Brueghel [brogel], flamsk konstnärsfamilj, som var af största betydelse för 1500- och 1600-talens nederländska måleri. (Namnet stafvas olika: Bruegel, Brueghel, Breugel, Breughel, men formen Brueghel användes vanligen såsom gemensamt släktnamn.)

</img>
1. Peeter B. d. ä., kallad Bond-Brueghel, släktens
stamfader, f. omkr. 1525 i byn Brueghel nära Breda,
d. 1569 i Bruxelles, var elev af P. Coeck van Aelst i
Antwerpen, blef mästare i därvarande målargille 1551
och återvände dit efter en studiefärd till Italien
samt verkade som tecknare för kopparsticksutgifvaren
Hieronymus Cock, tills han 1563 gifte sig med sin
lärares dotter och bosatte sig i Bruxelles. B. är
den främste af 1500-talets nationelle nederländske
konstnärer. Af bondestam, blef han lifvet igenom sin
härkomst trogen och såg på tingen med oförvillad
folklig och nordisk syn, i en tid, då hans fleste
landsmän satte Italiens konst och odling öfver
allt annat och sträfvade att tillegna sig den. Om
den öfliga Romafärden för honom blef af någon
betydelse, var det endast i fråga om tekniken,
formen. Hans teckningar för kopparstick äro dels
fantastiska och satiriska framställningar, delvis
i Boschs stil, men mera nyktert realistiska,
mindre mystiska, dels landskap. Af dessa äro
några storslagna färdeminnen från Alperna, andra
flärdlösa studier från vandringar på landsbygden
kring Antwerpen. Dessa af K. van Mander omtalade
förströelse- och studieturer utgöra grundvalen äfven
för mästarens människoframställningar. Ett stort antal
skisser i Europas handteckningssamlingar (ett par
äfven i nationalmuseum) vittna ännu om hur flinkt och
flitigt han återgaf de karakteristiska typer han mötte
ute i byar och gårdar.

Kirmess med dansande bondfolk.</img>

Först sent grep han till
penslar och palett, åtminstone att döma af årtalen å
hans bevarade daterade taflor. Den tidigaste af dessa,
Fastans och fastlagens strid, i kejs. 
museet i Wien, är målad 1559. I hans målningar, till
största delen befintliga i nyssnämnda samling,
spårar man en utveckling från det miniatyrartade,
illustrativa, brokiga och mångfaldiga till enhet
och större stil. De förtjäna ur alla synpunkter
att beaktas: ur kulturhistorisk, ur humoristisk,
ur psykologisk och först och sist ur konstnärlig och
konsthistorisk. Motiven äro någon gång fantastiska,
ofta bibliska, men då realistiskt skildrade med
1500-talets tidsfärg, och slutligen hämtade direkt
ur samtidslifvet, såsom marknader, bröllop, slagsmål
o. s. v. Ypperst bland hans arbeten är den gripande,
mästerligt komponerade och utförda temperamålningen
De blinde, som leda hvarandra till undergången,
i Neapels museum. Berömd är äfven hans Kirmess
med dansande bondfolk i Wiens kejs. museum. Som
figurmålare har B. sin viktiga historiska betydelse
genom den fart och utveckling han förlänar det
förut endast sakta spirande genremåleriet, och
hans konstnärliga storhet ligger i underhållande
berättargåfvor, skarp iakttagelse och karakteristik,
djärft och träffande återgifvande af rörelsen samt
en lycklig, klar kolorit. Ej mindre framstående är
han som landskapsskildrare, såväl i intima bilder
som i storslagna naturscenerier. Han upptäcker
och återger med förstående känsla det förut ej
varsnade eller framställda och gör årstidernas
växlande atmosfär och klimat till föremål för ett
intresseradt studium. B. bildade ingen egentlig
skola, men har skönjbart påverkat alla nederländska
målare af nationell prägel, landskaps-, genre-
och bibelskildrare i slutet af 1500- och början af
1600-talet samt indirekt äfven hela det holländska
kabinettsmåleriet. Han är äfven en af de mänskligt
och konstnärligt mest fängslande och gifvande
bekantskaper man kan göra bland de gamle mästarna. -
I Sverige finnes, så vidt kändt är, numera ingen
originalmålning af B., men å Hammers auktioner i
Köln 1893 såldes till en belgisk samlare en mycket
intressant, hos K. van Mander omnämnd tafla af B:s
hand: Dulle Griete, kommen ur kejsar Rudolf II:s
konstkammare i Prag och drottning Kristinas galleri
i Stockholm. Utom denna tafla egde Kristina fyra,
som tillskrefvos B., nämligen: Tre sofvande män
i Schlaraffenland, Fåraherde, Marknad och Sankt
Jöran. En af dessa medförde hon vid sin resa från
fosterlandet, sannolikt den förstnämnda, som i så fall
torde vara identisk med en äkta P. Bruegheltafla med
samma motiv hos R. v. Kauffinann i Berlin.

Litt.: Henri Hymans, "Pierre Breughel le
vieux". i "Gazette des beaux arts" (1890-91),
Ax. L. Romdahl, "Pieter Brueghel d. ä." i "Jahrbuch
der kunstsamml. des allerh. kaiserhauses" (bd XXV,
h. 3, 1905), Pol de Mont, "Pieter Breughel I, l'homme
et son œuvre" (s. å.), samt R. van Bastelaer och
Georges H. de Loo, "Peter Bruegel l'ancien, son œuvre
et son temps" (s. å.). A. L. R.     O. G-g.

2. Peeter B. d. y., kallad Helvetes-B., den
föregåendes son, f. 1564 i Bruxelles, d. 1638 i
Antwerpen, sysselsatte sig hufvudsakligen med att
mer eller mindre fritt kopiera sin faders bilder. En
af de bästa af dessa målningar är den förträffliga,
Stockholms högskola tillhöriga, i Prag 1648 tagna,
1630 utförda täflan Bondfolk, öfverfallet af
soldater, som med sin storstilade teckning af
figurerna och sitt modernt hållna åkerlandskap i