Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 1489-1490 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandt ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tryckförlusten beror på rörledningen mellan
reservoaren och brandposten, brandposten,
slangen, strålröret och fria luften. Med
kännedom om den strålhöjd, som är nödvändig för
erhållande af en kraftig eldsläckning, blir det nu
konstruktörens uppgift att beräkna dessa förluster
för att på grund däraf bestämma reservoarens
höjd. Vattenledningstrycket bör i allmänhet,
åtminstone i större städer, icke understiga 4
atmosfärer.

Brandposterna äro dels underjordiska, dels
öfverjordiska. För att hindra brandpostens
tillfrysande bör afstängningsventilen alltid
ligga tillräckligt långt under jordytan. När
den underjordiska brandposten skall användas
för eldsläckning, fastsättes å densamma ett
s. k. brandposthufvud eller ståndrör, i hvilket
slangen fästes. För att man lättare skall finna
brandposten, anbringas t. ex. å närmaste husvägg en
s. k. brandpostskylt, som utvisar afståndet i meter
till brandposten. I senare tid har man t. ex. i
Posen kombinerat brandposterna med lyktstolparna,
hvarigenom eldsläckningsarbetet ytterligare
underlättas för brandkåren. Se fig. 22–24.

IV. Brandredskap är en gemensam benämning på
de vid eldsvådor använda släcknings-, steg- och
räddningsredskapen.

Fig. 10. Gammal spruta med vändrör.

1. Eldsläckningsredskapen voro i äldre tider ytterst
primitiva. Visserligen funnos redan hos
forntidens greker och romare maskiner för uppfordring
af vatten, t. ex. den archimediska skrufven och en
annan af mekanikern Ktesibos år 250 f. Kr. uppfunnen
maskin för samma ändamål. Äfven är det bekant, att
åtskilliga brandredskap användes, bl. a. sprutor,
som kunde lämna kontinuerliga strålar.

Fig. 11. Handkraftspruta af gammal typ.

Men kunskapen om dessa redskap och deras användning
gick förlorad, och vattenämbaret, som för bättre
hållbarhets skull snart nog började förfärdigas af
läder, torde äfven sedermera länge varit det enda
redskap man hade att tillgå. Handsprutan förekommer
först på 1400-talet och torde vara uppfunnen
i Nürnberg. Den utgjordes till en början blott af
ett med munstycke försedt kopparrör, i hvilket man
vid sprutningen drog en stång fram och tillbaka. År
1518 tillverkade emellertid guldsmeden Anton
Platner i Augsburg en maskin, som blef upprinnelsen
till verkliga brandsprutor, och med stöd af denna
uppfinning konstruerade smeden Hautsch i Nürnberg
1655 en spruta, som framforslades af 2 hästar och
betjänades af 28 man. I Augsburg, Nürnberg och
Strassburg tillverkades därefter brandsprutor, som
spriddes öfver Tyskland, England och Frankrike, men
dessa sprutor voro mycket ofullkomliga, i det de voro
försedda endast med vändrör, men saknade slangar,
luftkärl och sugverk. Vattnet måste bäras eller
langas till sprutan och hällas i behållaren. I Sverige
funnos dylika stora sprutor redan i senare hälften af
1600-talet. Stockholms brandordning af 1675 omnämner
sålunda (förutom handsprutor) s. k. vallonsprutor
med kopparrör jämte därtill hörande redskap, kar,
släpor och verktyg.

Fig. 12. Handkraftspruta med sugverk af gammal typ.

Tryckslangen uppfanns 1672 af bröderna Jan och
Nicolaus van der Heyden i Amsterdam, och af dem erhöll
brandsprutan ytterligare några viktiga tillägg,
nämligen 1685 luftkärlet, medelst hvilket en oafbruten
vattenstråle kunde ernås, och 1686 sugverket,
hvarigenom man ej längre behöfde langa vatten till
sprutans behållare. De framsteg, som sedermera gjorts
inom sprutfabrikationen, hafva hufvudsakligast
berott på förbättringar af de gamla redskapen,
särskildt med hänsyn till större effekt i proportion
till kraftförbrukningen. I Amerika konstruerades på
1700-talet en spruta, som pumpades genom trampning,
en idé, som för öfrigt ännu finnes tillämpad t. ex. af
fabriken Magirius i Ulm. Nutidens handkraftsprutor,
som utmärka sig för relativt
stor effekt och lättskötthet, konstrueras i främsta
rummet för landtkommuners behof. – Den väsentligaste
förbättringen inom spruttekniken är ångans användning
till utförandet af pumpningsarbetet. Den första
ångsprutan konstruerades 1829 af John Ericsson och
engelsmannen Blaitwaite. Till Sverige infördes,
för Göteborgs räkning, den första ångsprutan,
från England, 1862. Snart började i vårt land
utmärkta ångsprutor tillverkas vid Ljusne
mekaniska verkstad, och vid de internationella
brandredskapsutställningarna i senaste tid hafva
de af Ludvigsbergs verkstadsaktiebolag i Stockholm
tillverkade ångsprutorna (Granells patent), som
exporteras ända till Indien, vunnit det största
erkännande. – För

Fig. 13. Slangspruta af gammal typ.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>