Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byggnadskonsten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
göra vid uppförandet af en
byggnad eller dess olika delar.
P. Ax. L.
Byggnadsnämnd, en nämnd, som har att utöfva det
närmaste inseendet öfver en stads bebyggande och
tillämpningen af därom gällande föreskrifter. Enligt
byggnadsstadgan för rikets städer skall detta
inseende utöfvas af fem eller tre, för en tid af
fyra år valda personer, hvilka utses dels af stadens
magistrat eller i dess ställe tillsatt styrelse,
dels af stadsfullmäktige eller allmän rådstuga.
Byggnadsordning skall enligt byggnadsstadgan
för rikets städer upprättas för hvarje
stad och antagas af stadsfullmäktige eller
allmän rådstuga samt fastställas af konungens
befallningshafvande. Byggnadsordningen skall lämna
alla de föreskrifter, som utöfver hvad som stadgas
i byggnadsstadgan anses erforderliga för ordnande af
stadens byggnadsväsende i’afseende å byggnadsnämnd (se
d. o.), stadsplan, tomter, byggnadernas beskaffenhet,
byggnadslof, byggnaders underhåll m. m. Gällande
byggnadsordning för Stockholms stad är af 13
dec. 1890, med sedermera gjorda smärre ändringar. Jfr
Arbetarbostäder, sp. 1322. Fr. E.
Byggnadsskrån. Se Byggnadsgillen.
Byggnadsskyldighet, kam. 1. En brukare af annans jord
åliggande skyldighet att underhålla och nybygga de
till gården hörande husen. Denna skyldighet åligger
först och främst dem, som innehafva kronans jord
- således innehafvare af ecklesiastika, militära
och civila boställen samt allmänna kronohemman -,
vidare dem, som bruka jord, tillhörande allmänna
verk och inrättningar, och slutligen torde den äfven,
enär 27:e kap byggningabalken icke blifvit upphäfdt,
få anses såsom ett åliggande för brukare af jord i
enskild ego, såvida bestämmelser i annan syftning icke
blifvit intagna i kontraktet. Det sistnämnda slaget
af byggnadsskyldighet är uråldrigt och tillika det
första, som blef regleradt genom lag. Landskapslagarna
stadga ej någon byggnadsskyldighet, med undantag
af östgötalagen, som i sin byggningabalk bjuder,
att landbo skall på gården hafva åtminstone tre
hus: lada, kornbod och nöthus. Skälet till denna
landskapslagarnas tystnad var, att landbon egde såväl
husen som gärdesgårdarna och att han vid afträdet
tog dem med sig; borttog han dem ej inom viss tid,
tillföllo de jordegaren. Hade den förre verkligen
mottagit hus, var han skyldig att underhålla dem
(hälsingelagens jordab. 11). I Växjö stadga af
1414 fick allmogen nybyggnadsskyldighet sig ålagd,
näml. att upprätta ett hus hvarje år, lada, stuga
och nöthus. Hvartdera skulle räknas för två års
byggnad, och de hus, som brukaren rättade upp, skulle
han, när han skildes från gården, hålla husbonden
färdiga. Alla andra hus skulle han lämna från sig så
goda, som han dem tog. Där är således den sedermera
för all nybyggnad gällande principen af årsberäkning
redan upptagen. Hvad Växjö stadga fastställt,
bekräftades sedan i en ny stadga af 1416 och
upptogs till principen, om ej till ordalagen, i 25:e
kap. jordab. af Kristofers landslag (1442), med den
ändring likväl, att nybyggnadsskyldigheten beräknades
till en viss summa penningar om året. Kalmar recess
(1483) tog åter upp årsberäkningen, men nedsatte den
till tre år för de då bestämda tre laga husen. Sedan
alltså byggnadsskyldigheten blifvit stadgad, blef
den tid efter annan bestämd genom allmänna lagar,
såsom Karl IX:s husesynsordning 1590 och Karl XI:s
husesynsordning af 18 juli 1681, hvilka gällde
för hela riket. Den senare omfattade icke allenast
krono-, skatte- och frälsebönders byggnadsskyldighet,
utan äfven de på militien indelade böndernas. Den
är synnerligen viktig, emedan från den influtit
bestämmelserna i 2:a och 27:e kap. byggningab. af
1734 års lag. Detta hvad angår byggnadsskyldigheten
för brukare af jord, tillhörande enskilda, samt af
allmänna kronohemman. Genom stadgandena i 26:e kap. af
sistnämnda balk bestämdes byggnadsskyldigheten för
innehafvare af ecklesiastika boställen, och genom de
tid efter annan utfärdade militieboställsordningarna,
af hvilka den ännu gällande är af 23 jan. 1836,
stadgades samma skyldighet för dem, som innehafva
boställen, anslagna till arméns befäl. För civila
boställen gällde och gälla de i 2:a och 27 :e
kap. byggningab. införda allmänna föreskrifterna. För
andra publika hemman än boställen tillämpas
stadgandena i 2:a och 27:e kap. byggningabalken.
Byggnadsskyldigheten omfattar, såsom ofvan blifvit
antydt, två skyldigheter: skyldigheten att underhålla
husen och skyldigheten att nybygga dem, när de
förfalla. Den förra skyldigheten torde, för brukare
af enskildas jord, ej anses sträcka sig längre
än till förpliktelsen att underhålla husen i det
skick, i hvilket han emottagit dem; för brukare af
publika hemman däremot innebär den förpliktelse att
alltid hafva husen i godt stånd - ett förhållande,
hvartill man kan sluta sig af de skyldigheter, som
äro tillträdaren ålagda, när han emottager hemmanet,
och af det sätt, hvarpå vid sådana tillfällen tillses,
att han icke låter försummelse i dessa skyldigheters
fullgörande falla sig till last. Emellertid ligger
det i sakens natur, att nybyggnadsskyldigheten måste
vara begränsad, emedan den annars lätteligen skulle
kunna föra till brukarens ruin. Denna begränsning
består först i bestämmandet af husens antal
och storlek (byggningab. kap. 2 och 27 § 3). De
sålunda bestämda husen kallas laga hus. Vidare
ligger en gräns i den s. k. "årsberäkningen’’,
eller nybyggnadsskyldighetens bestämmande i ett
visst förhållande till besittningstiden. Detta vill
säga, att vissa år af denna beräknas på hvarje hus,
som brukaren är förbunden att vid behof nybygga,
eller m. a. o. att brukaren ej är skyldig att nybygga
ett hus, om han ej innehaft gården så många år, som
huset enligt årsberäkningen står för. Ju flera år,
som räknas på hvarje hus, dess lindrigare är således
byggnadsskyldigheten. Så räknas, enligt den allmänna
i byggningab. kap. 27, § 33 angifna regeln, ett
större hus till tre, ett mindre till ett års byggnad;
men på kyrkoherdebol räknas de hus, som å vanliga
hemman stå för tre års byggnad, till fem års, och
de mindre i förhållande därefter, hvaraf följer, att
byggnadsskyldigheten är lindrigare på kyrkoherdebolen
än annanstädes. Men vidare kan äfven behofvet upptagas
såsom en för nu ifrågavarande skyldighet gällande
gräns, emedan ingen är skyldig att bygga, såvida ej
husen verkligen äro förfallna, och ej mera, än hvad
gården tarfvar efter ortens sed och lägenhet. Dessa
bestämmelser om byggnadsskyldigheten gifva upphof till
åtskilliga förhållanden, som betecknas med särskilda
termer. Så benämnes underlåten underhållsskyldighet
husröta, försummad nybyggnad missbyggnad. Har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
