Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bladmögel, gemensam benämning för vissa hos olika slag af växter uppträdande sjukdomar - Bladnerv, bot. Se Blad - Bladnossläktet, Rhinolophus, zool., däggdjurssläkte af flädermössens ordning - Bladpersilja, bot. Se Persilja - Bladrand, aftryckets pappersmarginal från "plåtmärket" till bladets kant - Bladrödt, Erytrofyll, kem., ett rödt färgämne - Bladsallat, bot. Se Sallat - Bladsilfver. Se Bladmetall - Bladskaft, bot. Se Blad - Bladskelett. 1. Bot. Sammanfattningen af bladets ledningssträngar. Se vidare Blad - Bladskelett. 2. Paleobot. - Bladskifva, bot. Se Blad - Bladskott l. Bogskott, jaktv., ett skott i bogbladet - Bladskärande myror, Atta Fabr., ett till underfam. Myrmicinæ Lep. hörande myrsläkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekommer å betor (se Betmögel), å guldregn
(se Guldregnsmögel), å klöfver och lucern (se
Lucernmögel), å lök (se Lökmögel), å potatis
(se Potatissjuka), å spenat (se Spenatmögel),
å vicker och ärter (se Vickermögel), å
vinranka (se Vinmögel) och å många andra växter,
odlade såväl som vilda.
J. E–n.
Bladnerv, bot. Se Blad.
Bladnossläktet, Rhinolophus,
zool., däggdjurssläkte af flädermössens ordning,
utmärkt genom bladlika, sadelformade, öfver näsan
tvärgående hudflikar. Till detta släkte höra de
högst utbildade af alla insektätande flädermöss: både
skelettet, vingarna och de i ett särskildt sinnes
tjänst utbildade näsbihangen ha nått en mycket hög
grad af fulländning. Hithörande arter bebo
gamla världens tempererade och tropiska delar;
äfven i mellersta och södra Europa förekomma
några arter. De lifnära sig af insekter; enligt
å europeiska arter gjorda iakttagelser suga
de ock blod å andra flädermöss och fåglar.
L–e.
Bladpersilja, bot. Se Persilja.
Bladrand, en af gravyr- och kopparstickssamlare använd term,
som betecknar aftryckets pappersmarginal från
"plåtmärket" till bladets kant. Uttrycket bör icke
förväxlas med plåtrand, den del af bladmarginalen,
som ligger mellan plåtmärket och själfva gravyrens
begränsning.
A. T–g.
Bladrödt, Erytrofyll, kem., det röda, i
kloroform, kolsvafla och bensol lösliga färgämne,
som om hösten färgar blad af buskar och träd
röda. Kännedomen om detta färgämne är ytterst
obetydlig; man vet ej ens om det uppstår genom någon
förändring af växternas gröna färgämne eller icke.
P. T. C.*
Bladsallat, bot. Se Sallat.
Bladsilfver. Se Bladmetall.
Bladskaft, bot. Se Blad.
Bladskelett. 1. Bot. Sammanfattningen af
bladets ledningssträngar, "nerverna". Se vidare Blad.
2. Paleobot. Vid studium af de fossila växterna
är kännedomen om bladskelettet särdeles viktig,
emedan bladen oftast äro de enda organ, som blifvit
bevarade, och emedan nerveringen (bladskelettet)
hos olika grupper och släkten är mera utmärkande än
bladens yttre form, hvilken kan vara nästan densamma
hos olika växter. Dock gifvas äfven i hänseende
till nerveringen undantag, hvarför det också är
nödvändigt att aktgifva på bladens konsistens och på
förekomsten af öfriga organ, som för bestämningen
kunna lämna upplysning. Med afseende därpå hafva
tvenne skolor sökt göra sig gällande. Den ena,
representerad af Göppert och Ettingshausen,
ville grunda bestämningar af de fossila bladen ensamt
på nerveringen och bragtes därigenom t. o. m. att
hänföra de flesta af stenkolsperiodens ormbunkar
till än i dag lefvande släkten – en åtgärd, hvars
orimlighet bort kunna inses a priori och hvars
oriktighet numera blifvit till fullo ådagalagd. Enligt
den andra skolan, hvilkens åsikter numera äro allmänt
gällande och som grundlades af Ad. Brongniart,
äro de bestämningar, som
uteslutande grundas på nerveringen, till
stor del att betrakta som artificiella och
därför endast provisoriska, hvilket i synnerhet
gäller om de äldre formationernas fossila blad.
A. G. N.
Bladskifva, bot. Se Blad.
Bladskott (af "bogblad") l. Bogskott, jaktv., ett
skott i bogbladet. Att "göra ett bogskott" eller
"gifva en bladkula" är det mest verksamma under jakt
på hjortdjur och dylikt villebråd.
H. Szs.
Bladskärande myror, Atta Fabr., ett till
underfam. Myrmicinæ Lep. hörande myrsläkte,
hvars arter äro utbredda öfver Amerikas varmare
delar norrut ända till Florida. Hvad som framför
allt utmärker arbetarna af hithörande arter är
hufvudets oproportionerliga storlek och hjärtlika
form, egendomligheter, som stå i samband med
en kolossal utveckling af muskulaturen för de
kraftiga käkarna. Starka tornar på hufvud och
thorax bidraga också att gifva hithörande myror ett
egendomligt utseende. Namnet "bladskärande" syftar på
ifrågavarande arters vana att med sina starka käkar
skära större eller mindre stycken ur trädens blad,
till dess blott de gröfre bladnerverna återstå. De
afskurna styckena hembäras af myrorna till boet. Genom
sitt ofantliga antal blifva de bladskärande myrorna
mycket förödande, och i synnerhet äro åtskilliga
från andra trakter införda växter, såsom kaffebusken
och orangeträden, nästan hjälplöst hemfallna åt
deras härjningar. Däremot har en del i Brasilien
inhemska träd, genom att erbjuda bekväma bostäder
eller näring eller bägge dessa fördelar, lyckats
förvärfva sig en skyddsvakt mot bladskärarna i andra
myrarter, som för träden äro oskadliga. Mest bekant
är det symbiotiska förhållande, som utbildat sig
mellan ett af Brasiliens mest karakteristiska träd,
imbauba-trädet, Cecropia adenopus, och en liten myra,
Azteca instabilis Fr. Müll., hvilken alltid tager sin
bostad i de öfre, genom tvärväggar åtskilda delarna af
den ihåliga stammen. Ifrågavarande Cecropia-art (men
ej de öfriga) afsöndrar på undre sidan af bladskaften
ett slags egendomliga, insektägg liknande små kroppar,
"müllerska kroppar" (efter deras upptäckare Fritz
Müller), hvilka äro rika på fett och ägghviteämnen
och af azteca-myrorna användas till föda. I de
ytterst sällsynta fall, då inga azteca-myror tagit
sin bostad i imbauba-trädet, sköflas detta regelbundet
af bladskärande myror. Försöka dessa däremot bestiga
ett af azteca-myror bebodt träd, bortjagas de genast
af de senare.
Rörande användningen af de afskurna bladbitarna hafva
flera gissningar framställts, bland hvilka särskildt
märkes den af Belt (1874) framkastade förmodan, att
de kring boets ingångar hopade bladmassorna vid sin
dekomposition skulle gynna utvecklingen af en liten
svamp, som af myrorna skulle användas till föda. Denna
förmodan har också (1893) fått en fullständig
bekräftelse genom den tyske botanisten Alfred Möllers
i Brasilien anställda undersökningar. Möller fann,
att de hemförda bladstyckena af myrorna med käkar
och fötter bearbetas till små mjuka bollar, hvilka
sammanfogas, så att därigenom i boets inre uppstår
en lucker massa, till utseendet erinrande om en
grofporig badsvamp. Denna massa genomväfves tätt af
hvita svamptrådar, hvilka på ytan visa kolflika
ansvällningar, här och där sammanhopade till
kålrabbiliknande gyttringar. Dessa senare utgöra
myrornas förnämsta, om ej enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
