Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bråckband ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste af sin egare borttagas ur brädet, om
motståndaren träffar den och med sin bricka intar
dess tunga, emedan brickor af olika färg ej få stå på
samma tunga. Den, som har bricka slagen, måste först
"slå in" denna, innan han får flytta någon annan af
sina brickor. Slå in, d. v. s. placera en bricka,
kan man endast på någon af de sex första tungorna
på motståndarens sida. Samtidigt med att man för
fram sina egna brickor, skall man söka hindra sin
motståndare att komma fram, hvilket sker genom att slå
hans blottor och genom att själf sätta "band" eller
"binda" blottor. Band kallas två brickor (till hvilka
kunna samlas flera) af samma färg på en tunga. Endast
i undantagsfall kunna band slås och äro därför af
största vikt. På den sida af brädet, där man börjar
spela, får man sätta endast ett band, nämligen på
huken, tolfte kilen, det s. k. hukbandet. Snabbare än
genom hemspel af brickorna kan man vinna partiet genom
att göra motspelaren jan, d. v. s. att slå flera af
hans brickor, än han har möjlighet att slå in. Att
göra sprängjan är det högst skattade sättet att
vinna; det sker därigenom, att den ene spelaren vid
inslag slår ett af motspelarens band; det ena fall,
då band slås, är nämligen, då det upptar en tunga,
som en slagen bricka slås in på. Fler än fem band
efter hvarandra tillåtas icke; sätter en spelare sex
band i rad, har motståndaren rätt att slå ett af dem –
det andra fall, då ett band får slås.
Munk kallas den spelare, som ännu har en eller
flera brickor slagna, när motspelaren spelat
hem och vunnit. Enkelt och dubbelt kronspel samt
trappspel och utspel äro namn på några mindre
vanliga former för vinst, hvilka stå hemspel nära,
men ofta skattas högre. Fåt (fr. faute, fel) kallas
slag, på hvilket spelare ej kan "komma in" med slagen
bricka. Tärningskasten ha nästan alla särskilda namn;
två 6 kallas sexor all l. sexor mång, två 5 sinkor all
l. mång, två 4 kvartaner, två 3 trallor (all), två 2
dusena par, två l ässena par; 6 och 5 kallas sextifem,
6 och 4 sextifyra, 6 och 3 sextitre eller sex tress,
6 och 2 sex dus, 6 och l sex äss, 5 och 4 sinka fyra,
5 och 3 sinka tre, 5 och 2 sinka dus, 5 och l sinka
äss, 4 och 3 kvart tre, 4 och 2 kvart dus, 4 och
l kvart äss, 3 och 2 troja dus, 3 och l tress äss,
2 och l dus äss. - Bland utomlands gängse brädspel
kunna nämnas triktrak, som är af hög ålder och har
synnerligen komplicerade spelregler, toccategli, puff,
revertier, som mest liknar det svenska brädspelet, och
backgammon. I alla dessa spel är brickornas gång och
värderingen af slagen en annan än i svenskt brädspel;
i flera tillkommer dessutom poängberäkning. - Se
T. Wilson, "Illustrerad spelbok" (1888). R-n B.
Bräken, bot. Se Filices och Pteris.
Bräkne. 1. Härad i Blekinge län. utgör Bräkne domsaga
och ingår i Blekinge västra fögderi samt omfattar
socknarna Bräkne-Hoby, Öljehult, Hällaryd, Åryd,
Asarum, Ringamåla. 67,662 har. 24,813 inv. (1903). –
2. Domsaga i Blekinge län, utgöres af Bräkne härad.
Bräkne-Hoby, socken i Blekinge län. Bräkne
härad. 18,109 har. 5,793 inv. (1903). B. bildar med
Öljehult ett regalt pastorat i Lunds stift, Listers
och Bräkne kontrakt.
Bräkylä (fi. Rääkkylä), imperiellt pastorat af 3:e
kl., Libelits härad, Kides domsaga, Karelens nedre
kontrakt, Nyslotts stift, Kuopio län,
Finland. Landareal 405 kvkm. Befolkningen,
finsktalande, 6,581 pers. (1903).
A. G. F.
Brämfällning. Se Fjäder, zool.
Brämhult, socken i Älfsborgs län, Ås härad. 2,019
har. 404 inv. (1903). Annex till Borås
stadsförsamling, Skara stift, Ås kontrakt.
Brämö (Bremö), ö i Bottniska viken,
s. ö. om Sundsvall, tillhörande Njurunda socken,
Västernorrlands län. På norra sidan af ön ligga
den viktiga Brämö fyr samt ett fiskläge med hamn och
kapell, på sydvästra sidan lotsstation.
Brändan, landtbr., benämning på svedjad jord. Se
Bränning.
Brändberget, högt berg och landkänning i Attmars
socken i Medelpad. Det synes på ett afstånd af 100
km. Sitt namn har det sannolikt fått däraf att man
fordom upptände vårdkasar därstädes.
Bränder, skogsh. Se Brandar.
Brändö, skärsocken i Åbo och Björneborgs län,
Finland, Ålands domsaga och härad, utgör ett
imperiellt pastorat af 3:e kl., Ålands kontrakt, Åbo
ärkestift. Areal 78 kvkm. Befolkningen, svensktalande,
1,234 pers. (1903). A. G. F.
Brännande pilört, bot. Se Polygonum.
Brännare. 1. Ett slags fyrapparat. Se Blänkfyr. -
2. Sjöv. Se Brandskepp. - 3. Krigsv. En med brännsats
fylld, limmad hylsa af skrifpapper. - 4. Fys. Den
del af en lys- eller värmeapparat, ur hvilken det
brännbara ämnet strömmar ut och förbrinner. (Jfr
Lampa, Gas och Gasbelysning samt Bunsens brännare.)
Brännbar luft. Se Väte.
Brännbär, bot. Se Bringbär.
Bränneridirektionen (Regale bränneridirektionen), en
af k. m:t 14 sept. 1775 tillsatt direktion (riksrådet
grefve N. Bielke, presidenten i statskontoret
frih. H. H. Boije, landshöfdingen frih. G. G. Wrangel
och statssekreteraren J. Liljencrants, till hvilka
i dec. s. å. kommo ytterligare tre), som fick i
uppdrag att ombesörja allt, som rörde inrättandet
och ledningen af kronobrännerierna. Direktionen
upphörde 1788.
Brännerikontrollör. Se Brännvinslagstiftning.
Brännerivittne. Se Brännvinslagstiftning.
Bränneålder (Brännålder). Snorre Sturlasson säger i
inledningen till sin Konungabok: "Den första tiden
kallas bränne-åldern, ty då skulle man bränna de
döde och resa stenar till deras minne; sedermera,
först i Danmark, sedan i Sverige och Norge, började
man öfver de döde uppkasta en hög". Alltför länge
har till följd af detta yttrande benämningarna
bränneålder och högålder haft burskap såväl i den
nordiska fornkunskapen terminologi som i det allmänna
medvetandet. De inkast man gör mot dessa termer äro
väsentligen följande tvenne: 1. Likbränning förekom
äfven på den tid, då man öfver den döde uppkastade en
hög af jord eller stenar; de flesta grafhögar från
järnåldern i Sverige innehålla brända lik. 2.
Grafundersökningarna gifva icke vid handen, att en
bränneålder gått före en begrafningsålder. Under
stenåldern begrofvos i Norden obrända lik i stora,
af högar omgifna eller helt betäckta stenkummel. I
bronsålderns äldsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
