älskvärdhet, hvarefter följde många andra berättelser, hvilka företrädesvis skildra barn. Vidare skref B. ett större arbete, En historie fra fattige steder (1874), och julberättelsen Dödens gudsön (1886; "Dödens gudson", 1891). En samlad upplaga af hans berättelser utkom 1894 i 2 bd och en samling Julefortællinger 1890 (3:e uppl. 1902). ^{E. Ebg.} Budde, Karl Ferdinand Reinhard, tysk teolog, f. 1850 i Bensberg, regeringsområdet Köln, blef 1879 e. o. professor i Bonn och 1889 i Strassburg, blef där 1890 ord. professor och kallades i samma egenskap till Marburg 1900. Bland B:s skrifter märkas Die biblische urgeschichte untersucht (1883), Die bücher Richter und Samuel, ihre quellen und ihr aufbau (1890), Das buch der richter, erklärt (1897), Der kanon des alten testaments (1900), Die religion des volkes Israel bis zur verbannung (s. å.), Die sogen. Ebed-Jahwe-lieder (s. å.) och Das alte testament und die ausgrabungen (1903), hvarjämte han öfversatt Kuenens "Gesammelte abhandlungen" (1894). Buddenbrock, Henrik Magnus von, friherre, generallöjtnant, f. 22 juli 1685 i Livland, tillhörde en gammal herrmästar-släkt. Han ingick vid unga år i svensk krigstjänst, tjänade sig gradvis upp till kapten (1700) och deltog i slagen vid Ljesna och Poltava. Sedermera var han med under Karl XII:s flykt till Turkiet, liksom han under konungens vistelse i nämnda land och vid uppbrottet därifrån var i hans följe. Under tiden avancerade han till kapten vid lifgardet (1711) och grenadjärmajor därstädes (1714). 1717 utnämndes han till öfverste för Västerbottens regemente (i spetsen för detta drog han med Karl XII till Norge), 1723 för Hälsinge regemente och 1738 för Närkes och Värmlands regemente samt blef 1730 generalmajor, 1731 friherre (två år förut hade han blifvit naturaliserad svensk) och 1740 generallöjtnant. Sistnämnda år fick han öfverbefälet öfver de i Finland sammandragna trupperna, med order att rusta till krig mot Ryssland -- ett krig, för hvilket B., som var en af hattpartiets ifrigaste medlemmar, i flera år bearbetat sinnena. Han hade gått den franske ministern Castejas ärenden, när denne efter polska tronföljdskrigets utbrott (1734) sökte hetsa Sverige mot Ryssland; vid 1738 års riksdag var han medlem af "lilla generalitetet" (såsom de sex generalmajorer kallades, hvilka höllo gemensamt bord och bildade medelpunkten för de krigslystne bland officerarna), och slutligen var han en af de tolf, hvilka sekreta utskottet 1739 valde att utarbeta en "plan till rikets försvar och säkerhet" och hvilka i det beryktade s. k. "sekreta bihanget" utpekade krig mot Ryssland som den yppersta planen. Men grundlöst är det påståendet, att B., sedan han öfvertagit befälet i Finland, genom sina skildringar af härens tillstånd och falsk uppgift att den vore fältfärdig, påskyndat de styrandes krigsförklaring. Tre veckor efter det han blifvit underrättad om, att krigsbeslutet var taget, blef en afdelning af svenska hären under generalmajor K. H. Wrangel, som -- med åsidosättande af B:s order om försiktighet och om inväntande af förstärkning -- inlåtit sig i strid med en öfverlägsen rysk styrka, slagen vid Villmanstrand (23 aug. 1741). B. fick emellertid ensam bära skulden för nederlaget, hvartill han väl äfven till en del var vållande, därigenom att han icke gjort sig fullt underrättad om fiendens rörelser. Kort därefter (3 sept.) lämnade han öfverbefälet till Ch. E. Lewenhaupt. Under det återtåg, som denne sedermera företog undan ryssarna och som slutade med kapitulationen i Hälsingfors (aug. 1742), var B:s stämma den enda, som i krigsrådet höjdes för motstånd. Krigets snöpliga utgång väckte i Sverige allmän förbittring mot hattpartiet och mot generalerna, hvilka partiet af själfbevarelsedrift sköt framför sig. B. hemkallades att aflägga räkenskap för sin krigföring, arresterades och drogs jämte Lewenhaupt till doms inför en generalkrigsrätt och en ständernas kommission. "Kommissionens ledamöter, om också i allmänhet icke framstående partimän, kommo dock till saken med förutfattade meningar, och rannsakningen fortgick, under det att hela landet, hotande med uppror, fordrade straff på dem, som fläckat Sveriges vapenära" (C. G. Malmström). En öfvervägande majoritet dömde B. förlustig lif, ära och gods, och han blef, sedan ständerna bekräftat domen, 16 juli (g. st.) 1743 halshuggen på den sedermera s. k. Generalsbacken vid Stockholm. Hans begäran att förskonas från skymfen att dö för bödelns hand och i stället arkebuseras afslogs af präste- och bondestånden. ^{J. Th. W.} Buddeus, Johann Franz, tysk teolog, f. 1667, d. 1729, blef 1693 professor i moralfilosofi i Halle och 1705 i teologi i Jena. Själf ännu väsentligen delande den gamla ortodoxiens åsikter, upptog han dock tankar från många olika håll (pietismen, federalteologien och naturrättsfilosofien o. s. v.), betraktades därför af de strängt ortodoxe med stor misstänksamhet och hade själf en känsla af att stå på gränsen till en ny tid. Sin styrka såsom teolog hade han i sin sällsynta lärdom, sin främsta betydelse i de impulser till historisk forskning och uppfattning han gifvit. Bland hans skrifter må nämnas Institutiones theologiæ moralis (1711) och Institutiones theologiæ dogmaticæ (1723). Jfr bl. a. G. Frank, "Gesch. der protest, theol.", II, s. 214 ff. ^{E. Bg.} Buddha, buddismens stiftare. Se Buddismen. -- Ordet B. användes äfven appellativt, i betydelsen af sådan människa, som uppnått det fullkomliga vetandet genom ihärdiga sträfvanden under otaligt många existensformer. Buddha-La. Se Lassa. Buddisering, en efter uppfinnaren, danske ingenjören C. Budde, benämnd metod att genom tillsats af vätesuperoxid konservera födoämnen för längre tid. Buddismen. Buddismen leder sitt ursprung från en af de många frälsningslärare och ordensstiftare, som uppstodo i Indien i världssmärtans tidehvarf, när den högre andliga kulturen och den djupare själfkunskapen gjort den gamla offerreligionen och den spekulation, som anslöt sig därtill, otillräckliga för andens behof. De flesta af dessa ordensstiftares verk ha spårlöst försvunnit. Af de mer betydande har jaina-sekten (se d. o.), som fanns före Buddha och ännu fortlefver, för Indiens religionshistoria haft en med buddismen jämförlig vikt. Buddismen ensam har fått världshistorisk betydelse. Förklaringen därtill torde till stor del böra sökas i stiftarens personlighet. Siddhattha, af den adliga Sâkya-släkten, därför poetiskt kallad Sâkya muni, "den vise af Sâkay-släkten", blef af samtiden mest benämnd "asketen Gotama", efter sin familjs tillnamn,