Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1469-1470 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergk, Theodor, filolog - Bergkalk - Bergkam. Se Berg. - Bergkittel. Se Berg. - Bergklint, Olof, pedagog, skald och estetiker. - Bergknut (Bergkärna). Se Berg. - Bergkoljan. Se Kungsfisksläktet. - Bergkompass. Se Grufkompass. - Bergkork - Bergkristall.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

biografi öfver B. medföljer den af Peppmüller redigerade
samlingen Kleine philologischen schriften af B. (2
bd, 1884–86). 1843–52 var B. medredaktör af
"Zeitschrift für alterthumswissenschaft".

Bergkalk l. Kolkalksten (ty. kohlenkalk,
eng. carboniferous limestone l. mountain limestone),
geol., den stundom dolomitiska kalksten, som utgör
stenkolssystemets undre del och vanligen saknar
stenkolslager. Enligt hvad de i densamma ymnigt
inneslutna lämningarna af snäckor, musslor, koraller
m. m. utvisa, är den en ren hafsbildning, i motsats
till stenkolssystemets öfre, kolförande afdelning (den
s. k. kolsandstenen). Bergkalken är
utvecklad i synnerhet i Belgien, Irland, Wales, Ryssland
och Nord-Amerika; den uppnår ej sällan en
mäktighet af 290–580 m. Se vidare
Stenkolssystemet.
E. E.

Bergkam. Se Berg, geogr.

Bergkittel. Se Berg, geogr.

Bergklint, Olof, pedagog, skald, estetiker, f. 20
(9 g. st.) mars 1733 i Västerås, där han genomgick
gymnasium, blef 1753
student i Uppsala, men
måste på grund af
bristande medel i öfver 20
års tid lifnära sig med
konditionerande. Icke
dess mindre skaffade han
sig tillfälle att idka
vetenskapliga studier och
utöfva skaldekonsten, för
hvilken han röjde anlag
redan såsom gymnasist.
1758 stiftade han i
Stockholm det litterära
sällskapet "Vitterlek", hvars



s. k. "öfningar" innehålla dikter af honom.
Sedermera blef han medlem af såväl "Utile dulci" som
dess filialafdelning i Uppsala, "Apollini sacra".
1761 promoverades han (frånvarande) till magister
i Greifswald, och 1765 utnämndes han, på grund af
sin andra afhandling, De habitu linguæ suecanæ in
poesi, till docent i poesien vid Uppsala universitet.
Redan 1764 hade B. mottagit kondition på Skenäs,
såsom lärare för den sedermera som skald ryktbare
J. G. Oxenstierna, på hvars litterära utveckling
B. öfvat stort inflytande. Förhållandet mellan lärare
och lärjunge öfvergick snart till en innerlig och
förtrolig vänskap. 1770 utnämndes B. till notarie
i hofkonsistorium och 1774 till eloquentiæ et poeseos
lektor i Västerås. På denna plats verkade han i
nära tio år med nit och skicklighet. Han
prästvigdes 1781 och utnämndes 1783 till kyrkoherde och
prost i Gladsax och Tomarps församlingar af Lunds
stift, där han, efter att 1793 hafva blifvit teologie
doktor, afled 13 mars 1805. Hans motgångar i
befordringsväg och ekonomiska svårigheter, hans
klena hälsa och nervösa temperament gjorde honom
ofta lifvet tungt.

Af B:s skaldestycken märkes en del vemodiga
reflexions-lyriska oden i dåtidens fransk-engelska
stil, af hvilka de förnämsta äro Ode öfver motgång
med sin vackra resignation och melodiska form,
elegien Den blinde, som låter en blind prisa naturens
mästerverk, och det mer oratoriska Ode öfver lifvet.
Den B. tillskrifna satiren "Svenska språket" lär
enligt Sylwan vara af annan författare. B:s
prosaiska stil, sådan den visar sig i hans tal och
afhandlingar, är klar, kraftfull och vacker.

Utom skaldestycken, tal, estetiska uppsatser och
kritiker skref han i historia, politik, ekonomi,
pedagogik ni. m. Äfven den encyklopediska skolboken
"Sammandrag af alla vetenskaperna" (1775) är till
största delen författad af honom. Stort uppseende
väckte B:s kritik af E. Branders (Skjöldebrands)
"Habor och Signild" och "Gustaviaden". Striden
fördes i de af Gjörwell utgifna tidskrifterna och blef
skäligen bitter. I sina estetiska åsikter stödde sig B.
på Boileau och Batteux, t. ex. i Tal öfver
skaldekonsten (1761); "det nyttiga genom det angenäma"
sätter han som poesiens mål. 1837 utgafs en
samling Vittra arbeten af B. Se vidare Lennart Ribbing,
"Om Olof Bergklint, hans lif och vittra verksamhet"
(1874), och Hj. Himmelstrand, "Olof Bergklints
kritiska verksamhet" (1898).
L. Rbg.*

Bergknut (Bergkärna). Se Berg, geogr.

Bergkoljan, zool. Se Kungsfisksläktet.

Bergkompass. Se Grufkompass.

Bergkork, miner., en varietet af asbest eller af
järnrik krysotil, hvars järnoxidul omvandlats till
oxid.

Bergkristall, miner., kallas i mineralriket
förekommande kristalliserad kiselsyra eller kvarts.



Bergkristallen förekommer i väl utbildade, sexsidiga
prismer, hvilkas ändar utgöras af sexsidiga pyramider;
ofta är den färglös och genomskinlig, men ofta färgad:
mörkbrun (s. k. röktopas), violett (ametist), gul
(citrin) och svartbrun (morion). Bergkristallen
innesluter ofta främmande mineral, såsom klorit, rutil,
järnglans, och någon gång håligheter, fyllda med
vatten eller bergolja. Kristallernas storlek varierar
betydligt: stundom äro de mikroskopiska, stundom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>