- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
1387-1388

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benväf - Benyowsky. Se Benjovski. - Benzelius, svensk prästsläkt. 1.Erik B. d.ä. (Henrici)ärkebiskop, f. 1632. 2. Erik B. d.y. (Erici), ärkebiskop, f. 1675. 3.Jakob B., ärkebiskop, f. 1683. 4. Henrik B., ärkebiskop, f. 1689. 5. Karl Jesper B., biskopf. 1714.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvilket senare dock både till form och tjänst i viss
mån förebildar de kommande benen. Ur denna
bindväf eller ur den hinna, som först omgifver brosket
och sedan benet (benhinnan, periosteum),
försiggår småningom benmassans bildning, såväl första
gången ben uppstår (se Benbildning) – och
då i hvarje ben från bestämda ställen
(benkärnor) – som ock sedermera, då skadadt eller
förstördt ben botas eller ersattes
(ben-nybildning).
G. v. D. (E. Hgn.)

Benyowszky. Se Benjovski.

Benzelius, svensk prästsläkt. Ingen annan släkt
har en större betydelse för den svenska kyrkans
historia än denna, som i sitt slag står ensam så
till vida, som icke allenast stamfadern, hvilken var
bondeson, utan äfven tre af hans söner blefvo Svea
rikes ärkebiskopar. Dessutom blefvo tvenne af
stamfaderns sonsöner biskopar. Ätten utöfvade därigenom
ett djupt och vidsträckt inflytande i mer än ett
århundrade. I karaktärsskillnaden mellan de äldre,
store Benzelierna och de yngre igenkänner man dock
den i ögonen fallande allmänna olikheten mellan de
män, som vuxit upp under den karolinska tiden, och
dem, som verkade under den gustavianska – en
olikhet, som är icke mindre tydlig i kyrkligt än i
de flesta andra hänseenden.

Stamfadern, ärkebiskop Erik B. d. ä., antog
namnet Benzelius efter sin födelsegård, Bentseby i
Luleå socken, där hans fader, nämndemannen Henrik
Jakobsson (d. 1654). bodde. Han undanbad sig det
honom erbjudna adelskapet – ett exempel, som
följdes af de tre bland hans sju söner, som
blefvo ärkebiskopar. Dessa voro: den äldste, Erik, den
mellerste i ordningen, Jakob, och den yngste, Henrik.
Hans öfrige söner, af hvilka Olof (f. 1678, d. 1726)
blef assessor i Svea hofrätt, Lars (f. 1680, d. 1755)
bergsråd och tit. landshöfding, Gustaf (f. 1687, d.
1746) bibliotekarie vid k. biblioteket och censor
librorum samt Nils (f. 1686, d. 1737) kapten, adlades
1719 med namnet Benzelstierna, och under samma
namn fingo 1747 Jakob Benzelius’ och 1751 Erik
Benzelius den yngres barn adlig värdighet. Den
sistnämndes son, biskopen Karl Jesper, behöll likväl
det ofrälse namnet Benzelius.

1. Erik B. d. ä. (Henrici), ärkebiskop, f.
16 dec. 1632, upptogs som gosse af en frände, som
var handelsman i Uppsala, och åtnjöt hos denne
enskild undervisning, tills han kunde besöka
högskolan. Han blef notarie i filosofiska fakulteten 1658
och filos. magister 1661. Af Magnus Gabriel De la
Gardie använd såsom lärare för dennes söner, fick
han hösten 1663 till hösten 1665 med understöd
af honom företaga en utrikes resa, hvarunder han
besökte Köpenhamn, Tysklands förnämsta städer och
universitet samt London, Paris, Holland och Belgien.
Han gjorde bekantskap med många bland Europas
utmärktaste vetenskapsmän och lade grunden till de
litterära förbindelser, som hans söner sedan fortsatte
och utvidgade. Efter sin återkomst till Uppsala blef
han 1665 e. o. professor i historia och moralfilosofi,
1666 i teologi och 1670 ordinarie professor i
sistnämnda ämne. I jan. 1687 blef han utsedd till
biskop i Strängnäs stift, men återkallades i sept. 1700
{efter Olof Svebilius’ död) till Uppsala för att intaga
ärkebiskopsstolen, hvilken han med heder innehade
till sin död, 17 febr. 1709.

Både såsom lärare i teologi och såsom biskop
ådagalade B. stort nit och mycken skicklighet. Hans
starka samfundskänsla och typiskt utpräglade
karolinska ortodoxi gjorde honom till en synnerligen
anlitad kraft i det kyrkliga organisationsarbetet under
Karl XI. Verksamt deltog han sålunda i förarbetena
till den nya kyrkolagen och psalmboken samt i
revisionen af kyrkohandboken. Ombetrodd att leda
kronprinsens (sedermera Karl XII:s) teologiska studier,
författade han Breviarium historiæ ecclesiasticæ
veteris et novi testamenti
(1695), hvilket likasom
Epitome rhetoricæ ecclesiasticæ (1694) nära ett
århundrade begagnades såsom lärobok. Han bevistade
riksdagarna 1680, 1689, 1693 och 1697 och stod
i spetsen för utgifvandet af Karl XII:s kyrkobibel
(1703), hvilken dock genom hans återhållande
betänksamhet tvingades tillbaka från omfattande och
noggrant förberedda revisionsplaner till blott en
ny upplaga af reformationstidens öfversättning. I
ett företal till kyrkobibeln redogör B. för arbetets
gång och lämnar underrättelser om äldre svenska
bibelupplagor. B:s vandel var utmärkt genom
gudsfruktan, sträng sederenhet och en outtröttlig
arbetslust. Se Henrik Afzelius, "Erik Benzelius d. ä."
I–II (1897–1902).

2. Erik B. d. y. (Erici), den föregåendes
son, ärkebiskop, f. i Uppsala 27 jan. 1675, var en
af de initiativrikaste
föregångsmännen inom
Sveriges andliga kultur. I
sina uppväxtår
informerades han under faderns
öfverinseende af den
bekante Laur. Molin,
sedermera domprost, men
deltog tidigt i
undervisningen vid högskolan och
fullkomnade sitt hastigt
växande kunskapsmått
genom besök vid
främmande universitet och hos
utländska lärde. Med

illustration placeholder


understöd af ett kungligt stipendium studerade B.
1697–1700 i Tyskland, Frankrike och England och
gjorde bekantskap med Leibniz, Thomasius,
Malebranche och flere andra af tidens berömde lärde.
Han riktade sin forskning i synnerhet på bibliotekens
skatter och uppköpte eller afskref gamla klassiska
författares handskrifter. Återkommen, blef han 1702
utnämnd till bibliotekarie vid högskolan i Uppsala.
Som en nitisk polyhistor egnade han här sitt
intresse åt alla dåtida vetenskaper. Med hjälp af ett
vidtutgrenadt korrespondenssystem och talrika
utrikes kunskapare förökade han Uppsalabiblioteket med
ett värdefullt förvärf af omkr. 3,300 volymer.
Bibliotekets samlingar, till hvilka äfven hörde
naturvetenskapliga instrument och universitetets myntsamling,
bragtes i planmässig ordning. Med utgångspunkt
från sitt rika material höll B. mycket besökta
föreläsningar i litteraturhistoria, de första i sitt slag,
och riktade sina alumners intressen vida omkring.
På språkforskningens och historiegranskningens fält,
såsom dialektsamlare och kritisk urkundsutgifvare,
betecknar hans verksamhet gryningen af en ny tid.
Genom sina mångsidiga intressen utgjorde han ett
personligt centrum för Sveriges lärdomsvärld. På
hans initiativ stiftades 1710 det lärda sällskapet
Collegium curiosorum med ett hufvudsakligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 12 02:26:30 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0736.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free