Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bulgarien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och form, men är mer kraftig, om ock mindre fint
byggd, samt dessutom något påverkad af grekiska
stoff, med en mängd turkiska lånord, sönderfaller
enligt bröderna Miladinovs uppställning i följande
grupper: 1. herdeidyller (ovcarski pesni] samt
halft mytologiska visor om vilor (skogs- eller
sjönymfer, bulg. samovila, samodiva, juda);
2. heroiska kväden (junacki), särskildt om de
populäre "hjälteröfvarna", hajduci; 3. klagovisor
vid dödsfall (zalovni); 4. lustiga visor (smesni);
5. kärleksdikter (ljubovni); 6. bröllopsvisor
(svadbeni); 7. lazarski, som sjöngos af flickor
på Lazarus-dagen; 8. skördevisor (zetvarski) och
9. igracki, danslekar.
Den nybulgariska litteraturen leder sina anor från
den i Samokov födde Athos-munken Pajsij, som efter
en rysk öfversättning af Mauro Orbinis slaviska
historia 1762 skref "Om bulgariska folk, tsarer och
helgon" (1844). Biskop Sofronij (1739-1815) skref
1804 en intressant själfbiografi om "Den syndige
Sofronijs lif och lidanden" (tryckt först 1855-61)
samt öfversatte från kyrkslaviska och grekiska
en samling predikningar (tr. 1806). Läkaren Petar
Berovic (Beron) utgaf 1824 den första bulgariska
språkläran; den bulgariske köpmannen Aprilov grundade
den första bulgariska folkskolan i Gabrovo 1835,
och två präster vid namn Neofit gjorde sig mycket
förtjänta om folkbildningen: den ene, arkimandrit
i chilandarska klostret på Athos (d. 1849 i grekiskt
fängelse) öfversatte nya testamentet 1845; den andre,
munk från Eila (1790-1881) skref en bulgarisk
grammatik 1835 och många pedagogiska verk. Den
nybulgariska konstdiktningen slöt sig till de folkliga
traditionerna och fick en ideell-patriotisk prägel
dels genom sitt hat mot de turkiske inkräktarna
(särskildt de jordegande herremännen), dels genom
indignation mot det egennyttiga grekiska prästerskapet
(fanarioterna). Bland dessa frihetsapostlar, som
stredo för Bulgariens nationella själfständighet
både med svärd och penna, märkes främst Georgij
Stojkov Rakovski (1818-67), en halflärd, fantasirik
och mångfrestande patriot, hvars hajdukepos
"Bergsvandraren" (1857) i sitt slag vida öfverträffar
hans virriga insikter i bulgarisk, historia
("Bolgarska starina" 1865). Icke mindre märklig
var Petko Rajcov Slavejkov (1825-95), journalist,
poet, pedagog, krigare och minister. Till detta slag
af oskolade, men entusiastiska författare, som den
bulgariska emigrantlitteraturen alstrade omedelbart
före och under det sista rysk-turkiska kriget, hörde:
den äfventyrlige insurgentchefen Christo Botjov (1848
-76), den framstående politikern Zacharij Stojanov
(d. 1889, memoarförfattare och kulturskildrare)
samt den otröttlige Ljuben Karavelov (1830-79),
hvars historiska berättelser utkommo 1886 i
Rusjtsjuk. Höjdpunkten af denna litteratur är
Bulgariens främste och mest konstnärlige skald
Ivan Vazov. Den första romanen i modern mening
skrefs af Vasil Drumev (1841-1901), mera känd som
metropoliten Klement ("Den olyckliga familjen", 1860),
och bröderna Bleskov försökte sig med historiska
romaner i patriotisk riktning. Den nationella epiken
omhuldades af Gerov ("Stojan och Rada", 1865, och
"Poeterna", 1860) och macedoniern Zinzifov (1838-77),
som utgaf en ny bulgarisk antologi och hjältedikten
"Den blodiga skjortan" (1870). Metropoliten Klement
tillskrifves ock förtjänsten af Bulgariens bästa
historiska skådespel, "Ivanku, Asen I:s mördare"
(1871). Bland
öfriga dramaturger må nämnas Dobre Vojnikov,
författare af en populär komedi, "Den obegripliga
civilisationen", Teodor Ikonomov (den mot
fanarioternas öfvergrepp riktade satiren "Biskop
Lovcanski" 1863) och P. Todorov med den sociala
"Murarna". På grund af scenisk-tekniska svårigheter
har den bulgariska scenkonsten ej hunnit långt;
men den dramatiska öfversättningslitteraturen riktas
årligen med nya verk (bl. a. af Ibsen och Hauptmann),
och 1902 lades grunden till en nationell opera genom
uppförandet af det på folkliga motiv byggda sångspelet
"U kolo" af Kiril Christov (med musik af tjechen
K. Machan).
Var den bulgariska konstdikten strängt
nationellpatriotisk alltifrån 1837 (då Pesakov
skref ett ode till Venelins ära) till och med
befrielsekriget, har den nyaste konstpoesien i
Bulgarien blifvit i dubbel måtto modern, i det
att den återspeglar allmäneuropeiska kultur- och
smakriktningar (realism med stark social tendens,
symbolism, nietzscheanism, utländska reseminnen i
poetisk form o. s. v.). Aleko Konstantinov (1863-97)
var en skald, som dock ej hann infria de stora
löften hans företrädesvis satiriska förstlingsalster
lofvade. Stojan Michajlovski är uppburen såsom
balladförfattare och reflexionslyriker ("Suspiria
de profundis"). Penco Slavejkov, förut påverkad af
Heine, har med sitt epos "Den blodiga sången" (med
ämne från 1876 års resning) gifvit ny väckelse åt den
nationella poesien. Konst. Velickov (f. 1856), förut
emigrant, insurgent och lärare, sedan handels- och
undervisningsminister, numera generalkonsul i Belgrad,
har genom sina "Sonetter från Konstantinopel", sin
öfversättning af Dantes "Helvetet" och sitt drama
"Nevenka och Svetoslav" en framstående litterär plats;
A. Strasimirov egnar sig åt novellistik (samt dramat
"Vampyren"), och A. Sakyzova företräder den moderna
kvinnoemancipationen, öfriga lyriska diktare äro:
Kiril Christov (erotik och elegi), Kesiakov och
Andrejcin.
I jämbredd med den stigande folkupplysningen har
B:s periodiska litteratur hastigt utvecklat sig. Den
grundlades 1844 i Smyrna af Konst. Fotinov, som under
två år utgaf en månadsskrift "Ljuboslovie". Den första
bulgariska kalendern ("Zabava") utkom i Paris 1845,
och 1846-47 redigerades bulgariska blad i Leipzig
af Bogorov. Det första bulgariska tryckeriet
anlades redan 1739 i Saloniki (Solun); därpå
upprättades tryckerier i Smyrna och Konstantinopel,
och numera finnas inom furstendömet minst 30
tryckerier. Emigrantrörelsen och den politiska
frigörelsen gåfvo upphof till en mängd oregelbundet
utkommande tidskrifter och flygblad. Främst bland
dem märkas den gedigna "Bolgarski Pregled", den nu
13-åriga "Misul" ("Tanken"), båda i hufvudstaden,
och "Praga" i Vidin. Redan 1857 bildades i
Konstantinopel en bulgarisk litteraturförening,
som närmast verkade för den kyrkliga oafhängigheten;
därur framgick 1869 sällskapet "Knizevno druzestvo",
som från och med 1870 utger en revy "Periodicesko
Spisanie". För den vetenskapliga litteraturen
utger undervisningsministeriet efter 1889, då
en högskola inrättades i Sofia, en "Sbornik za
narodni umotvorenija, nanka i knizina" (etnografi,
arkeologi, statistik, naturlära m. m.). I populärt
syfte redigeras "Biblioteka Sv. Klimenta" och den
pedagogiska tidskriften "Trud". 1891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
