- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
437-438

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännvinsbränning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

olika afgifter i hvarje klass, så att t. ex. en
20 kannors panna skattade i första klassen 4, men
i sjunde klassen 154 rdr b:ko. 1841 inskränktes
klasserna till 5, och afgifterna höjdes betydligt,
så att en 20 kannors panna skattade i första
klassen 6 rdr 32 sk. b:ko och i femte 480 rdr
b:ko. Afverkningsförmågan hos redskapen inom de
olika klasserna var mycket olika, och man antog,
att man kunde erhålla med redskap af första klassen,
utan både mäskvärmare och rektifikationsapparat,
8 gånger pannans rymd, samt af femte klassen
däremot, med dubbla pistoriusapparater eller
andra, 72 gånger pannans rymd 6-gradigt brännvin
i månaden. Genom användning af ånga i stället för
fri eld ansågs afverkningen inom hvarje klass kunna
fördubblas. Redan i början af 1830-talet funnos
några hundra ångbrännerier förutom mer än 170,000
husbehofspannor, och dessa senare undanträngdes
mer och mer af ångbrännerierna, hvilka i början
af 1850-talet utgjorde 600 à 700. Tillverkningen
var utbredd öfver hela landet, mest inom Älfsborgs,
Kristianstads och Värmlands län, hvilka i början af
1850-talet hade mer än 3,000 brännerier hvartdera;
minst var tillverkningen inom Norrbottens län, med
ej fullt 10 brännerier.

Ända till början af 1850-talet hade
brännvinsbränningen varit föremål för ständigt
förändrade lagstiftningsåtgärder i syfte att öka
kronans inkomster af skatten, hvilken inom hvarje
skattesystem, där ej den färdiga produkten utgör
skatteobjektet, har en stark benägenhet att sjunka
på grund af redskapens och metodernas förbättring. Å
andra sidan sökte man genom skattens anordning i
möjligaste måtto skydda de mindre brännerierna,
där tillverkningen mera direkt framstod som en
binäring till jordbruket, mot den allt skarpare
konkurrensen med de större, mera ändamålsenligt
inrättade. Tillverkningstiden var mycket växlande, och
i dåliga år förbjöds bränningen alldeles. Den stora
utbredning, som brännvinstillverkningen erhållit,
i förening med en försäljningslag, hvilken gjorde all
handel till belopp af 1 kanna och däröfver fullkomligt
fri samt dessutom medgaf jordbrukarna rätt att till
underhafvande och arbetare försälja så litet som
1/4 kanna, hvarigenom nära nog krogrörelse utan all
kontroll kunde uppstå hvar som helst, framkallade helt
naturligt ett oroväckande missbruk af rusdrycker. Det
var under intrycket af dessa förhållanden samt efter
den ifriga, af Per Wieselgren ledda agitationen mot
den öfverhandtagande dryckenskapslasten som vid
1853–54 års riksdag förslag väcktes till en grundlig
omarbetning af brännvinslagstiftningen. Resultatet
af denna minnesvärda riksdags förhandlingar
blef förordningarna af 18 nov. 1855, angående
villkoren för 1) brännvins tillverkning och 2)
försäljning af brännvin och andra brända eller
destillerade spirituösa drycker. Genom den förra
af dessa förordningar omlades tillverkningsskatten
till en fabrikatskatt, som utgick med 16 sk. b:ko
pr kanna 6-gradigt brännvin (6 grader på den gamla
brännvinsprofvaren motsvarade 49 proc. alkoholstyrka
enligt den nu brukliga profvaren). Det tillverkade
brännvinet uppmättes och profvades af statens
kontrollörer i närvaro af ett af kommunalmyndigheten
förordnadt brännerivittne. För de mindre
brännerierna, sådana som hade pannor ej under 12 och
ej öfver 20 kannor och hvilka förutsattes innehafva
jordegendom, medgafs
till 1860 en beskattning efter pannrymden,
enär kontrollörer skulle hafva blifvit alltför
dyra vid så många och så små brännerier. 1857
ändrades skatteenheten till kanna af 50 volymprocent
alkohol vid + 15° C. (= normalstyrka). 1860 upphörde
husbehofsbränningen fullständigt. Tillverkningstiden
inskränktes 1855 till 2 månader (15 okt.–15
dec.) från förut 6, men har sedermera efter hand
blifvit ökad och är numera efter 1867 7 månader,
1 okt.–1 maj; i sammanhang med pressjästberedning
kan dock brännvinsbränning medgifvas äfven under
sommarmånaderna 1 maj–1 oktober. Tillverkningsskatten
höjdes redan 1858 till 60 öre, 1867 till 70, 1871 till
80 öre och 1879 till 1 krona per kanna brännvin af 50
proc., 1882 till 40 öre, 1887 till 50 och 1903 till
65 öre per liter brännvin af 50 proc. Af det uppmätta
brännvinet äro 2 procent fria från skatt; under åren
1873–76 voro t. o. m. 3 proc. skattefria.
Afgiften skall förskottsvis erläggas, eller ock skall
brännvinet förvaras under kronans lås i särskildt
brännerinederlag, till dess den fastställda afgiften
blifvit gäldad.

Från och med 1884 har uppmätningen af brännvinet för
skattens påförande skett medelst kontrollapparater,
konstruerade af Gebrüder Siemens i Berlin. Dessa
apparater äro mycket sinnrikt inrättade och angifva
direkt såväl antalet liter brännvin, som passerat
genom apparaten, som ock antalet till normalstyrka
(50 volymprocent) reducerade liter af samma brännvin,
hvadan apparaten automatiskt utför den för skattens
beräkning nödiga reduktionen. Brännerivittnena
afskaffades, då kontrollapparaterna infördes; men i
hvarje bränneri skall under bränningen finnas en af
konungens befallningshafvande tillsatt kontrollör,
som har att öfvervaka tillverkningen och afläsa
kontrollapparaten m. m. Distriktsvis öfvervakas
brännerierna dessutom af öfverkontrollörer,
förordnade af k. m:t. Öfverkontrollören ensam har
rätt att öppna kontrollapparaten och att genom
då och då företagna profmätningar förvissa
sig om dess gång. Hela kontrollpersonalen
lyder under finansdepartementets kontroll- och
justeringsbyrå. Till förekommande af å ena sidan
en alltför minimal tillverkning vid mycket små
och därför ur flera synpunkter mindre lämpliga
brännerier och å andra sidan uppkomsten af alltför
stora brännerier ha stadgats särskilda afgifter –
under- och öfvertillverkningsafgift – för det belopp,
hvarmed tillverkningen understiger ett visst minimum
eller öfverstiger ett visst maximum. Nu gällande
"förordning angående villkoren för tillverkning af
brännvin" äfvensom tillhörande "ordningsstadga för
brännvinsbrännerierna i riket" är af 13 juli 1887,
med några senare ändringar enl. k. kung. 10 och 17
okt. 1890, 18 mars 1898 samt 29 jan., 10 juli och 12
aug. 1903.

Efter 1855 har tillverkningsstatistiken ett fast
underlag, och i tabellen sp. 439 återfinnes en
öfversikt af brännvinstillverkningen från och med
1856 till nuvarande tid.

Antalet jämförelsevis stora brännerier har under
senare åren stigit, så att brännerier med en årlig
tillverkning öfver 500,000 liter 1890–91 voro 9,
1895–96 11, 1900–01 24, 1903–04 14. Under år 1903–04
var vid 7 brännerier den dagliga tillverkningen
öfver 4,000 liter normalstyrka. I afseende på
tillverkningens fördelning inom landet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:54 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free