Boer jeg på det höje fjäld m. fl. ett ganska betydande rum inom den dansk-norska litteraturen. "Zarine" är hållen fullkomligt i den franska tragedistilen och var det första sorgespel, som gick öfver den danska scenen, samt gaf den närmaste anledningen till Wessels berömda parodi "Kjärlighed uden strömper". B. åtnjöt stort anseende som andlig talare och psalmdiktare. Som en trons väldige kämpe mot den inbrytande rationalismen gjorde han sig i hög grad förtjänt om statskyrkan i Norge. <img l></img> I Bergen blef han den medelpunkt, kring hvilken allt rörde sig. 1807--14 var det framför allt B., som upprätthöll den fosterländska stämning, hvilken då utmärkte staden, och 1814 var han en af Kristian Fredriks ifrigaste anhängare. Bergensernas antisvenska tänkesätt vid denna tid berodde till stor del på B., som i sina politisk-religiösa predikningar gaf luft åt sin glödande hänförelse. Efter föreningen fann han sig emellertid i det skedda och närmade sig Karl Johan, som visade sig värdera detta tillmötesgående. Efter B:s död lät kronprinsen uppresa en minnesvård öfver honom i Bergens domkyrka. (Jfr "Gammelt nyt om & af biskop Johan Nordal Brun", utg. af J. N. Brun, 1877.) ^{Y. N.} 2. Svend B., den föregåendes sonson, norsk präst, f. 1812 i Bergen, d. 1894 i Kristiania, var sedan 1851 anställd i Kristiania, där han 1858 blef kyrkoherde i Trefoldigheds församling. Han var en af Norges mest ansedde präster och hade särskildt som talare ett stort namn. Han var ordförande vid flera skandinaviska kyrkomöten. För vetenskaplig forskning och författarskap var han icke anlagd, men hans icke få tryckta griftetal öfver många af samtidens mest kände män i Norge (Halfdan Kjerulf, A. M. Schweigaard, J. S. Welhaven, G. A. Krohg m. fl.) bära vittne om hans framstående vältalighet. ^{Y. N.} 3. Kristen B., den föregåendes son, norsk präst och författare, f. 1846 i Bergen, blef 1870 teol. kandidat och vann 1871 accessit för besvarande af universitetets prisuppgift i kyrkohistoria, utg. under titeln Pietismens begreb og væsen (1873, öfv. 1874). De närmast följande åren var han sysselsatt dels som ledare af en folkhögskola, dels vid en undervisningsanstalt för lärare, tills han 1877 öfvergick till praktisk prästerlig verksamhet. 1887 blef han kyrkoherde vid Mariakyrkan i Bergen och 1896 vid Johanneskyrkan därstädes. Bland hans senare kyrkohistoriska skrifter, utmärkta för klar framställning och byggda på solida studier, märkes särskildt hans omfattande arbete om Oplysningens tidsålder (1893). Under vintern 1896--97 höll han kyrkohistoriska föreläsningar vid universitetet i Kristiania. 4. Frederik Karl Kristian B., dansk operasångare, den förstnämndes sonsons son, son af teaterdirektören och författaren Michael Wallem B., f. 21 apr. 1852 i Odense, var elev af Köpenhamns konservatorium (1870--72) och Lablache (1875), debuterade 1876 på k. teatern i nämnda stad som Almaviva i "Barberaren" och sjöng där flera tenorpartier. En tid tillhörde han Casinoteatern, och 1882 gasterade han i Berlin. I Stockholm gasterade han på Stora teatern 1888 som Lohengrin, Faust och José i "Carmen" samt engagerades för ett år, hvarunder han ytterligare sjöng Faust i "Mefistofeles", Radamès i "Aida", Tannhäuser och Harald Viking, allt uppgifter, i hvilka man för den förträffliga dramatiska framställningen öfversåg med röstens brist på klangskönhet. 1890 återgick B. till k. teatern i Köpenhamn. 5. Johan Nordal B., den föregåendes broder, dansk operasångare, f. 1857 i Odense, elev af Arlberg och Götze, uppträdde på Casinoteatern 1878--81, därpå i landsorten, från 1883 på Dagmarteatern, 1885--86 i Stuttgart, de följande åren i Köln, till dess han 1889 fästes vid k. teatern i Köpenhamn. I Stockholm gasterade han 1894 såsom Postiljonen, Manrico i "Trubaduren" och Arnold i "Vilhelm Tell". ^{A. L.} Brun, Friederike Sophie Kristiane, född Münter, tysk författarinna, f. 1765 i Sachsen-Gotha, d. 1835 i Köpenhamn, kom som barn jämte sin fader, psalmförfattaren B. Münter, till Köpenhamn, där hon 1783 blef gift med en rik tysk köpman. Hennes hus var en samlingsplats för den danska hufvudstadens skalder och konstnärer. Under resor hade hon dessutom gjort personlig bekantskap med sin tids ryktbaraste litterära personligheter i främmande länder. Hennes flesta arbeten äro resebeskrifningar: Prosaische schriften (1799--1801), Episoden aus reisen durch das südliche Deutschland (1808--18), Römisches leben (1833) och Briefe aus Rom (1816, 2:a uppl. 1820; till hennes broder, biskop Munter). Hennes Gedichte (1795, 1812 och 1820) äro påverkade af Matthisson. Brun, Malte Konrad, dansk författare. Se Bruun. <img r></img> Brun. 1. Johannes Finne B., norsk skådespelare, f. 10 mars 1832 i Værdalen, kom i lära hos en urmakare i Bergen och därefter hos en litograf Bucher därstädes, hvilken på allt sätt uppmuntrade hans redan i barnaåren framträdande anlag för skådebanan. Han debuterade 1850 med framgång å Ole Bulls nybildade teater i Bergen såsom Henrik i "Den vægelsindede" och utförde där under sju års tid 186 roller, företrädesvis inom det komiska facket. B. vardt den, som förnämligast väckte till lif intresset för den unga norska scenen. Han öfvergick 1857 till Kristiania teater, hvarest han under årtionden alltmera framstod såsom den fullödigaste förmågan och spelade inemot 400 olika roller. Hans 25-årsjubileum firades under anslutning af alla samhällsklasser. B. dog i Kristiania 7 mars 1890. Hans jordefärd blef en allmän sorghögtid, och genom subskription åstadkoms ett legat med hans