cynism sig kraftigt gällande såsom uttryck för en sund naturs protest mot tillgjordhet och tvång, men det vore en skef äreräddning att vilja förneka, att den stundom slår öfver måttet, och det icke blott därför att uttrycket var groft eller syftet opassande, utan ock därför att det någon gång brast dikten den inre förtrytelse, som adlar cynismen. B. eger en icke ringa förmåga af åskådlig, realistisk skildring, då det gäller bilder ur naturen och lifvet. I formellt afseende bär B:s diktning stundom en något vårdslös karaktär, uppenbarande en viss dilettantism. B:s noveller röja en icke ringa berättartalang, satirisk skärpa och godt gemyt. Han var en utmärkt brefskribent. I sina senare arbeten upprepar han ej sällan sig själf, och man har intryck af att pennan då stundom anlitades för att skaffa skalden bröd, utan att ingifvelsen var tillstädes. B. förde under de senare åren ett något oroligt lif, utan att längre tid vara bofast någonstädes. Han afled vid 47 års ålder 12 sept. 1860 å lasarettet i Uddevalla, där år 1861 en grafvård restes, åstadkommen genom subskription. Såsom enskild person var han synnerligen afhållen. B:s Samlade skrifter äro utgifna i fyra upplagor, 1867--70 (med inledning af Sturzen-Becker), 1876, 1882, 1888--90; hvarjämte en särskild upplaga af hans Samlade berättelser utgafs 1900. -- B:s personlighet och skriftställen äro behandlade i Sturzen-Beckers "Grupper och personager", Adlersparres "Anteckningar om bortgångna samtida", Ridderstads "Rägnbågen", H. Lindgrens "Vittra stormän" och Cecilia Bååth-Holmbergs "Frihetens sångarätt". ^{K. W--g.} B. En borgerlig släkt B., härstammande från Småland (se ofvan). -- 1. Lars B., läkare. Se Braunersköld. 2. Nikolaus B., den föregåendes broder, biskop, f. 1658 i Fagerhults socken i Kalmar län, blef 1685 filos. magister i Uppsala, företog såsom informator en flerårig utrikes resa och utnämndes efter hemkomsten till kyrkoherde i Madesjö 1693, biskop i Kalmar 1711 och teologie doktor 1719, då han jämväl erhöll adelskap för sin familj. Hans fyra söner antogo namnet Braunerhjelm. Död 1729. B. skildras såsom "en försiktig, foglig och uppbyggelig biskop och ordningsman", hvilken med nit och kraft skötte sitt stifts angelägenheter både hemma och vid riksdagarna. (J. Hdr.) 3. Hans l. Johan B., den föregåendes broder, ämbetsman, latinsk skald. Se Brauner. Braun, Karl Anton Philip, oboist, f. 1788 i Mecklenburg, anställdes 1807 vid k. kapellet i Köpenhamn och 1815 vid hofkapellet i Stockholm, där han dog 1835. Han var utmärkt virtuos på oboe och dessutom tonsättare. Bl. a. komponerade han musiken till skådespelen Axel och Valborg, Skulden och Wallenstein död. ^{A. L.} Braun, Johann Wilhelm Joseph, tysk katolsk teolog, f. 1801, d. 1863, blef 1833 teologie professor vid högskolan i Bonn, men tio år därefter, såsom anhängare af hermesianismen (jfr Hermes, G.), suspenderad från sitt ämbete. 1848 var han medlem af tyska nationalförsamlingen och tillhörde 1852--62 preussiska deputeradekammaren. Han skref Lehren des sogenannten hermesianismus (1835) och utgaf bl. a. "Bibliotheca regularum fidei" (2 bd, 1844). Braun, Alexander, tysk botanist, f. 1805 i Regensburg, var först lärare vid polytekniska skolan i Karlsruhe, därefter professor i botanik först i Freiburg im Breisgau, sedan i Giessen och slutligen (sedan 1851) i Berlin, där han tillika blef direktör för den botaniska trädgården. B. dog i Berlin 1877. Sitt namn som botanist förvärfvade han genom sin Vergleichende untersuchung über die ordnung der schuppen an den tannenzapfen (1831 i karolinska-leopoldinska akademiens nova acta, 15:e bd), i hvilken han utvecklade K. F. Schimpers och sina, länge gällande, åsikter om bladställningen hos växterna. Hans mest betydande verk är Betrachtungen über die erscheinung der verjungung in der natur, insbesondere in der lebens- und bildungsgeschichte der pflanze (1850), hvilket i hög grad främjat den botaniska morfologien. Äfven i sina senare skrifter behandlade han företrädesvis morfologien och de högre växternas historia, äfven en del kryptogamers (särskildt kärlkryptogamer, characeer och encelliga alger). B:s sträfvan var att genom studium af talrika växtrikets arter, äfven urvärldens, närma sig det naturliga växtsystemet. Det på grundvalen af Bartlings arbeten utarbetade naturliga system, som af honom uppställdes och i prof. Aschersons "Flora der provinz Brandenburg" (1864) publicerades öfver växtrikets naturliga familjer, är med de ändringar och förbättringar det särskildt genom Eichler och i senare tider genom Engler undergått, det i nästan alla botaniska arbeten och läroböcker nu använda. B. var en af 19:e årh:s mest mångsidige och betydande botaniske forskare. ^{G. A.} (^{T. K.}) Braun, August Emil, tysk arkeolog, f. 1809 i Gotha, d. 1856 i Rom, följde 1833 Gerhard till Rom och var sedan dess anställd vid det arkeologiska institutet därstädes, från 1835 som ständig sekreterare. B. var en särdeles grundlig och idérik kännare af de antika konstverken. Han inlade äfven stor förtjänst om användning af galvanoplastiken för afgjutningar af skulptur. B. skref bl. a. Die kunstvorstellungen des geflügelten Dionysos (1839), Griechische götterlehre (1850--54), Vorschule der kunstmythologie (1854), Die ruinen und museen Roms (s. å.) och utgaf praktverket Antike marmorwerke (2 dekader, 1843). Braun, Karl, tysk politiker och skriftställare, f. 1822 i Hadamar, Nassau, d. 1893 i Freiburg im Breisgau, var till yrket advokat, tillhörde 1848--66 Nassaus andra kammare, 1858--63 såsom dess president, och 1867--87 nordtyska riksdagen och tyska riksdagen, där han en tid var en af ledarna af det nationalliberala partiet, men 1880 slöt sig till det secessionistiska och 1884 till det tyskfrisinnade partiet. B. var ifrig frihandlare, deltog i stiftandet af nationalekonomiska kongressen och var sedan 1859 dess ständige president. Bland hans många arbeten må nämnas det förnämsta, Bilder aus der deutschen kleinstaaterei (2 bd 1869; 3:e uppl. i 5 bd 1881) och Die Wisbyfahrt (1882). Sedan 1888 utgaf han "Vierteljahrsschrift für volkswirthschaft". Braun, Karl, ritter von Fernwald, österrikisk läkare, f. 1822 i Zistersdorf vid Wien, blef med. doktor i Wien 1847, professor i barnförlossningskonst i Trient 1853 och professor i samma ämne i Wien 1856. Han upphöjdes 1872 i adligt stånd och afled 1891. Utom en mängd afhandlingar i tidskrifter skref B. Klinik der geburtshülfe und