Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 811-812 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bålastuga ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

namnen "lif", "veklif". Hela sträckan klädes af
en vanligen föga hårig, jämn hud, utan afbrytande
veck. Dess djupaste lager, fettet, af växlande styrka,
afrundar öfverallt stommen. Än är det mera tjockt och
döljer underliggande knotor och muskler; än är det
tunnare och låter deras konturer framträda i vissa
ställningar och rörelser. Bålens form, som är mycket
växlande hos olika individer, är dock i allmänhet
typisk för olika åldrar och kön: hos barnet är dess
omfång störst kring buken, hos mannen kring bröstet,
hos kvinnan kring bäckenet. Starkare fettbildning
hvälfver buken, och det stundom så, att den som en
tjock valk hänger fram öfver bäckenet (hängbuk). På
bålens baksida ligga kappmuskeln (musculus cucullaris)
och stora ryggmuskeln (m. latissimus dorsi) samt
under dessa ryggradssträckarna. Bröstkorgens
framsida täckes af stora bröstmuskeln (m. pectoralis
major). Bukväggen innehåller trenne muskellager:
den yttre sneda (m. obliquus externus), den inre
sneda (m. obliquus internus) och den tvärgående
(m. transversus abdominis) bukmuskeln. På hvardera
sidan om bukväggens midtlinje (linea alba) ligger en
längsgående muskel, den räta bukmuskeln (m. rectus
abdominis). Se vidare illustrationer sp. 543-544.
G. v. D.*

2. I botaniken nyttjas ordet bål (lat.
thallus) som namn på näringsorganen hos de
växter, som äro af så enkel byggnad, att de sakna
rot, stam och blad. Bål förekommer hos alla
svampar och lafvar samt hos de flesta alger.
Hos mossorna och ormbunkarna är den ena af
de båda växelgenerationerna bålformig: hos de
förra den könlösa parasitiska generationen,
sporogoniet ("sporfrukten", sporofyten), hos de
senare den könsbärande generationen, prothalliet
(gamofyten). Äfven bland fanerogamerna finnas
några former, t. ex. de underbara parasitiska
Rafflesiaceæ, som äro så lågt organiserade, att
deras näringsorgan utgöres endast af en bål.
Bålens form växlar i mycket hög grad, så äfven
dess storlek. Många arter ha mikroskopiskt liten
bål, under det andra ha bål af betydlig storlek.
V. W. (G. L-m.)

3. Skpsb. Se Knä.

Bålastuga. Se Ryggåsstuga.

Båld, Anders, predikant, f. 1679 i Öregrund, blef
1689 student i Uppsala och 1707 magister utrikes
samt prästvigdes 1708 och utnämndes 1716 till
komminister vid Storkyrkan i Stockholm. 1729
blef han kyrkoherde på Värmdön och 1747 i
Katarina församling i Stockholm. Död 1751. Som
predikant åtnjöt B. ett stort anseende, och hans
skrifter intaga ännu ett framstående rum inom den
homiletiska litteraturen. Bland hans arbeten må
nämnas Herdabref till missionen i Lappmarken (1747),
Christliga betragtelser öfver sön- och högtidsdagars
evangelier (1761), Betraktelser öfver årliga sön-
och högtidsdagars epistlar (1767), Handpostilla öfver
både evangelier och epistlar (1769) och Predikningar
om den korsfäste Christus (40 passionspredikningar,
1758 och 1785). Ortodox stränghet, logisk klarhet och
stilistisk kärnfullhet äro de utmärkande egenskaperna
hos dessa arbeten, hvilkas utgifvande ombesörjdes af
sonen Anders Båld, f. 1720 i Stockholm, d. 1780 som
kyrkoherde i Maria Magdalena församling därstädes.

Bålgeting, Vespa crabro L., zool., en till
ordn. Hymenoptera (steklar) och fam. Vespidæ
(getingar) hörande insekt.

Dess grundfärg är svart. Hufvudet
med antennerna, skutellen, framranden och midten af
thorax samt bakkroppens främsta del äro brunröda;
de sista bakkroppssegmenten äro baktill
gula, i framranden svarta och försedda med 2–3
bakåt utlöpande punkter. Bålgetingen, som är den
största och farligaste af alla europeiska getingar,
når en längd af 30 mm., är ej sällsynt i mellersta
och södra Sverige, bygger sina bon uti ihåliga
trädstammar (företrädesvis i gamla ekar), under
takåsen på öfvergifna hus, i tomma bikupor eller,
stundom, under trädrötter. Den räknas bland våra
skadliga insekter, emedan den af gnager unga träds,
i synnerhet askars, bark samt dödar bin och utsuger
deras honing. Den anfaller hästar, nötkreatur och
människor; hos de senare äro dess styng ej sällan
åtföljda af feberkänningar. Dess bo växlar mellan ett
hönsäggs och en rofvas storlek samt innehåller 1–10
kakor. Utom bålgetingen finnas inom Skandinavien
9 arter af släktet Vespa. Jfr Getingar.
A. Sg.*

Bållhus. Se Bollhus.

Bållspel. Se Bollspel.

Bålsporväxter, bot. Se Bålväxter.

Bålverk l. Bollverk, fortif., fordom vanlig
benämning på bastion (se d. o.), brukas numera
endast för att beteckna något, som i ett eller annat
afseende tjänar såsom ett kraftigt skydd. L. W:son M.

Bålväxter l. Bålsporväxter (lat. Thallophyta),
bot. Detta namn brukar man gifva åt de kryptogamer,
som ega bål (se d. o.), alltså alger, Iafvar och
svampar. G. L-m.

Bång, Petrus, svensk-finsk teolog, f. 1633 i Norrbo
socken i Hälsingland, blef 1664 teologie professor
i Åbo, 1678 superintendent i Narva och 1681 biskop
i Viborg, där han dog 1696. Han var en lärd man, som
utbildat sig genom utrikes resor. Af hans arbeten är
numera blott hans Priscorum sveo-gothorum ecclesia
(1675) anmärkningsvärdt såsom ett samtidigt sidostycke
till Rudbecks "Atlantica". Han förfäktar däri,
likvisst utan Rudbecks snille, att den sanna
religionen från uräldsta tider haft sitt hem
i Norden. I Viborg nitälskade han för ungdomens
uppfostran och för praktisk kristendom samt visade
i sitt förhållande till stiftets grekisk-katolska
trosbekännare mycken tolerans och för tiden ovanligt
frisinne. Personligen var han from och rättrådig. Hans
verk var anläggningen af det första tryckeriet i
Viborg (1689). T. C.

Bångbro, järnverk i Ljusnarsbergs socken, Örebro län,
vid Hörksälfven, som förenar Norra Hörken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>