Print (PDF) - On this page / på denna sida - Benväf - Benyowsky. Se Benjovski. - Benzelius, svensk prästsläkt. 1.Erik B. d.ä. (Henrici)ärkebiskop, f. 1632. 2. Erik B. d.y. (Erici), ärkebiskop, f. 1675. 3.Jakob B., ärkebiskop, f. 1683. 4. Henrik B., ärkebiskop, f. 1689. 5. Karl Jesper B., biskopf. 1714.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1387
Benyowszky-Benzelius
1388
hvilket senare dock både till form och tjänst i
viss mån förebildar de kommande benen. Ur denna
bind-väf eller ur den hinna, som först omgifver
brosket och sedan benet (benhinnan, periosteum),
försiggår småningom benmassans bildning, såväl
första gången ben uppstår (se B e n b i l d n i
n g) - och då i hvarje ben från bestämda ställen
(benkärnor) - som ock sedermera, då skadadt eller
förstördt ben botas eller ersattes (ben-nybildning).
G. v. D. (E. Hgn.)
Benyo’wszky. SeBenjovski.
Benzelius, svensk prästsläkt. Ingen annan släkt har
en större betydelse för den svenska kyrkans historia
än denna, som i sitt slag står ensam så till vida,
som icke allenast stamfadern, hvilken var bondeson,
utan äfven tre af hans söner blefvo Svea rikes
ärkebiskopar. Dessutom blefvo tvenne af stamfaderns
sonsöner biskopar. Ätten utöfvade därigenom ett djupt
och vidsträckt inflytande i mer än ett århundrade. I
karaktärsskillnaden mellan de äldre, store Benzelierna
och de yngre igenkänner man dock den i ögonen fallande
allmänna olikheten mellan de män, som vuxit upp under
den karolinska tiden, och dem, som verkade under den
gustavianska - en olikhet, som är icke mindre tydlig
i kyrkligt än i de flesta andra hänseenden.
Stamfadern, ärkebiskop Erik B. d. ä., antog namnet
Benzelius efter sin födelsegård, Bentseby i Luleå
socken, där hans fader, nämndemannen Henrik Jakobsson
(d. 1654). bodde. Han undanbad sig det honom erbjudna
adelskapet - ett exempel, som följdes af de tre
bland hans sju söner, som blefvo ärkebiskopar. Dessa
voro: den äldste, Erik, den mellerste i ordningen,
Jakob, och den yngste, Henrik. Hans öfrige söner,
af hvilka Olof (f. 1678, d. 1726) blef assessor
i Svea hofrätt, Lars (f. 1680, d. 1755) bergsråd
och tit. landshöfding, Gustaf (f. 1687, d. 1746)
bibliotekarie vid k. biblioteket och censor librorum
samt Nils (f. 1686, d. 1737) kapten, adlades 1719
med namnet Benzelstierna, och under samma namn fingo
1747 Jakob Benzelius’ och 1751 Erik Benzelius den
yngres barn adlig värdighet. Den sistnämndes son,
biskopen Karl Jesper, behöll likväl det ofrälse
namnet Benzelius.
1. Erik B. d. ä. (Henri c i), ärkebiskop, f. 16
dec. 1632, upptogs som gosse af en frände, som var
handelsman i Uppsala, och åtnjöt hos denne enskild
undervisning, tills han kunde besöka högskolan. Han
blef notarie i filosofiska fakulteten 1658 och filos,
magister 1661. Af Magnus Gabriel De la Gardie använd
såsom lärare för dennes söner, fick han hösten 1663
till hösten 1665 med understöd af honom företaga
en utrikes resa, hvarunder han besökte Köpenhamn,
Tysklands förnämsta städer och universitet samt
London, Paris, Holland och Belgien. Han gjorde
bekantskap med många bland Europas utmärktaste
vetenskapsmän och lade grunden till de litterära
förbindelser, som hans söner sedan fortsatte och
utvidgade. Efter sin återkomst till Uppsala blef han
1665 e. o. professor i historia och moralfilosofi,
1666 i teologi och 1670 ordinarie professor
i sistnämnda ämne. I jan. 1687 blef han utsedd
till foiskop i Strängnäs stift, men återkallades i
sept. 1700 {efter Olof Svebilius’ död) till Uppsala
för att intaga ärkebiskopsstolen, hvilken han med
heder innehade till sin död, 17 febr. 1709.
Både såsom lärare i teologi och såsom biskop
ådagalade B. stort nit och mycken skicklighet. Hans
starka samfundskänsla och typiskt utpräglade
karolinska ortodoxi gjorde honom till en synnerligen
anlitad kraft i det kyrkliga organisationsarbetet
under Karl XI. Verksamt delfog han sålunda i
förarbetena till den nya kyrkolagen och psalmboken
samt i revisionen af kyrkohandboken. Ombetrodd
att leda kronprinsens (sedermera Karl XII:s)
teologiska studier, författade han Breviarium
historice ecclesiaslicce veleris et novi testamenti
(1695), hvilket likasom hans Epitome rhetoricce
ecclesiasticce (1694) nära ett århundrade begagnades
såsom lärobok. Han bevistade riksdagarna 1680, 1689,
1693 och 1697 och stod i spetsen för utgifvandet af
Karl XII:s kyrkobibel (1703), hvilken dock genom hans
återhållande betänksamhet tvingades tillbaka från
omfattande och noggrant förberedda revisionsplaner
till blott en ny upplaga af reformationstidens
öfversättning. I ett företal till kyrkobibeln redogör
B. för arbetets gång och lämnar underrättelser
om äldre svenska bibelupplagor. B:s vandel var
utmärkt genom gudsfruktan, sträng sederenhet och
en outtröttlig arbetslust. Se Henrik Afzelius,
"Erik Benzelius d. ä." I-II (1897-1902).
2. Erik B. d. y. (Eric i), den föregåendes son,
ärkebiskop, f. i Uppsala 27 jan.’1675, var en af
de initiativrikaste föregångsmännen inom Sveriges
andliga kultur. I sina uppväxtår informerades
han under faderns öfverinseende af den bekante
Laur. Molin, sedermera domprost, men deltog tidigt
i undervisningen vid högskolan och fullkomnade
sitt hastigt växande kunskapsmått genom besök vid
främmande universitet och hos utländska lärde. Med
understöd af ett kungligt stipendium studerade
B. 1697-1700 i Tyskland, Frankrike och England och
gjorde bekantskap med Leibniz, Thomasius, Male-branche
och flere andra af tidens berömde lärde. Han riktade
sin forskning i synnerhet på bibliotekens skatter och
uppköpte eller afskref gamla klassiska författares
handskrifter. Återkommen, blef han 1702 utnämnd till
bibliotekarie vid högskolan i Uppsala. Som en nitisk
polyhistor egnade han här sitt intresse åt alla
dåtida vetenskaper. Med hjälp af ett vidtutgrenad t
korrespondenssystem och talrika utrikes kunskapare
förökade han Uppsalabiblioteket med ett värdefullt
förvärf af omkr. 3,300 volymer. Bibliotekets
samlingar, till hvilka äfven hörde naturvetenskapliga
instrument och universitetets myntsamling, bragtes
i planmässig ordning. Med utgångspunkt från sitt
rika material höll B. mycket besökta föreläsningar
i litteraturhistoria, de första i sitt slag, och
riktade sina alumners intressen vida omkring. På
språkforskningens och historiegranskningens fält,
såsom dialektsamlare och kritisk urkundsutgifvare,
betecknar hans verksamhet gryningen af en ny
tid. Genom sina mångsidiga intressen utgjorde han
ett personligt centrum för Sveriges lärdomsvärld. På
hans initiativ stiftades 1710 det lärda sällskapet
Colleghm ciiriosonim med ett hufvudsakligen mate-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
