- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
237-238

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Broglio ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Brom (af grek. bromos, stank), kem., ett till
metalloiderna hörande grundämne, som upptäcktes
1826 af Balard. Det finnes i naturen i förening med
metaller (t. ex. natrium och magnesium) upplöst i
hafsvatten och saltkällors vatten, ehuru alltid
i mycket ringa mängd. Bromsilfver
(bromit) finnes, fastän högst sällsynt, i Chile och
Mexico. Ett råämne för framställandet af brom äro
moderlutarna från koksaltberedning, hvilka upphettas
med svafvelsyra, då hufvudsakligen klorväte bortgår,
hvarpå de bildade sulfaten få utkristallisera. Den
kvarblifvande moderluten destilleras i blyretorter med
brunsten och svafvelsyra, hvarvid brom frigöres och
öfverdestillerar. Brom är vid vanlig temperatur en
tung, lättrörlig, bruh vätska, som utstöter tjocka,
bruna ångor med en högst vidrig, om klor påminnande
lukt. Dess egentliga vikt är 3,1. Brom kokar vid 60°
och stelnar vid -7,3° till en bladigt kristallinisk
massa. I vatten är den löslig och kan t. o. m.,
liksom klor, förenas därmed till ett kristalliserande
hydrat. Lösningen i vatten har gul färg och bromens
egendomliga lukt. Den blekes i solljus, emedan
bromen då förenas med vattnets väte till bromväte,
som är färglöst. Brom har stor frändskap till
väte och metaller, svafvel och fosfor, angriper
häftigt organiska ämnen, åstadkommer på huden nästan
ögonblickligen smärtsamma, gulfärgade sårnader. Gasen
verkar likaledes mycket häftigt på andningsorganen
och slemhinnorna samt retar till hosta, näsblod,
tårflytning o. s. v. och slutligen förlamning af
centrala nervsystemet, ledande till döden. Brom måste
därför handteras med största varsamhet. Förgiftning
genom brom benämnes bromism. - I Europa tillverkas den
mesta bromen vid Stassfurth, där årligen omkr. 100
ton framställas. Äfven i Förenta staterna beredas
betydande mängder af denna metalloid.

Bromen, hvars atom vikt är 79,96 (syre = 16) och
tecknas Br, står i kemiskt afseende mellan klor
och jod. Liksom dessa grundämnen förenas det med
väte till en gasformig syra, kallad bromvätesyra,
sammansatt enligt formeln HBr. Bromvätesyran upplöses
rikligen i vatten, och denna lösning har starkt sura
egenskaper. Brommetallerna, eller bromvätesyrans
salter, äro i de flesta fall lösliga i vatten,
t. ex. broinkalium, hvilket användes som nervstillande
medel. Nästan olösligt är däremot bromsilfver,
som har vidsträckt användning för preparering af
fotografiska plåtar (se Fotografi). Med syre förenas
brom ej direkt, men ger, om den t. ex. i värme får
inverka på starka baser, samtidigt brommetaller
och salter af den enbasiska syrehaltiga
bromsyran HBrO3. I köld får man under samma
förhållanden salter af underbromsyrligheten, HBrO.
P. T. C. (H. E.)

Brom-akne. Se Finne och Hudsjukdomar.

Bromalin, farm., en additionsprodukt af
hexametylentetramin och etylbromid. Lättlösligt,
färglöst kristallpulver, som i dos af 2-4
gram 3-4 ggr dagligen gifves åt epileptiska
eller neurasteniska patienter såsom lugnande
medel i st. f. bromkalium eller bromnatrium.
S. J-n.

Brom-ammonium, kem. farm., dets. som ammooiumbromid
(se d. oj.

Broman, Olof. författare, f. 29 nov. 1676 i Välstad,
Rogsta socken, Hälsingland, studerade i
Uppsala, där han blef magister 1703. Efter att ha
skött flera prästerliga och pedagogiska platser,
blef han 1719 rektor vid Hudiksvalls trivialskola och
1728 kyrkoherde i nämnda stad samt dog där 9 april
1750. B. var en utomordentligt verksam man, som med
ifver och nit tog sig an både kyrka och skola. Han
var äfven synnerligen anlitad som läkare, bl. a. af
de krigare, som 1719 återvände från den misslyckade
expeditionen mot Trondhjem, och åtnjöt anseende som
skicklig kirurg. Vid ryssarnas härjning af Hudiksvall
s. å. miste B. jämte öfriga egodelar äfven sitt
stora bibliotek och flera arbeten i manuskript, men
efterlämnade likväl 11 stora band originalarbeten i
handskrift, omfattande dels psalmhistoria, skoltal och
språkliga samlingar, dels natur- och kulturhistoriska
samlingar och anteckningar samt dikter. Viktigast äro
Glysisvallur, en vidlyftig geografisk, etnografisk och
antikvarisk materialsamling (tryckt i utdrag samt med
innehållsöfversikt, under titeln "Helsinge-boken",
1900, af K. Hægermarck), och romanen Stilpho
Thorgilssons historia
(i utdrag i "Samlaren",
1897). Detta arbete är ett af de tidigaste svenska
romanförsöken; det innehåller en följd mycket
okonventionellt berättade kärlekshistorier, hållna
halft i sagostil, halft i realistisk romanton. Om
den till större eller mindre del återgår på något
utländskt original, är ej kändt. Jfr B. Kisberg, "Den
bromanska handskriftsamlingen" (1890), och K. Barr,
"Olof Broman. Sveriges förste romanförfattare" (1897,
särtryck ur "Samlaren" s. å.). R-n B.

Broman. 1. Erland B., friherre, Fredrik I:s
gunstling, f. 1704 å Bergby i Vendels socken i
Uppland, kom i egenskap af hofjunkare tidigt i
beröring med nämnde konung, hos hvilken han kom
i stor ynnest såsom en glad umgängesbroder och en
tjänstvillig medhjälpare i hans kärleksaffärer. 1733
utnämndes B. af konungen till assessor i
kommerskollegiet, en utnämning, som vållade en häftig
strid mellan konungen och rådet samt af detta drogs
under ständernas pröfning, hvilka dock läto bero vid
den gjorda utnämningen. 1735 blef B. kammarherre,
1739 kommerseråd och 1741 hofmarskalk. B. använde
sitt stora inflytande hos konungen, hvilket förblef
orubbadt till dennes död, för att utpressa mutor
af tjänstsökande. Det gick så långt, att till och
med ämbetsverk bjödo honom pengar för att få dem
utnämnda, som uppförts å första förslagsrum till
tjänster inom verket. I politiken höll sig B. i
regel till hattpartiet. Vid 1746-47 års riksdag
uppsattes han af elektorerna på förslagslistan
till riksråd, men skyndade att undanbedja sig denna
heder, innan förslaget kom inför stånden själfva,
därtill förmådd af hotelsen att man skulle taga
hans vandel i skärskådande och utvotera honom från
förslagslistan. På prästeståndets rekommendation,
att han skulle få någon belöning för sin "nitfulla
kärlek" för konungens person, blef han i stället
1747 utnämnd till president i kommerskollegium och
s. å. till friherre. Vid serafimerordens instiftande
1748 prydde konung Fredrik sin gunstling med
riddarvärdigheten af denna orden. Trots sina stora
inkomster var B. på grund af sitt slöseri i ständigt
penningbehof och inlät sig i affärsvinglerier, som
efter hans död 1757 ledde till en skandalös konkurs.
L. S.

2. Fredrik Konrad B., den föregåendes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:01 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free