olika afgifter i hvarje klass, så att t. ex. en 20 kannors panna skattade i första klassen 4, men i sjunde klassen 154 rdr b:ko. 1841 inskränktes klasserna till 5, och afgifterna höjdes betydligt, så att en 20 kannors panna skattade i första klassen 6 rdr 32 sk. b:ko och i femte 480 rdr b:ko. Afverkningsförmågan hos redskapen inom de olika klasserna var mycket olika, och man antog, att man kunde erhålla med redskap af första klassen, utan både mäskvärmare och rektifikationsapparat, 8 gånger pannans rymd, samt af femte klassen däremot, med dubbla pistoriusapparater eller andra, 72 gånger pannans rymd 6-gradigt brännvin i månaden. Genom användning af ånga i stället för fri eld ansågs afverkningen inom hvarje klass kunna fördubblas. Redan i början af 1830-talet funnos några hundra ångbrännerier förutom mer än 170,000 husbehofspannor, och dessa senare undanträngdes mer och mer af ångbrännerierna, hvilka i början af 1850-talet utgjorde 600 à 700. Tillverkningen var utbredd öfver hela landet, mest inom Älfsborgs, Kristianstads och Värmlands län, hvilka i början af 1850-talet hade mer än 3,000 brännerier hvartdera; minst var tillverkningen inom Norrbottens län, med ej fullt 10 brännerier. Ända till början af 1850-talet hade brännvinsbränningen varit föremål för ständigt förändrade lagstiftningsåtgärder i syfte att öka kronans inkomster af skatten, hvilken inom hvarje skattesystem, där ej den färdiga produkten utgör skatteobjektet, har en stark benägenhet att sjunka på grund af redskapens och metodernas förbättring. Å andra sidan sökte man genom skattens anordning i möjligaste måtto skydda de mindre brännerierna, där tillverkningen mera direkt framstod som en binäring till jordbruket, mot den allt skarpare konkurrensen med de större, mera ändamålsenligt inrättade. Tillverkningstiden var mycket växlande, och i dåliga år förbjöds bränningen alldeles. Den stora utbredning, som brännvinstillverkningen erhållit, i förening med en försäljningslag, hvilken gjorde all handel till belopp af 1 kanna och däröfver fullkomligt fri samt dessutom medgaf jordbrukarna rätt att till underhafvande och arbetare försälja så litet som 1/4 kanna, hvarigenom nära nog krogrörelse utan all kontroll kunde uppstå hvar som helst, framkallade helt naturligt ett oroväckande missbruk af rusdrycker. Det var under intrycket af dessa förhållanden samt efter den ifriga, af Per Wieselgren ledda agitationen mot den öfverhandtagande dryckenskapslasten som vid 1853--54 års riksdag förslag väcktes till en grundlig omarbetning af brännvinslagstiftningen. Resultatet af denna minnesvärda riksdags förhandlingar blef förordningarna af 18 nov. 1855, angående villkoren för 1) brännvins tillverkning och 2) försäljning af brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker. Genom den förra af dessa förordningar omlades tillverkningsskatten till en fabrikatskatt, som utgick med 16 sk. b:ko pr kanna 6-gradigt brännvin (6 grader på den gamla brännvinsprofvaren motsvarade 49 proc. alkoholstyrka enligt den nu brukliga profvaren). Det tillverkade brännvinet uppmättes och profvades af statens kontrollörer i närvaro af ett af kommunalmyndigheten förordnadt brännerivittne. För de mindre brännerierna, sådana som hade pannor ej under 12 och ej öfver 20 kannor och hvilka förutsattes innehafva jordegendom, medgafs till 1860 en beskattning efter pannrymden, enär kontrollörer skulle hafva blifvit alltför dyra vid så många och så små brännerier. 1857 ändrades skatteenheten till kanna af 50 volymprocent alkohol vid + 15° C. (= normalstyrka). 1860 upphörde husbehofsbränningen fullständigt. Tillverkningstiden inskränktes 1855 till 2 månader (15 okt.--15 dec.) från förut 6, men har sedermera efter hand blifvit ökad och är numera efter 1867 7 månader, 1 okt.--1 maj; i sammanhang med pressjästberedning kan dock brännvinsbränning medgifvas äfven under sommarmånaderna 1 maj--1 oktober. Tillverkningsskatten höjdes redan 1858 till 60 öre, 1867 till 70, 1871 till 80 öre och 1879 till 1 krona per kanna brännvin af 50 proc., 1882 till 40 öre, 1887 till 50 och 1903 till 65 öre per liter brännvin af 50 proc. Af det uppmätta brännvinet äro 2 procent fria från skatt; under åren 1873--76 voro t. o. m. 3 proc. skattefria. Afgiften skall förskottsvis erläggas, eller ock skall brännvinet förvaras under kronans lås i särskildt brännerinederlag, till dess den fastställda afgiften blifvit gäldad. Från och med 1884 har uppmätningen af brännvinet för skattens påförande skett medelst kontrollapparater, konstruerade af Gebrüder Siemens i Berlin. Dessa apparater äro mycket sinnrikt inrättade och angifva direkt såväl antalet liter brännvin, som passerat genom apparaten, som ock antalet till normalstyrka (50 volymprocent) reducerade liter af samma brännvin, hvadan apparaten automatiskt utför den för skattens beräkning nödiga reduktionen. Brännerivittnena afskaffades, då kontrollapparaterna infördes; men i hvarje bränneri skall under bränningen finnas en af konungens befallningshafvande tillsatt kontrollör, som har att öfvervaka tillverkningen och afläsa kontrollapparaten m. m. Distriktsvis öfvervakas brännerierna dessutom af öfverkontrollörer, förordnade af k. m:t. Öfverkontrollören ensam har rätt att öppna kontrollapparaten och att genom då och då företagna profmätningar förvissa sig om dess gång. Hela kontrollpersonalen lyder under finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå. Till förekommande af å ena sidan en alltför minimal tillverkning vid mycket små och därför ur flera synpunkter mindre lämpliga brännerier och å andra sidan uppkomsten af alltför stora brännerier ha stadgats särskilda afgifter -- under- och öfvertillverkningsafgift -- för det belopp, hvarmed tillverkningen understiger ett visst minimum eller öfverstiger ett visst maximum. Nu gällande "förordning angående villkoren för tillverkning af brännvin" äfvensom tillhörande "ordningsstadga för brännvinsbrännerierna i riket" är af 13 juli 1887, med några senare ändringar enl. k. kung. 10 och 17 okt. 1890, 18 mars 1898 samt 29 jan., 10 juli och 12 aug. 1903. Efter 1855 har tillverkningsstatistiken ett fast underlag, och i tabellen sp. 439 återfinnes en öfversikt af brännvinstillverkningen från och med 1856 till nuvarande tid. Antalet jämförelsevis stora brännerier har under senare åren stigit, så att brännerier med en årlig tillverkning öfver 500,000 liter 1890--91 voro 9, 1895--96 11, 1900--01 24, 1903--04 14. Under år 1903--04 var vid 7 brännerier den dagliga tillverkningen öfver 4,000 liter normalstyrka. I afseende på tillverkningens fördelning inom landet