Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 311-312 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Browning ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aldrig stark till hälsan; sedan hon 1836 med
familjen flyttat till London, förvärrades ett äldre
bröstlidande genom bristning af ett blodkärl i ena
lungan, och tre år senare blef hon alldeles nedbruten
af sorg öfver en broders drunkning, så att hon i
sex år måste lefva ett instängdt sjuklingslif med
utsikt att förblifva invalid. Emellertid hade hon
1826 utsändt en anonym diktsamling och 1835 utgifvit
en öfversättning af Aischylos’ "Fjättrade Prometheus"
samt 1838 originaldikter under eget namn. Bunden vid
sjuklägret, läste hon allt möjligt och väckte genom
nya dikter stor uppmärksamhet.

Med The cry of
the children, en gripande protest mot barns
exploaterande i fabriks- och grufdrift, framkallade
hon humaniserade lagbestämmelser i saken. Efter
utgifvandet af två band Poems 1844 hälsades hon af
kritiken som den främsta lefvande skaldinnan. Hennes
största dikt däri, A drama of exile, afhandlar
diffust, men med poetisk styrka dödens gåta och
lidandets inträde i världen, på grundval af den
bibliska berättelsen om syndafallets följder. Ur
dödslängtans skumma dal lyftes hon oförutsedt, sedan
den sex år yngre skalden Robert Browning på egen
åstundan 1845 införts hos henne. Deras ömsesidiga
uppskattning af hvarandras diktning utvecklades
snabbt till varm, ren kärlek; han lyckades på det
finkänsligaste vis småningom hafva hennes förklarliga
misstro till möjligheten af en förening dem emellan,
och 1846 vigdes de i hemlighet (emedan hennes far,
en hemdespot, aldrig skulle gifvit sitt samtycke),
hvarefter de reste till Italien. I detta lands
milda klimat fann hon snart den sökta boten. Makarna
bosatte sig i Florens, där deras enda barn föddes
1849, och de tu voro från sitt bröllop till hennes
död icke en enda dag åtskilda. Världen har aldrig
skådat ett mera lyckligt mönsteräktenskap mellan två
betydande konstnärer; allt under det att de ohämmadt
utvecklade sina personligheter i det ideellas tjänst,
sammansmälte de allt innerligare med hvarandra. Deras
hem (Casa Guidi) i Florens blef en samlingsplats för
intelligens, och de företogo därifrån kortvariga
resor, äfven till fäderneslandet. 1850 utgåfvos
Elizabeth B:s 44 sonetter med förklädnadstiteln
Sonnets from the portuguese, i hvilka hon för sig
själf under förlofningstiden hade biktat sina
kärlekskänslor med alla deras skiftningar. Genom
föreningen af glöd och finaste kvinnlighet ej mindre
än genom formens skönhet intager denna diktkrans
en hedersplats bland allt hvad kvinnor skrifvit om
kärleken. I en större, bildstark dikt, Casa Guidis
windows (utg. 1851), återger hon hänfördt sina
intryck af det italienska folkets frihetsstrid. B:s
ömma medkänsla för alla lidande eller förtryckta
och hennes tro på det godas seger kommo henne att
framgent på det lifligaste omfatta Italiens sak, och
äfven genom ärliga ord mot den engelska egennyttan
och själfrättfärdigheten ställde hon sig i ledet af
de politiska
indignationslyrikerna vid århundradets midt. Hennes största verk,
Aurora Leigh (1856), en hel roman på blankvers,
utgör en passionerad och på skönheter rik samtidsdikt,
hvari hon ger form åt upphöjda åsikter om konsten
och lifvet, om personlighetens rätt till utveckling
samt modigt ger sig in på sociala frågor, som då voro
nya. 1860 utgaf hon den politiska diktsamlingen Poems
before congress. Hennes krafter förtärdes under de
senare åren, och hon fick en skön, stilla död. Hennes
graf reddes på protestantiska kyrkogården i Florens,
och staden ärade henne tacksamt genom en minnestafla,
uppsatt på Casa Guidi. - Elizabeth B. var född
skald, en lyriker med stark naturstämning, dristiga,
lyftade tankar och ädelhet i känslan, lika eldig i
sin förtrytelse öfver låghet och grymhet som i sin
hängifvenhet för människoidealen. En fri blick på
världen och en omfattande bildning gåfvo åt hennes
diktning den suggestiva rikedom, som utgör ett
af dess förnämsta behag. Formsinnet var icke lika
starkt. Hon når emellanåt en lycklig koncentration,
men blir gärna vidtsväfvande, och rytmerna förete
mången ofullkomlighet, ehuru hennes dikter ej sällan
äro melodiskt vackra. Hennes milda, förandligade
personlighet var under alla åldrar synnerligen
intagande. - De bästa upplagorna af B:s diktverk
äro en amerikansk i 5 bd, 1884, och en engelsk
i 6 bd, 1890. Valda dikter finnas i Tauchnitz’
edition (1872). Hennes samlade bref utgåfvos
i897, och brefven mellan henne och Robert B. före
giftermålet, utgifna 1899 af deras son, utgöra ett
skönt minnesmärke. Monografier öfver Elizabeth B. äro
skrifna af Ingram (1888) och Whiting (1899). Ellen
Key har i "Människor" (1899; ny uppl. 1900) skildrat
Elizabeth och Robert B.


2. Robert B., den föregåendes make, engelsk skald, en
af de störste inom den psykologiska diktningen, f. 7
maj 1812 i Camberwell nära London, d. 12 dec. 1889
i Venezia. Han var son af en riksbankstjänsteman
med konstnärliga och litterära böjelser och bråddes
äfvenledes på sin mor, en mildhjärtad och musikalisk
kvinna, dotter till en inflyttad tysk. B:s uppfostran
var i hög grad egnad att framlocka hans speciella
anlag. Han växte upp i så godt som fullständig frihet,
en gosse med eldigt skaplynne, naturdyrkare och
tidigt mottaglig för poesi, musik och målning. Hans
utbildning försiggick hufvudsakligen autodidaktiskt;
sin undervisning fick han förnämligast i hemmet,
och hans vistelse vid universitet blef af kort
varaktighet. Redan som barn skref han vers, diktade
tioårig i patetisk Byron-stil och fullbordade tolfårig
en diktsamling. Han slukade all lektyr, som han kom
öfver, bl. a. Voltaires samtliga skrifter, Shakspere
och Shelley, hvars panteism han först efter några år
frigjorde sig från. I åldern 14-16 år komponerade han
musik, men afstod sedan därifrån och valde på allvar
skaldebanan, då han var i den lyckliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>