengrottor och människans första uppträdande se
Nathorst, "Jordens historia", s. 971–975.
E. E.
Bengt, son till danske konungen Sven Estridsson.
Se Benedikt.
Bengt (I), kallad den gode, var biskop i Skara
under senare hälften af 1100-talet (vignings- och
dödsår äro ej kända; man vet endast, att han redan
1191 hade en efterträdare). Hans minne prisas i
den gamla biskopskrönika, som finnes i en handskrift
af Västgöta-lagen, och det är tydligen en samtidig
man, som talar. Bland de många förtjänster, som där
tillskrifvas B., omtalas äfven den, att han lät måla
hela koret i Skara domkyrka och förgylla dess bilder
samt att han anskaffade relikskrin, klockor och
utsirade böcker. Två andra kyrkor i staden hade till
stor del och fyra kyrkor på landet helt och hållet
honom att tacka för sin tillkomst. Men det var icke
blott för kyrkans behof han sörjde: på fem olika
ställen lät han slå bro öfver strömmar och på trenne
förbättra vägarna öfver de vidsträckta, oländiga
skogsmarker, som då i norr och öster skilde Västergötland
från andra bygder. "Slik man till goda gärningar",
heter det, "fanns hvarken förr eller sedan". Oaktadt
sådan frikostighet lämnade han mera gods och
dyrbarheter efter sig, än tjugo hästar kunde draga på
god väg, och därtill fem lispund silfver. Han är
sålunda en af dessa stora gestalter i kyrkans äldre
tider, hvilka ej allenast bidragit att befästa dess
myndighet, utan äfven verksamt ingripit i och
pådrifvit det borgerliga samhällets utveckling.
C. A.
Bengt, biskop i Linköping 1220–37, var son till
Magnus Minniskiöld, äldre än Birger jarl, men yngre
än brodern biskop Karl, hvilkens plats han intog, när
denne nedlade sin värdighet för att draga på korståg
mot esterna. Under denna färd blefvo både Karl och
hans farbror Karl (döfve), konung Johans jarl, dräpta
vid Rotala 8 aug. 1220.
C. A.
Bengt, biskop i Linköping 1286–91, var Birger
jarls yngste son och föddes 1254, samma år som
modern, Ingeborg, konung Erik Knutssons dotter,
afled. Bestämd för det andliga ståndet, blef han
först ärkedjäkne i Linköping och slutligen, vid 32
års ålder, biskop. I den brödrastrid, som utbröt 1275,
tog han parti för Magnus Ladulås, hvars kansler han
blef. När denne konung sedermera på mötet i
Skeninge 1284 lät gifva sin äldre son, Birger,
konunganamn och den yngre, Erik, hertigtitel, upphöjdes
brodern Bengt till hertig af Finland.
C. A.
Bengt, med tillnamnet Snivils. Den danske
häfdatecknaren Saxo, som lefde i slutet af 12:e årh.,
nämner som Folkungaättens stamfar Folke den tjocke
och säger, att denne förmälde sig med Ingerd, dotter
till den 1086 mördade danske konungen Knut den
helige. Folke hade med henne sönerna Bengt och
Knut och genom någon af dem (Saxo nämner ej
hvilkendera) sonsönerna Birger Brosa jarl och hans
bröder (Karl jarl döfve och Magnus Minniskiöld).
En svensk källa, tre hundra år yngre än Saxo, den
s. k. "Genealogia folkungorum", som dock åberopar
en gammal uppteckning i Varnhem, säger, att Bengt,
med tillnamnet Snivils, var son till Folke den tjocke
och fader till Birger Brosa och hans bröder.
Huruvida Bengt varit jarl eller icke, därom hafva källorna
intet att förmäla, och äfven om hans öfriga
förhållanden iakttaga de fullkomlig tystnad.
C. A.
Bengt, biskop i Åbo 1321–39, var en stolt och
härsklysten man samt, efter hvad man känner, den
förste, som i Finland anställde kyrkovisitationer och
församlade prästerskapet till årliga kyrkomöten (i
Åbo). Han visade stort nit i att förmå allmogen att
erlägga skatter till prästerna.
A. J. L.*
Bengta, svensk drottning. Se Benedikta.
Bengt Algotsson, svensk storman på konung
Magnus Erikssons tid, hertig af Halland och Finland.
Ett visst dunkel hvilar än i dag öfver denne för en
kort tid så mäktige mans härkomst och öden.
Visserligen råder icke längre något tvifvel om att han var
jämnbördig med rikets ädlaste blod, ty det uppresta
lejon han förde i skölden angifver tydligt, att han
tillhörde Folkungasläkten; men fullt viss på hans
fädernebörd är man ännu icke, ehuru starka skäl
tala för att han är sonsons son till östgöta-lagmannen
Bengt Magnusson (se d. o.). Säkert är, att
Bengt Algotssons fader hette Algot Brynjolfsson och
att farbrodern Knut Brynjolfsson en tid var konung
Magnus Erikssons marsk. Genom farmodern,
Ingegerd Svantepolksdotter, kunde han leda sina anor upp
till de store Valdemarerna i Danmark och till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
