- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
695-696

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blindinstitut ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

allvarsammare art, näml. perityphlitis. Denna
sjukdom anses hafva sin utgångspunkt i processus
vermiformis
(se Blindtarm), där den börjar i
form af ansvällning och sår. Bland orsakerna till
dessa sårbildningar anföres tryck på tarmväggen af
en främmande kropp, t. ex. en fruktkärna e. d.,
eller af ett konkrement (se Tarmsten). Den
ifrågavarande sårbildningen gifver anledning till
en retning å peritoneum (bukhinnan) med smärta och
höggradig ömhet i högra sidan af buken. Ett dylikt
sår kan bryta igenom tarmväggen, hvarvid symtom af
allmän peritonit (maginflammation) inställa sig:
uppdrifning af buken, fekala kräkningar, feber
och höggradig nedsättning af krafterna. I de fall,
där allmän peritonit ej inställer sig, inskränker
sig sjukdomsprocessen till omgifningen af den
ursprungliga härden. Ett varigt exsudat bildas i
tarmväggen och de omgifvande delarna, förorsakande
en ansvällning, hvilken kännes som en resistens
(förhårdning) i högra sidan af buken. I gynnsamma
fall går processen tillbaka, och exsudatet resorberas
(uppsuges). Vanligen återkomma dylika anfall tid efter
annan. I svårare fall uppstår en abscess (varsamling),
som kan bana sig väg åt olika håll. Den kan bryta
igenom huden, men den kan också bryta in i bukhålan
(peritoneal-kaviteten) samt förorsaka patientens
död genom allmän peritonit. Behandlingen går i de
lindrigare fallen ut på att hindra sjukdomsprocessens
spridning. Patienten iakttager stillhet och får
morfin, och en isblåsa anbringas på det ömmande
partiet af buken. – På senare tid har man, som det
synes, med god framgång börjat behandla fall af
perityflit genom operativt kirurgiskt ingrepp. Genom
att uppsöka varhärden och uttömma varet i tid räddar
man patienten från faran af att detta bryter in
i bukhålan, och genom aflägsnandet af processus
vermiformis
, sjukdomens utgångspunkt, undanrödjes
orsaken till upprepade återfall af
sjukdomen.

J. E. J–n. (I. Å.)

Blindundervisning skiljer
sig från seende barns undervisning väsentligt
därigenom att den vid bibringande af kunskaper
och färdigheter ej kan vända sig till synsinnet,
utan framför allt måste lita till känseln och
hörseln. Som grundläggare af speciell blindmetodik
räknas Kristian Niesen, kammarråd i Mannheim,
hvilken 1773 utgaf en "räknekonst för seende och
blinda" samt konstruerade nu ej närmare bekanta
apparater för blindundervisning. Dessa apparater
användes af en österrikiska, M. T. von Paradis,
och gåfvo impulser åt såväl Haüy som Klein
(se Blindanstalter). Undervisningen i läsning och
skrifning kom naturligt nog att först bli föremål för
blindmetodik. Man sökte till en början lära blinda att
skrifva vanlig handstil, hvilket lyckades med sådana
som, medan de ännu sågo, varit skrifkunniga, men gaf
mycket dåliga resultat för de öfrige. För meddelanden
med seende begagna de blinde än i dag en plan, färgad
skrift, vanligen framställd medelst blyertspenna, som
föres i en slid. Vid meddelanden till blinda användes
numera ojämförligt mest ett alfabet af upphöjda
punkter, uppgjordt af Louis Braille (se d. o.). Det
är emellertid mycket skrymmande – nya testamentet på
svenska fyller 11 stora band –, hvarför man i senare
tider börjat använda förkortningar. En mängd olika
apparater äro konstruerade för blindskrift.
I Sverige användes såväl för planskrift som för
braillesk skrift en sådan (se illustration sp. 697),
som är konstruerad

af O. Åstrand. Haüy var den förste, som tryckte
böcker för blinda. Han använde vanliga bokstäfver i
relief. Då dessa voro mycket svårlästa, konstruerades
enklare alfabet, bland hvilka det af Moon (f. 1818,
blind 1839, d. 1894, juris doktor, blindlärare i
Brighton) länge hade stor spridning. Numera har
det brailleska systemet äfven för boktryck den
största användningen, helst sedan den farhågan
visat sig ogrundad, att äldre blinda med efter
handarbete förtjockad hud på fingertopparna skulle
ha svårt att läsa den. Vid en mängd institut finnas
nu tryckerier för blindskrift, hvarjämte många
enskilda för hand trycka böcker åt lånbibliotek för
blinda. Ett sådant finnes i Stockholm sedan 1892 och
omfattar omkr. 2,000 band. – Äfven i andra skolämnen
än skrifning och läsning skilja sig metoderna mer
eller mindre väsentligt från dem, som användas
för normala barn, men syftet för undervisningen
är dock att göra den blinde så lik den seende som
möjligt. Massor af begrepp, som vanliga barn i det
dagliga lifvet med sina ögons hjälp tillegna sig,
måste det blinda barnet lära i lektioner, hvarför
den s. k. åskådningsundervisningen får sig stort
utrymme tillmätt. Det kunskapsmått man söker bibringa
är i allmänhet folkskolans; särskildt i det franska
blindinstitutet går man dock längre, beroende därpå
att i Frankrike blinda lärare i större antal än
annorstädes användas i blindskolorna.

De ojämförligt fleste blinde komma från fattiga hem,
enligt en i Tyskland gjord beräkning 97 proc. Redan
därför måste handarbete, som bäst kan förskaffa dem
utkomst, bli en hufvudsak vid undervisningen. Som
små böra barnen öfvas med Fröbel-arbeten,
modellering i lera och andra handöfningar, som
afse att uppöfva känseln och stärka de ej sällan
på grund af bristande öfning svampiga och otympliga
händerna. Flätning och knytning tjäna samma ändamål
och kunna därjämte skaffa arbetsförtjänst. Korgmakeri
och borstbinderi ha visat sig som de lämpligaste
yrkena och i några länder äfven repslageri,
maskinstickning och madrasstoppning. Många, blinda
vinna – särskildt i Japan – sitt uppehälle som
massörer. Mindre goda resultat ha svarfning och
bokbinderi gifvit. De s. k. kvinnliga handarbetena
lämpa sig väl ur uppfostringssynpunkt, men ge mycket
ringa inkomst. Resultatet af handarbetsundervisningen
blir ej sällan det, att den blinde kan försörja sig
själf, men äfven om han ej kommer så långt, skänker
honom handarbetet en sysselsättning, och han kan genom
detsamma bidraga till sitt uppehälle. Musiken har stor
betydelse för blinda, som bildningsmedel och äfven för
deras själfförsörjning, hvarför den vid alla institut
förekommer som undervisningsämne. Brailles system
användes till nottryck. Fiolen och flöjten locka
emellertid ofta till gatmusikantens demoraliserande
lif, och därför är undervisningen på dessa instrument
i modernare institut afskaffad. Som orgelnister och
pianostämmare finna många blinda god utkomst. Lämnad
åt sig själf, rör sig den blinde föga. Utmarscher,
gymnastik och dans äro därför viktiga moment i hans
uppfostran.

Obligatorisk undervisning för blinda barn är
föreskrifven endast i ett fåtal länder, nämligen
Sachsen-Weimar (1874) och några andra smärre
stater i Tyskland, Norge (1886), Skottland (1892),
England (1893) och Sverige (1896). I Sverige skall
enligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free