- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
23-24

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brasilien - Brasiliens förenta stater. Se Brasilien. - Brasilin, det röda färgämnet i bresilja. Se Färnbock. - Brask, Hans

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

finansspekulationer och presidentens gunstlingsväsen,
hvarjämte sjöofficerarna ansågo sig tillbakasatta
för landtofficerarna. Amiralerna Custodio de
Mello och Van den Kolk fordrade nu med stöd af en
del af garnisonen, att Fonseca skulle uppge sin
själftagna diktatorsställning, och provinsen Rio
Grande do Sul hotade att i vidrigt fall utgå ur
statsförbundet. Fonseca nödgades ge vika och afgick
(23 nov.); i hans ställe inträdde vice-presidenten,
general Floriano Peixoto. Under dennes
ämbetstid fortfor diktaturen, och korruptionen inom
förvaltningen tilltog, samtidigt med att landets
kredit utåt började betänkligt försvagas. I
Matto Grosso och Rio Grande do Sul reste sig
"federalisterna" mot regeringen, och inbördeskriget
utbröt i full låga, då flottan under amiral Mello
(sept. 1893) bombarderade Rio de Janeiro för att
tvinga Peixoto att afgå. Mello bröt sig snart ut
ur Rio-viken för att fortsätta inbördeskriget från
insurgenternas hufvudort, Desterro i staten Santa
Catarina, men hans kvarlämnade ställföreträdare,
Saldanha da Gama, måste, sedan Peixoto utomlands
lyckats inköpa krigsfartyg, utrymma öarna i bukten,
öfverge sina fartyg och söka skydd på ett portugisiskt
krigsskepp (mars 1894). Mellos flaggskepp borrades i
sank af regeringens torpedbåtar på höjden af Desterro
(april), hvarpå han med återstoden af eskadern
for till Buenos Aires och öfverlämnade den till
argentinska regeringen, som omedelbart återställde
fartygen åt Peixoto. Denne lät sin seger följas
af en mängd afrättningar, men hade själf brutits
till hälsan och afgick därför i lagstadgad tid (15
nov. 1894). Efterträdaren, d:r Prudente de Moraes
Barros
(1894–98), förut advokat, sökte
efter den militära våldsperioden återinföra lagliga
förhållanden. Ett från krigsskolan i Rio de Janeiro
utgående försök till ny militärrevolt undertrycktes
raskt (1895), och regeringen grep sig på allvar
an med att söka afhjälpa oredan i finanserna
och göra slut på ämbetsmannakorruptionen. En
af den religiöse fanatikern Antonio Maciel
("Conselheiro") ledd upprorsrörelse i det inre af
staten Bahia undertrycktes 1897, men denna kostsamma
expedition hindrade presidenten att genomföra sin
plan till besparingar inom militärbudgeten. För
ett mot presidenten riktadt attentat föll som
offer (nov. 1897) hans ledsagare, krigsministern
Bittencourt. Moraes’ efterträdare, d:r Campos Salles
(1898–1902), fortsatte dennes politik och lyckades
1899 ändtligen återställa jämvikt i statsbudgeten, som
sedan år för år visat allt gynnsammare siffror, så att
guldutbetalningar till de utländske fordringsegarna
kunde börja återupptagas i juni 1901. En
länge sväfvande gränstvist med Frankrike om det
s. k. Oyapoc-området mellan Oyapoc och Amasonflodens
mynning afgjordes genom schweiziska förbundsrådets
skiljedom 1 dec. 1900 nästan fullständigt till B:s
förmån. Finansiell sparsamhets- och reformpolitik
har också för den nuv. presidenten Rodrigues Alves
(från 15 nov. 1902) utgjort regeringsprogrammets
hufvudpunkt, och statskrediten har under hans
ämbetstid fortfarande förbättrats, liksom republikens
motståndskraft mot monarkiska restaurationsplaner
ansenligt stärkts. Hans skicklige utrikesminister,
baron de Rio Branco, lyckades genom fördrag med
Bolivia (18 nov. 1903) få till stånd en för B. gynnsam
lösning af den ett ögonblick rätt hotande konflikten
om Acre-området (se d. o. och Bolivia). En gränstvist
med England om Brittiska
Guyanas gräns bilades genom italienske konungens
skiljedom i juni 1904. Skiljedomsaftal äro äfven
träffade med Columbia om en gränsfråga (med Förenta
staterna som skiljedomare) samt med Peru rörande
denna stats anspråk på en del af Acre-området. Litt.:
Pereira da Silva, "Historia da fundação do imperio
brasileiro" (med 2 fortsättningar till år 1840, 7 bd,
1864–82), R. Grant Watson, "Spanish and portuguese
South-America during the colonial period" (1884),
Winsor, "Narrative and critical history of America"
(del 8, 1889, med utförlig, resonerande bibliografi),
Mossé, "Dom Pedro II, empereur de Brésil" (s. å.),
Fulano, "Der sturz des kaiserthrones in Brasilien"
(1892), Canstatt, "Das republikanische Brasilien
in vergangenheit und gegenwart" (1898, 2:a
uppl. 1901), och Wright, "The new Brazil" (1901).
V. S-g.

Brasiliens förenta stater. Se Brasilien.

Brasilin, det röda färgämnet i bresilja. Se
Färnbock.

Brask, Hans, biskop, f. 1464 i Linköping af borgerliga
föräldrar, idkade studier vid Greifswalds och
andra utländska högskolor samt blef vid någon af
dem doktor. Efter sin hemkomst anställdes han som
kanik i Linköpings kapitel, blef 1505 domprost,
intogs såsom sådan i rikets råd och blef 1513
biskop i Linköping. Han var en af sin tids främste
män, kunnig och erfaren, såväl i ekonomiska och
politiska som i kyrkliga ting, och därjämte en varm
vän af allt, som han ansåg kunna främja sitt lands
utveckling. Med ifver sökte han vinna kännedom om
andra länders framsteg i odling för att låta sitt
fosterland däraf draga fördel. Ett bevis på hans
verksamhet i denna riktning är hans försök att
upprätta ett boktryckeri i Söderköping. Såvidt man
vet, var han den förste, som tänkte på att genom
en kanal förbinda Vättern och Vänern och därmed
bereda en direkt förbindelse mellan öfre Sverige
och Västerhafvet, och om så var, är detta ett
intyg om hans skarpa blick för hvad som kunde främja
fosterlandets utveckling. Till sina politiska åsikter
var B. konservativ. "Vårt rikes frihet", sade han,
"hänger på kyrkan och ridderskapet". – Det ligger i
sakens natur, att han i den brytningstid, hvarunder
hans lif inföll, skulle i religiösa frågor hålla
på det gamla, och det är af historien väl bekant,
att han så gjorde. Han var i Sverige icke allenast
den förnämste, utan den ende kraftfulle kämpen för
den gamla kyrkan och mot reformationen. Såsom sådan
blef han motståndare till Gustaf I. Man är lika
litet berättigad att betvifla B:s fosterlandskärlek
som konung Gustafs. Men B. ansåg fäderneslandets
väl bero på den kyrkas bestånd, hvars målsman han
var och om hvars stadgars och lärors sanning han
var så öfvertygad, att han betraktade som ett brott
att betvifla densamma. Med kraft och nit kämpade han
för dess sak, så länge hopp om seger fanns, men till
det yttersta kämpade han icke. Han var icke en af de
män, som offra lif och allt för sin öfvertygelse. Han
var ej heller en af dessa själfförsakande andar, som
äfven under trycket af förhållanden, hvilka de anse
skadliga, förmå verka för sitt lands väl. Efter den
afgörande riksdagen i Västerås 1527 flydde han från
Sverige till Polen. Under hans landsflykt räknade
de öfrige svenske flyktingarna på hans hjälp vid de
oupphörliga stämplingarna mot konung Gustafs tron,
men man vet ej huruvida han därvid medverkade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:27:07 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free