Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blocktyg, maskinb., utgör en sammanställning af dels fasta, dels lösa blockskifvor - Blockx, Jan, belgisk tonsättare - Blod. 1. Anat. En klibbig, rödt färgad saft - Blod. 2. Fysiol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra löper öfver en kättingskifva (K1) och sedan
hänger löst ned. På samma axel som sistnämnda skifva
sitter ett snäekhjul (S1), i hvilket en skruf (S2)
med brant stigning ingriper och drifves med en å en
större kättingskifva (K2) fritt nedhängande smäcker
kätting, som åverkas af dragkraften (P). Hämmandet
eller, rättare sagdt, bromsandet af lasten sker
här medelst en konisk bromsskifva (F), hvilken af
trycket mellan skrufgängan och snäckhjulets kuggar
pressas mot den inre omkretsen af spärrhjulet (T),
som medelst spärrhake och friktionen vid bromsskifvan
hindrar lasten att glida ned. Firandet af lasten
verkställes genom en lindrig dragning i kraftkättingen
åt motsatt håll mot när lasten hissas, genom hvilken
manöver tryckriktningen vid bromsskifvan kastas om,
så att denna blir fri från inverkan af spärrhjulet och
således medgifver lastens sänkning. Försummas äfven
här alla friktionsmotstånd, fås jämviktsvillkoren:
vid snäckhjulsaxeln (med kugg-trycket k,
snäckhjulsdiametern D1 och
kättingskifvans (K1) diameter d)
Q/2.d/2=k.D1/2
samt vid
skrufven (med skrufradien r, stigningsvinkeln α =
20° till 22° och kättingskifvans (K2) diameter D2)
kr.tg α = P. D2/2, alltså P=Q
.d.r.tg α/D1.D2.
Verkningsgraden uppgår vid dessa block ända till 0,65.
W. H.
Blockx, Jan, belgisk tonsättare, f. 1851,
elev af Benoit och Brassin, blef 1886 lärare och 1901
direktör vid konservatoriet i Antwerpen. Jämte åtskilliga
körverk har han skrifvit operor, af hvilka Herbergprinses
(1896) och De bruid der zee (1901) gjorde lycka.
A. L.
Blod. 1. Anat. En klibbig, rödt färgad saft, som
cirkulerar i djur- och människokroppens blodkärl
och som är sammansatt af en vätska, blodvätska
l. blodplasma, samt af formade beståndsdelar,
bland hvilka kunna urskiljas blodceller och
blodplättar. Blodcellerna äro af två slag,
nämligen de färgade blodcellerna eller de röda
blodkropparna och de färglösa blodcellerna eller
de hvita blodkropparna. – De röda blodkropparna äro
synnerligen små (ungefär sju tusendels millimeter i
tvärgenomskärning), mjuka och mycket elastiska samt
af en rund, bikonkav skifform (se 1 å fig.). De sakna
hos människan och de högre djuren under utveckladt
tillstånd cellkärnor samt hafva sin färg betingad
af en diffus genomdränkning med blodfärgämne,
hemoglobin. På preparat, som förfärdigats för studiet
af blodets formade beståndsdelar, finner man ofta
de röda blodkropparna med sina platta ytor i rader
tryckta intill hvarandra (se 2 å fig.). Dessa
radvis ordnade ansamlingar af röda blodkroppar
likna därvid dukatrullar. – De hvita blodkropparna
åter förekomma icke blott i blodet, utan äfven i
lymfkärlsystemet, hvarest de benämnas lymfkroppar,
samt här och hvar och till mycket växlande mängd
äfven i kroppens olika väfnader och organ, dit
de till följd af sin själfständiga förmåga af
ställförflyttning invandrat. Här kallas dessa celler
vandringsceller. Denna förmåga af vandring är närmast
betingad af dessa cellers egenskap att oaflåtligt
kunna förändra sin form, och de förete därför vid
undersökning ett mer eller mindre oregelbundet eller
förgrenadt utseende (se 3 å fig.). De äro alltid utrustade
med kärnor, hvilka äfvenledes ofta på mångfaldigt
sätt kunna förändra sin allmänna form, och äro för
öfrigt med afseende på sin byggnad underkastade
stora variationer. – Hos människan plägar man
under normala förhållanden kunna räkna ungefär fem
millioner röda blodkroppar på en kubikmillimeter blod,
under det att de hvita blodkropparna äro betydligt
fåtaligare, nämligen till ett antal af ungefär tio
tusen på kubikmillimetern. – Förutom röda och hvita
blodkroppar uppträda i blodet älven s. k. blodplättar,
som bilda ytterligt små (betydligt mindre än de röda
blodkropparna), runda eller ovala färglösa kroppar,
om hvilkas härkomst och natur man ännu är
i tvifvel (se 4 å fig.). Man har tillskrifvit dessa
små kroppar en viss betydelse vid blodets koagulation,
eller stelning. – Efter döden eller ännu i den
lefvande kroppen, om blodkärlens väggar undergått
sjukliga förändringar, koagulerar blodet, därigenom
att tvenne i blodplasman i löst tillstånd förefintliga
substanser förena sig med hvarandra. Produkten af
denna förbindelse kallas fibrin. Blodet klyfver sig
härvid i två skilda delar, nämligen i blodkaka och
blod vatten. Blodkakan är röd och består af
alla röda och flertalet hvita blodkroppar samt af
fibrinet, hvilket mikroskopiskt ter sig som en filt af
fina trådar. Blodvattnet eller blodserum är färglöst
och innehåller en del hvita blodkroppar. – De kärnlösa
röda blodkropparna utveckla sig ur ursprungligen
kärnförande celler, hvilkas kärnor upplösas (se
Benmärg). – En del sjukdomar äro betingade af abnorma
förhållanden i blodets sammansättning (se Bleksot).
E. Hgn.
2. Fysiol. Blodplasmats specifika vikt
är 1,028 och dess osmotiska tryck motsvarar en
0,9-procentig koksaltlösning. Blodets sammansättning
växlar hos olika djurarter samt äfven hos samma
individ under olika förhållanden. Följande tabell
lämnar en föreställning om förhållandet mellan
blodkroppar och plasma (egentligen blodserum) samt
om de viktigaste beståndsdelarnas fördelning. 1,000
delar defibrineradt hästblod innehålla:
| 397,7 delar | 602,3 delar | |
| blodkroppar | serum | |
| vatten | 243,87 | 551,14 |
| fasta ämnen | 153,84 | 51,15 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
