studerade vid Berlins konstakademi och i Paris, vardt på 1850-talet tecknare i "Illustrirte zeitung" samt lämnade illustrationer till Fontanes arbeten öfver tysk-danska och preussisk-österrikiska krigen, som han bevistade. Han utförde sedan väggmålningar, bl. a. i Berlins rådhus, universitetsbyggnad, krigsakademi och tyghus. Burger [hårdt g], Johann, schweizisk kopparstickare, f. 1829 i Aargau, har vunnit ett berömdt namn i synnerhet för sina stick efter renässansmålningar: Rafaels "Madonna della Sedia", Guido Renis "Aurora", Palma Vecchios "Heliga Barbara" m. fl. G-g N. Burger [byrg-er], Schalk Willem, boerledare, f. 1852 i Lydenburg (Transvaal), deltog som fältkornett i Transvaal-boernas oafhängighetskrig 1881 och företrädde sedermera i folkrådet en mindre främlingsfientlig riktning än den, som genom presidenten Krüger blef förhärskande. Sedan 1896 var B. medlem af verkställande rådet, där han snart intog främsta platsen. När boerkriget utbröt (okt. 1899), deltog han under dess första månader i fälttåget i Natal och utnämndes af Krüger vid dennes afresa till Europa (sept. 1900) till ställföreträdande president. Detta ämbete förvaltade han till fredsuppgörelsen 31 maj 1902 och har äfven sedan tillhört boerfolkets med största förtroende omfattade ledare, utan att hittills (1905) vilja emottaga någon officiell befattning i den nya kolonien.

</img>
Burgers [be´ges], Thomas Francis, 
president i republiken Transvaal, f. 1834 i Kapkolonien, 
studerade i Holland och vann teologie doktorsgrad 
i Utrecht. Efter hemkomsten till Syd-Afrika 
verkade B. i 8 år som reformert predikant i Hanover i Kapkolonien, men 
suspenderades 1864 för kättersk lära, en dom, som dock efter vad till 
England blef upphäfd. B. valdes 1872 efter Pretorius till president i 
Transvaal och ifrade som sådan för moderna reformer, järnvägsanläggningar, 
skolväsendets förbättring o. s. v. Hans teologiska åsikter hade 
emellertid väckt de gammaltroendes misstro emot 
honom, och denna ökades genom de många nyheter 
B., stundom en smula opraktiskt, påyrkade. 1875 
företog han en resa till Europa för att främja sin 
plan om en järnväg till Delagoa bay, men den 
järnvägsmateriel han inköpte togs i mät för fraktkostnaderna 
och förfors sedan vid Delagoa bay. Transvaals 
finanser voro nu grundligt förstörda, och det 
krig, som 1876 utbröt mellan boerna och 
kafferhöfdingen Sekukuni, gjorde anarkien fullständig. 
Det engelska kronombudet sir Theophilus Shepstone 
förklarade 12 april 1877 Transvaal annekteradt, och 
B. fogade sig då i det oundvikliga, emottog en 
engelsk pension och återvände som jordbrukare till 
sin gamla hemort Hanover. Han afled i Richmond, 
Kapkolonien, 9 dec. 1881. B:s fantastiska läggning 
gjorde det för honom omöjligt att förverkliga sina 
välmenande, men för den tidens transvaalboer 
skäligen främmande syften.  Se vidare Syd-Afrika 
(historia). 
 V. S-ar.

Burgess [be'djes], James, skotsk arkeolog, f. 
1832, var matematiklärare i Calcutta 1855-61 och 
därefter i Bombay till 1873 samt blef en 
specialkännare af de indiska tempelbyggnaderna. Han 
beskref sådana i illustrerade arbeten, bl. a. The 
rock-temples of Elephanta or Ghârâpurî (1871), 
samt uppsatte 1872 månadsskriften "The indian 
antiquary", som fortgick under hans ledning i 13 år 
och vann europeiskt anseende. B. genomreste 1872 
de stora områdena Gujarat och Rajputana samt 
skildrade dem i bild och ord. 1873 utnämnd till 
ledare af den arkeologiska undersökningen inom 
presidentskapet Bombay och närgränsande stater, 
framlade han resultaten däraf i Archæological survey of 
Western India (8 bd, 1874-1901), flera smärre 
skrifter samt arbetet The cave-temples of India 
(1880), skrifvet i gemenskap med J. Fergusson (se 
denne), som däri skildrade norra och östra Indiens 
tempel. B:s arkeologiska uppdrag utsträcktes 1881 
åt söder öfver presidentskapet Madras och 1886 
äfven öfver norra Indien, då han fick rang af 
generaldirektör. Han afgick från sitt ämbete 1889, 
hvarvid det indrogs. Dessförinnan hade han utgifvit 
ytterligare några illustrerade arbeten om 
tempelarkitektur samt serien "Epigraphia indica", 
innehållande viktiga sanskrit- och pali-inskrifter i 
öfversättning af framstående orientalister.

Burggrefve 1. Burgrefve (ty. burggraf, se 
Borggrefve) har i Sverige vid några tidpunkter 
varit benämningen på den högste ämbetsmannen i 
städerna Göteborg och Malmö. Vid ordnandet af den 
efter tyska och nederländska mönster bildade och 
i stor stil anlagda författningen för Göteborg 
bestämde Gustaf Adolf (i nämnda stads privilegier af 
26 juni 1621), att i spetsen för stadsstyrelsen, som 
utgjordes af borgmästare och råd, skulle stå en 
burggrefve för att iakttaga konungens "höghet, 
reputation och regalier". Burggrefven skulle utses 
af konungen bland sex män, som nämnda styrelse 
uppsatt på förslag. Den ståtliga styrelseapparaten 
visade sig redan i början oanvändbar. Burggrefvenamnet 
låg nere till 1625, då det ånyo upptogs, 
men upphörde åter jämte ämbetet 1683. Af Karl 
XII upplifvades det för andra gången (i Göteborgs 
privilegier af 24 maj 1716). Burggrefven - eller, 
såsom han i dessa privilegier namnes, 
"buhrgrefven" - skulle hafva inseende öfver såväl hela 
magistraten som hvart och ett kollegium, utöfva 
den exekutiva myndigheten och hafva stadens nycklar 
i sitt förvar. Han skulle af konungen utses bland 
tre af magistraten föreslagna män, hafva 
statssekreterares rang och - liksom de öfrige 
magistratspersonerna - åtnjuta adliga privilegier. Men 
burggrefvevärdigheten borttogs redan 1719, då stadens 
privilegier ändrades. - Efter Skånes införlifvande 
med Sverige (1658) förordnade Karl X Gustaf för 
Malmö, på grund af stadens betydenhet och efter 
exemplet i Göteborg, en burggrefve, som "för 
stadens välfärd vigilera och sörja skulle" och som 
hade öfverinseendet i justitie- och polis-ärenden. 
Ett förslag till instruktion för denne ämbetsman 
finnes från Karl XI :s regeringstid, men 
burggrefskapet afskaffades redan 1677. - Af tysk 
burggreflig börd voro burggrefvarna af ätten Dohna, 
som under drottning Kristinas tid naturaliserades