Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Budaun ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
älskvärdhet, hvarefter följde många andra berättelser,
hvilka företrädesvis skildra barn. Vidare skref
B. ett större arbete,
En historie fra fattige steder (1874),
och julberättelsen
Dödens gudsön (1886; "Dödens gudson", 1891).
En samlad upplaga af hans berättelser utkom 1894
i 2 bd och en samling
Julefortællinger 1890 (3:e uppl. 1902).
E. Ebg.
Budde, Karl Ferdinand Reinhard, tysk teolog,
f. 1850 i Bensberg, regeringsområdet Köln, blef
1879 e. o. professor i Bonn och 1889 i Strassburg,
blef där 1890 ord. professor och kallades i samma
egenskap till Marburg 1900. Bland B:s skrifter märkas
Die biblische urgeschichte untersucht (1883),
Die bücher Richter und Samuel, ihre quellen und ihr aufbau (1890),
Das buch der richter, erklärt (1897),
Der kanon des alten testaments (1900),
Die religion des volkes Israel bis zur verbannung (s. å.),
Die sogen. Ebed-Jahwe-lieder (s. å.) och
Das alte testament und die ausgrabungen (1903),
hvarjämte han öfversatt Kuenens "Gesammelte abhandlungen" (1894).
Buddenbrock, Henrik Magnus von, friherre,
generallöjtnant, f. 22 juli 1685 i Livland, tillhörde
en gammal herrmästar-släkt. Han ingick vid unga år
i svensk krigstjänst, tjänade sig gradvis upp till
kapten (1700) och deltog i slagen vid Ljesna och
Poltava. Sedermera var han med under Karl XII:s
flykt till Turkiet, liksom han under konungens
vistelse i nämnda land och vid uppbrottet därifrån
var i hans följe. Under tiden avancerade han till
kapten vid lifgardet (1711) och grenadjärmajor
därstädes (1714). 1717 utnämndes han till öfverste
för Västerbottens regemente (i spetsen för detta
drog han med Karl XII till Norge), 1723 för Hälsinge
regemente och 1738 för Närkes och Värmlands regemente
samt blef 1730 generalmajor, 1731 friherre (två år
förut hade han blifvit naturaliserad svensk) och 1740
generallöjtnant. Sistnämnda år fick han öfverbefälet
öfver de i Finland sammandragna trupperna, med
order att rusta till krig mot Ryssland – ett krig,
för hvilket B., som var en af hattpartiets ifrigaste
medlemmar, i flera år bearbetat sinnena. Han hade
gått den franske ministern Castejas ärenden, när
denne efter polska tronföljdskrigets utbrott (1734)
sökte hetsa Sverige mot Ryssland; vid 1738 års riksdag
var han medlem af "lilla generalitetet" (såsom de sex
generalmajorer kallades, hvilka höllo gemensamt bord
och bildade medelpunkten för de krigslystne bland
officerarna), och slutligen var han en af de tolf,
hvilka sekreta utskottet 1739 valde att utarbeta en
"plan till rikets försvar och säkerhet" och hvilka i
det beryktade s. k. "sekreta bihanget" utpekade krig
mot Ryssland som den yppersta planen. Men grundlöst är
det påståendet, att B., sedan han öfvertagit befälet
i Finland, genom sina skildringar af härens tillstånd
och falsk uppgift att den vore fältfärdig, påskyndat
de styrandes krigsförklaring. Tre veckor efter det han
blifvit underrättad om, att krigsbeslutet var taget,
blef en afdelning af svenska hären under generalmajor
K. H. Wrangel, som – med åsidosättande af B:s order
om försiktighet och om inväntande af förstärkning –
inlåtit sig i strid med en öfverlägsen rysk styrka,
slagen vid Villmanstrand (23 aug. 1741). B. fick
emellertid ensam bära skulden för nederlaget,
hvartill han väl äfven till en del var vållande,
därigenom att han icke gjort sig fullt
underrättad om fiendens rörelser. Kort därefter
(3 sept.) lämnade han öfverbefälet till
Ch. E. Lewenhaupt. Under det återtåg, som denne
sedermera företog undan ryssarna och som slutade
med kapitulationen i Hälsingfors (aug. 1742),
var B:s stämma den enda, som i krigsrådet höjdes
för motstånd. Krigets snöpliga utgång väckte i
Sverige allmän förbittring mot hattpartiet och mot
generalerna, hvilka partiet af själfbevarelsedrift
sköt framför sig. B. hemkallades att aflägga räkenskap
för sin krigföring, arresterades och drogs jämte
Lewenhaupt till doms inför en generalkrigsrätt och
en ständernas kommission. "Kommissionens ledamöter,
om också i allmänhet icke framstående partimän,
kommo dock till saken med förutfattade meningar,
och rannsakningen fortgick, under det att hela
landet, hotande med uppror, fordrade straff på dem,
som fläckat Sveriges vapenära" (C. G. Malmström). En
öfvervägande majoritet dömde B. förlustig lif, ära och
gods, och han blef, sedan ständerna bekräftat domen,
16 juli (g. st.) 1743 halshuggen på den sedermera
s. k. Generalsbacken vid Stockholm. Hans begäran
att förskonas från skymfen att dö för bödelns hand
och i stället arkebuseras afslogs af präste- och
bondestånden.
J. Th. W.
Buddeus, Johann Franz, tysk teolog, f. 1667, d. 1729,
blef 1693 professor i moralfilosofi i Halle och 1705
i teologi i Jena. Själf ännu väsentligen delande den
gamla ortodoxiens åsikter, upptog han dock tankar från
många olika håll (pietismen, federalteologien och
naturrättsfilosofien o. s. v.), betraktades därför
af de strängt ortodoxe med stor misstänksamhet och
hade själf en känsla af att stå på gränsen till en ny
tid. Sin styrka såsom teolog hade han i sin sällsynta
lärdom, sin främsta betydelse i de impulser till
historisk forskning och uppfattning han gifvit. Bland
hans skrifter må nämnas
Institutiones theologiæ moralis (1711) och
Institutiones theologiæ dogmaticæ (1723).
Jfr bl. a. G. Frank, "Gesch. der protest, theol.", II, s. 214 ff.
E. Bg.
Buddha, buddismens stiftare. Se Buddismen. – Ordet
B. användes äfven appellativt, i betydelsen af sådan
människa, som uppnått det fullkomliga vetandet
genom ihärdiga sträfvanden under otaligt många
existensformer.
Buddha-La. Se Lassa.
Buddisering, en efter uppfinnaren, danske ingenjören
C. Budde, benämnd metod att genom tillsats af
vätesuperoxid konservera födoämnen för längre tid.
Buddismen. Buddismen leder sitt ursprung från en
af de många frälsningslärare och ordensstiftare,
som uppstodo i Indien i världssmärtans tidehvarf,
när den högre andliga kulturen och den djupare
själfkunskapen gjort den gamla offerreligionen och den
spekulation, som anslöt sig därtill, otillräckliga
för andens behof. De flesta af dessa ordensstiftares
verk ha spårlöst försvunnit. Af de mer betydande har
jaina-sekten (se d. o.), som fanns före Buddha och
ännu fortlefver, för Indiens religionshistoria haft en
med buddismen jämförlig vikt. Buddismen ensam har fått
världshistorisk betydelse. Förklaringen därtill torde
till stor del böra sökas i stiftarens personlighet.
Siddhattha, af den adliga Sâkya-släkten,
därför poetiskt kallad Sâkya muni, "den vise af
Sâkay-släkten", blef af samtiden mest benämnd "asketen
Gotama", efter sin familjs tillnamn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
