Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
magistratsperson, som ock var borgare; för valbarhet till
elektor eller riksdagsman fordrades bl. a. sjuårigt
burskap, 30 års ålder, en viss census, hvarjämte
ordinarie borgmästare och rådmän, som innehaft
tjänsten en viss tid, voro valbara. Enligt 1810
års riksdagsordning fingo äfven fjärdepartsegare i
Falu bergslag, som tillika voro brukande bergsmän,
valrätt, och för valbarhet nedsattes fordringarna till
att minst 3 år hafva varit magistratsperson eller
borgare. 1830 utsträcktes valrätten till idkare af
bergsbruk äfven utom Falu bergslag samt 1858 till
alla i stad bosatta idkare af yrken, som hörde till
borgerliga näringar, hus- och tomtegare samt egare
eller innehafvare under ständig besittningsrätt
af jord under stadens domvärjo och till stadens
magistratspersoner. Ståndets ordförande eller
"talman" var vanligen en af Stockholms borgmästare
ända till frihetstiden, under hvilken talmannen
valdes af ståndet (vanligen justitieborgmästaren i
Stockholm). Efter revolutionen 1772 och sedermera,
så länge ståndsrepresentationen bibehöll sig,
utsågs han af konungen. Ståndet kallades i officiella
handlingar "vällofliga borgarståndet". Det forna
borgarståndets arkiv (protokoll 1668–78, 1719–1866,
handlingar fr. o. m. 1664 m. m.), sammanlagdt 560
volymer, förvaras nu i riksarkivet; där förvaras ock
borgarståndets riksdagsfullmakter (fr. o. m. 1609,
46 vol.) samt städernas hvar för sig eller flera
tillsammans till k. m:t ingifna besvär (från midten
af 1500-talet till 1800; 102 vol.).
Den svenska borgarklassen tål ingen jämförelse med
motsvarande samhällsklasser på kontinenten. Den
har aldrig, såsom de sistnämnda, djupt ingripit
i samfundsutvecklingen och bestämt dess gång, ej
som dessa haft den högre missionen att kämpa för
den allmänna friheten. De svenske borgarna nådde
icke heller samma välmåga som deras utländske
bröder. Liksom själfva ordet borgare äfvensom
borgarnas styrelse och många bland deras inrättningar,
såsom gillen och skrån, voro lån utifrån, så
stodo de själfva under århundraden i beroende af
utlänningen, ja i begynnelsen voro våra städers
borgare till större delen utlänningar, och ända in i
senaste tider hafva inflyttningar i mängd ägt rum,
hvarom de många främmande namnen på stadsinvånarna
vittna. Under hansans välmaktsdagar var tyskarnas
inflytande så stort, att ända till 1471 halfva
antalet af de svenska städernas styrelsemedlemmar
enligt lag skulle vara tyskar. Då stadgades,
att de alla skulle vara svenska inländska män,
"som hafva i staden liggande grund". Förgäfves sökte
Vasakonungarna på lagstiftningens väg (genom skärpta
förbud mot landsköp och mot handtverks idkande
utom städerna m. m.) skapa en oberoende och burgen
borgarklass. Borgarna fortforo att, såsom Gustaf
II Adolf yttrade, "vara utlänningarnas drängar för
en bettlepenning". Väl befriade ur hansans händer,
råkade de i holländarnas. Den ifrån 1600-talet strängt
genomförda monopoliseringen af handel och handtverk i
städerna, bildandet af de stora handelskompanierna och
tilllämpningen af merkantilpolitikens grundsatser
– så hämmande de än verka på längden – förde dock
småningom till borgarnas emancipation af utlänningen
och till större välmåga. Jfr Kommun. – Litt.:
P. E. Bergfalk, "Om svenska städernas författning
och förvaltning" (1838), C. T. Odhner, "Bidrag
till de svenska städernas och borgarståndets
historia före 1633" (1860) och "Bidrag till svenska
stadsförfattningens historia" (1861), "Om de svenska
städernas kommunala utveckling under 17:e årh." (i
Nord. tidskr., 1867), S. Clason, "Stockholms återfunna
stadsböcker från medeltiden" (i Hist. tidskr.,
1903), samt E. Hildebrand, "Svenska statsförf:s
hist. utveckling" (1896) och där anförd litteratur.
I Finland, där vid landtdagen den gamla svenska
ståndsrepresentationen ännu bibehållit sig, utgöres
borgarståndet af städernas fullmäktige. Äfven där
har valrätten, som förr tillkom endast magistrat
och borgare, blifvit utsträckt, så att numera
hvarje medlem af stadskommun, som är i staden
skattskrifven, är valberättigad (se vidare
Finland, författning). – I städernas styrelse
ingriper borgerskapet endast så till vida, att
det, när magistratsledamöter skola väljas, genom
omröstning utser ett antal personer, bland hvilka
magistraten upprättar förslag, som sedan, vid val
af borgmästare, underställes kejsarenstorfursten,
och, vid val af rådmän, länets guvernör.
J. Th. W.*
I den äldre medeltiden innefattades alla de norska
städernas invånare under det gemensamma namnet
boejarmenn ("by-män", stadsboar, af fno. boer,
gård, by, stad). Först i 14:e årh. uppställdes
särskilda villkor för att räknas bland dessa,
t. ex. att man skulle svära staden trohetsed och
låta inskrifva sig i stadens bok. Dessa borgare
samlades till s. k. boejarmot. Som en
representation af borgare kan man betrakta rådet,
hvars ordförande i vissa fall var lagmannen och
sedermera borgmästaren. Denna medeltidsorganisation
gällde i hufvudsak till 1660; därefter upphörde det
gamla "boejarmot", borgerskapet kom småningom att
representeras af "de udvalgte mænd", och rådet
blef ej längre en rent kommunal institution. Genom
de förändringar i kommunalstyrelsin, hvilka infördes
genom 1837 års lag, fick hvarje stad sitt särskilda
"formandskab" och "repræsentantskab". Numera
förstås, i trängre mening, med borgare: hvar
och en som vunnit burskap, och i vidsträcktare
mening: alla de, som äro bosatta i en stad,
där erlägga utskylder, ega rösträtt o. s. v. Den
särskilda värnplikt, som tidigare ålåg de egentlige
borgarna, upphäfdes genom lagen af 28 maj 1881.
T. N.
Stadsväsendets uppkomst och utveckling ha varit
föremål för en synnerligen intensiv historisk
forskning. Af den ytterst rikhaltiga litteraturen må,
utom ofvannämnda arbeten, vidare framhållas: Below,
"Territorium und stadt" (1899), Giry, "Documents sur
les relations de la royauté avec les villes en France
1180 à 1314" (1885), Gneist, "Geschichte und heutige
gestalt der englischen kommunalverfassung" (1860),
Gross, "The gild merchant" (1890) och "Bibliography of
british municipal history" (1897), Hegel, "Geschichte
der städteverfassung von Italien" (1847) och "Die
entstehung des deutschen städtewesens" (1898),
Keutgen, "Untersuchungen über den ursprung der
deutschen stadtverfassung" (1895), Lanzani, "Storia
dei comuni italiani" (1882), Luchaire, "Les communes
françaises à 1’époque des Capétiens directs" (1890),
Sohm, "Die entstehung des deutschen städtewesens"
(s. å.), Warnkönig och Gheldorf, "Histoire de la
Flandre et de ses institutions civiles et
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
