Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandförsäkring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu hunnit komma till skick och stadga, då
emellertid den gamla brandstodsföreningen" häradet
eller länet emellan, bör följas". Därvid förblef
det; brandstodstvånget för hvarje bonde kvarstod –
med den inskränkning att befrielse medgafs 1818 åt
den, som inträdt i Allmänna brandstodsverket, och
genom k. förordning 19 maj 1845 åt den egare eller
innehafvare af hemman, hvilken för sin åbyggnad eller
någon del däraf eller för säd, foder eller boskap,
som till gårdens bruk tarfvades, tagit försäkring och
kvarstod i "brandstodsbolag, som för orten blifvit
stiftadt och af k. m:t faststäldt". Först genom
k. förordning 26 april 1853 blef brandstodstvånget
fullständigt upphäfdt.
Med nyssnämnda brandstodsbolag åsyftades de ömsesidiga
brandförsäkringsbolag, som just på 1840-talet bildades
inom de flesta af rikets 24 län, ett särskildt
för hvarje län. Närmaste impulsen till inrättandet
af sådana bolag gafs väl däraf, att icke få af de
förutvarande brandstodsföreningarna just på grund
af sin litenhet befunno sig i otillfredsställande
skick. Äfven hade, i synnerhet sedan 1827 års stadga
om laga skifte börjat tillämpas, husen i byarna
på landet alltmera allmänt blifvit utflyttade och
ombyggda, hvarvid mångenstädes uppkommit så stora
skillnader mellan åbyggnadernas storlek och värde
på skilda hemman, att den lagbestämda brandstoden
blef alltför otillräcklig ersättning. Då nu på
initiativ dels af konungens befallningshafvande,
dels af hushållningssällskapet, dels af enskilda
personer, det ena länsbolaget efter det andra
bildades, anslöto sig därtill åtskilliga af de
mindre föreningarna äfvensom många innehafvare af
hemman eller hemmansdelar med bättre åbyggnader. Utom
fördelen af ett vida större antal försäkringstagare
hade dessa länsbolag i regeln redan från början bättre
gradering eller klassificering af försäkringsföremålen
efter brandfarligheten. – F. n. har Sverige lika många
länsbolag som län, näml. 24. Väl saknas sådant bolag
i Malmöhus, Kristianstads och Gottlands län, men i
Östergötlands, Västmanlands och Stora Kopparbergs
län finns (sedan 1870-talet) vid sidan af det äldre
länsbolaget ett nytt sådant. Af de öfriga länsbolagen
bildades ett – Kronobergs – 1801 (dock med väsentliga
organisationsförändringar 1843), två på 1850-talet
och ett – Hallands – först 1889; alla de öfriga 17
på 1840-talet. Äfven efter den allmännare uppkomsten
af länsbolag hafva många mindre brandstodsföreningar
i Sveriges landsbygder nybildats eller efter äldre
föreningars upplösning trädt i deras ställe. Enligt
senaste officiella berättelse funnos 1902 i hela riket
368 sådana mindre bolag eller föreningar, hvilka ej
tillhöra tillämplighetsområdet för försäkringslagen
af 23 juli 1903, bland dessa
1 med stiftelseår 1768
4 " " 1811-16
4 " " 1820-29
12 " " 1830-39
27 " " 1840-49
43 " " 1850-59
119 " " 1860-69
86 " " 1870-79
44 " " 1880-89
15 " " 1890-99
2 " " 1900-01
11 " " ej upp gifvet.
Till afhjälpande af de olägenheter, som ännu emellanåt
yppa sig till följd af eller åtminstone i sammanhang
med föreningarnas litenhet – starka växlingar i
de uttaxerade afgifternas belopp, bristfällig
bokföring o. d. – har man i Skåne (möjligen äfven
annorstädes) bildat en och annan förening af sådana
föreningar. Det stora flertalet synes dock ännu
vara oberördt af detta föreningsväsende, och det
vore tvifvelsutan önskvärdt, att en eller annan
centralförening för nyssnämnda ändamål bildades af
de föreningar, som ville behålla sin individualitet.
De nu omnämnda svenska anstalterna hafva alla
tillkommit i mer eller mindre direkt sammanhang
med de gamla lagbestämmelserna om "branstuthir",
hvilka ju aldrig haft tillämpning på städer,
hvadan stadsinvånarna vida mer uteslutande än
landtbefolkningen varit hänvisade till att efter
ruinerande brandskada tillgripa någon form af
"brandtiggeri" eller i bästa fall äfven utan sådant
erhålla ett osäkert och sent eller åtminstone i
regeln otillräckligt understöd "genom eftergift af
utskylder, tullfrihet, bevillningar, stamböcker och
kollekter m. m., som allt medför tyngd och besvär,
för statsverket som för rikets inbyggare" (såsom det
heter i en k. kungörelse 1782). Det första direkta
steget till afhjälpande af detta missförhållande
togs 23 nov. 1745, då "på dragande kall och ämbetets
vägnar" af Rutger Fuchs från kungl. slottskansliet
utfärdades kallelse till Stockholms stads husegare att
3 och 5 december samlas på stora riddarhussalen till
öfverläggning om en "brand- och assecurance-kassas"
inrättning i staden, öfverläggningarna ledde till
åsyftadt resultat, och 18 mars 1746 fastställde k. m:t
reglemente för "Brand- och Försäkrings-Contoiret". Om
dess förvaltning förordnades, "til befästande af
detta värk", att till styrelsens handhafvande "blifva
Ethundrade män utvalde, nemligen af Ridderskapet
och Adelen Tjugu fem, af Ståndspersoner Tjugu fem
och af Borgerskapet Femtio personer, Alle sådane
som äga försäkrade hus". I det för Stockholms
stads brandförsäkringskontor f. n. – med åtskilliga
senare ändringar och tillägg – gällande reglementet,
utfärdadt 19 dec. 1807, står i motsvarande paragraf,
efter orden "af ståndspersoner tjugufem": af handlande
borgerskapet tjugufem och af ämbetena tjugufem
(personer o. s. v.); och det heter nu "äro" (i
st. f. "blifva’’) etthundra män utvalde. Den gamla
föreskriften kvarstår, att hundramännen utvälja
klassvis genom votering med slutna sedlar, antingen
af sina egna ledamöter eller af andra husegare, vissa
direktörer, som komma att förvalta kontorets sysslor,
två af hvarje klass, så att direktörernas antal
alltid består af åtta. Kontoret meddelar försäkring
mot brandskada "å byggnader inom stadens område, som
med behörig myndighets tillåtelse blifvit uppförda",
såväl (och oftast) "för all framtid" som ock för
viss tid. Vid 1903 års utgång utgjorde kontorets
ansvarighetssumma 487,950,525:83 kr. (hvaraf
reassurerats 59,739,342:57), försäkringsfonden
13,643,495:82 kr. och allmänna fonden 16,458,974:09
kr.; till utdelning åt försäkringshafvare var afsatt
335,000 kr.
I den officiella berättelsen om försäkringsväsendet
i riket har Stockholms stads brandförsäkringskontor
alltjämt utan anmärkning upptagits bland "större
ömsesidiga brandstodsbolag"; dock finnes i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
