- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
919-920

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bohvete - Boidæ, zool. Se Boa - Boie (Boje), Heinrich Kristian - Boïeldieu [bwajäldiö l. båjäl-], François Adrien - Boihemum - Boije, svensk-finsk adlig ätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hög ört med krokig, slutligen rödaktig stjälk,
spridda, hjärtlikt pillika, spetsiga blad och hvita
eller rödaktiga blommor, samlade i täta, kvastlika
ställningar, samt en glänsande svartbrun, trekantig
nötfrukt. Växten nöjer sig med mager jordmån och
odlas därför hufvudsakligen i sandiga trakter. I
vårt land sås den i början af sommaren och mognar
i september. – Frukterna malas till gryn och mjöl,
hvaraf kokas gröt. Blommorna lämna riklig honung åt
bien. – Äfven en annan art, F. tataricum L., odlas,
ehuru mindre ofta än den förstnämnda. Den liknar
denna, men har smärre, grönaktiga, i glesa klasar
sittande blommor och gråa, rynkiga nötter. Dess frön
lämna ett sämre mjöl af något bitter smak. – Namnet
bokhvete härrör däraf att frukterna till formen
likna bokollon. Ldt. (G. L–m.)

2. Husdjurssk. Till utfodring åt växtätande husdjur
kan bohvete användas såväl i grönt som i torrt
tillstånd (frö och halm). Fröen hafva dock något
mindre näringsvärde än de vanliga sädesslagens frön
(jfr Fodermedel). Bokhvetet har en egendomlig verkan
på vissa husdjur. Om nämligen hvita eller hvitfläckiga
svin och hvita får utfodras med någon af denna växts
delar, så uppkommer kongestion (förökadt blodtillopp)
i hufvudet och huden, hvilken verkan likväl
inträder, endast när djuren vistas i fria luften vid
solsken. Djuren visa därunder oro; deras gång blir
vacklande, hufvudet sväller upp, och röda fläckar visa
sig i huden. I några fall har döden följt. För att
undvika sådana verkningar vid utfodring med bokhvete
bör man iakttaga den försiktigheten att ej, när solen
skiner, låta djuren beta å bokhveteåkrar och att ej,
efter stallfodring med bokhvete, släppa dem ut, förrän
de under en eller par dagar erhållit annat foder. –
Då de nämnda sjukdomstecknen visa sig efter utfodring
med bokhvete, böra djuren strax föras inom hus eller i
skugga, i hvilket fall de vanligen snart tillfriskna.
C. A. L.

Boidæ, zool. Se Boa.

Boie (Boje), Heinrich Kristian, tysk kritiker,
f. 1744 i Holstein, d. 1806 som danskt etatsråd,
utgaf 1770–75, under sin studietid i Göttingen,
"Musenalmanach", ett organ för det vittra sällskapet
"Hainbund", som medverkade till att göra den tyska
skaldekonsten mera nationell och mera fri från det
franska regeltvånget. 1776 upprättade B. "Deutsches
museum", hvilket 1789–91 utkom under namn af "Neues
deutsches museum" och var en af 1700-talets bästa
tyska tidskrifter.

Boieldieu [bwajäldiö l. båjäl-], Francois
Adrien
, fransk tonsättare, f. 16 dec. 1775 i Rouen,
undervisades där i musik af organisten Broche och
vann redan 1793 bifall med en operett, i hvilken han
tagit Grétry till mönster. Uppmuntrad däraf vandrade
han till Paris, hvarest han till en början måste
försörja sig genom klaverstämning, men småningom
för sina romanskompositioner vann ett erkännande,
som ännu mer förstorades genom operan La dot de
Suzette
(1798). Därefter följde en rad af operor, som
gåfvos med stigande lycka. Calife de Bagdad (1800)
hade stormande framgång och har bibehållit sig in i
senaste tider. Ma tante Aurore (1803) visar en renare
stil och skickligare anläggning samt röjer intryck
af italienarna. 1800 blef B. professor i pianospel
vid konservatoriet. Olycklig i sitt äktenskap med en
dansös, Clotilde Mafleuroy, öfvergaf han henne 1803
och begaf sig till Petersburg, där han
blef kejserlig kapellmästare och stannade i 8 år. Han
skref där en mängd operor, af hvilka ingen bibehållit
sig. Under denna tid vann emellertid hans teknik,
till en del genom bekantskapen med den tyska musiken,
en fasthet och verkningskraft, som den till följd af
brist på ordnad undervisning dittills saknat. Efter
återkomsten till Paris uppträdde B. med Jean de
Paris
(1812) – som uppenbarar nämnda företräden,
men äfven en viss kyla – i lycklig täflan med den
då därstädes allenahärskande Isouard. Ännu mera
mogen är operan Le petit chaperon rouge (1818),
hvilken, liksom den 1813 komponerade Le nouveau
seigneur de village
, länge hållit sig uppe. 1817
utnämndes B. till medlem af Institutet. Angripen till
sin hälsa, drog han sig nu tillbaka i stillhet och
framträdde sedan (om man undantager några obetydliga
tillfällighetsoperor) först 1825, och då med sitt
mästerverk La dame blanche. Till en underhållande
text – af Scribe sammansatt ur Walter Scotts
romaner "Monastery" och "Guy Mannering" – diktade
han en musik, som genom melodiernas romantiska
innerlighet och friskhet, arbetets musikaliska
gedigenhet och dramatiska kraft (t. ex. i den berömda
auktionsscenen) samt instrumentationens finhet och
glans tillförsäkrat honom en plats bland alla tiders
operakompositörer. Ehuru detta verk röjer inflytande
såväl af Mozart som af Rossini, är det likväl äkta
franskt, och dess inhemska popularitet bevisas
bäst däraf, att det 1876 gafs i Paris för 1,367:e
gången – ett faktum, som torde vara sällsynt inom
teaterhistorien. B:s sista arbete, Les deux nuits
(1829), slog däremot icke an. Efter sin första
hustrus död, 1825, gifte sig B. med sångerskan
Phillis, med hvilken han hade en son, som äfven
blef operakomponist. Genom julirevolutionen råkade
han i ekonomiskt trångmål, därför att man för en
tid undandrog honom en pension. Under sina sista år
hade han äfven att kämpa mot en sjukdom, för hvilken
han förgäfves sökte bot genom resor till Italien och
södra Frankrike. Död 8 okt. 1834. – B. komponerade
äfven instrumentalstycken för klaver, harpa
m. m. Flera operor skref han i förening med andra,
såsom Cherubini, Catel m. fl. Af hans arbeten äro i
Stockholm uppförda: "Kalifen i Bagdad" (1808), "Min
tant Aurora" (1813), "Den nye egendomsherrn" (1818),
"Johan af Paris" (1819), "Hvita frun" (1827) och "De
bägge talismanerna" (Le chaperon, 1830). Mindre kvick
och pikant, men också mindre raffinerad än Auber,
betecknar B. fransmännens "esprit" från dess mera
hjärtevinnande och graciösa sida. Hans biografi skrefs
af A. Pougin (1875). A. L.

Boihemum l. Bojohemum, de keltiske bojernas land,
nuv. Böhmen.

Boije, svensk-finsk adlig ätt, som antages
härstamma från Böhmen och hafva inkommit till Norden
omkr. 1440. Mest bekant bland ättens grenar är B. af
Gennäs
(i Pojo i Nyland), hvilken gren är introducerad
både på det svenska och på det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:57 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0494.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free