provinserna 6,579 nummer. Sedan dess sattes först städernas båtsmanshåll, 879 hela rotar, och Vsingsös 6 rotar efter hand på "ständig vakans", hvarjämte man verkställde ny ordinarie rotering, 535 hela rotar (1874), för hvilka vakansafgift erlades. Båtsmanshållets effektiva styrka utgjorde därefter 5,686 man, fördelade på följande 31 kompanier, näml.: <table o> <td>Karlskrona station: <td>Blekings<td>l:a<td>kompani <td>"<td>2:a<td>" <td>"<td>3:e<td>" <td>"<td>4:e<td>" <td>"<td>5:e<td>" <td>"<td>6:e<td>" <td>Södra Möre<td>l:a<td>kompani <td>"<td>2:a<td>" <td>"<td>3:e<td>" <td>Tjusts<td><td> " <td>Smålands<td><td> " <td>Östergötlands<td><td>" <td>Ölands<td>l:a<td>" <td>Gottlands<td> l:a<td> " <td>"<td>2:a<td>" <td>Södra Hallands <td> <td>kompani <td>Norra "<td> <td> <td>och Bohus<td>1:a<td>" <td>Stockholms station : <td>Norrlands<td>l:a <td>kompani <td>"<td>2:a<td>" <td>"<td>3:e<td>"<td> <td>"<td>4:e<td>"<td> <td>Roslags<td>1:a<td>"<td> <td>"<td>2:a<td>"<td> <td>"<td>3:e<td>"<td> <td>"<td><td><td> <td>"<td>4:e<td>"<td> <td>Södermanlands<td>1:a<td>"<td> <td>"<td>2:a<td>"<td> <td>Västergötlands<td><td>"<td> <td>och Bohus<td>2:a<td>"<td> </table> Af Blekings- och Södra Möre-kompaniernas indelning (2,301 nummer) fick dock sedan 1872, mot vakansafgifts erläggande, halfva styrkan sättas på tio års vakans. Slutligen beslöts (1887), att hela det återstående båtsmanshållet skulle sättas på vakans och att de inflytande vakansafgifterna skulle användas till aflöning af flottans värfvade stammanskap. Vakanssättningen beräknades vara fullbordad vid 1895 års utgång, men den har försiggått betydligt långsammare. F. n. (1905) finnas omkring 270 icke vakanssatta nummer. Medelkostnaden för en båtsman växlade högst betydligt inom de olika kompanierna. Den utgjorde vid tiden närmast före beslutet om den slutliga vakanssättningen minst 95 kr. 12 öre (Södra Möre l:a), högst 145 kr. 77 öre (Norrlands 4:e). Under tjänstgöring erhöllo båtsmännen aflöning och kost af staten, som äfven helt och hållet öfvertagit deras beklädnad, en del s. k. småpersedlar undantagna. En uppfordrad (till tjänstgöring inkallad) båtsman kostade i naturaunderhåll, aflöning och beklädnad omkring l kr. för hvarje dag. Båtsmanshållet var indeladt i fyra distrikt: norra, östra, södra och västra, hvilka stodo under hvar sin inspektör, en officer af regementsofficers grad. Kompanibefälet utgjordes af en kompanichef, som kunde hafva ända till tre kompanier under sig, samt korpraler och vicekorpraler. Se vidare Extra rotering, Fördubblingsbåtsman och Sjömanskåren. (Jfr "Om båtsmanshållet" af O. M. Th. Rabenius, 1851.) R. P. (H. W-l.) Båtstad. 1. Köping i Kristianstads län. Se Båstad. - 2. Färjställe vid Dalälfven, i Tuna .socken i Dalarna. Där mötte Gustaf I:s krigsfolk 1527 de upproriske dalkarlarna, som af daljunkaren blifvit narrade till resning. Båtstjärten, zool. Se Icteridæ Båtstyrare. Se Båtgast. Båttackling, sjöv., master, segel och tillbehör i .en båt. Bland den ofantliga mängd båttacklingar, som förekomma, torde följande vara de vanligaste: barktackling, gaffeltackling, guntertackling, latintackling, loggerttackling, sluptackling, spritackling och yawltackling. H. W-l. Båttalja, sjöv. Se Båtdäfvert. Bååt l. Båt, en gammal svensk släkt, som troligen har samma ursprung som Bonde-släkten, då båda föra samma vapen och ättemedlemmarna i äldsta tid kalla hvarandra fränder. Ättens förste med säkerhet kände medlem, Jon, var fader till riddaren och riksrådet Sune Jonsson, riddaren Erengisle Jonsson samt riddaren och riksrådet Peder Jonsson, med tillnamnet Bonde, hvilka lefde i förra delen af 1300-talet. Biskop Karl i Linköping (se nedan B. 1) tillhörde samma släkt. En son till Sune Jonsson var jarlen Erengisle Sunesson (se nedan B. 2). Under Gustaf Vasas tid var en Henrik Erlandsson, sonsons sonson till Peder Jonsson, medlem af riksrådet. Från Henriks bror Peder Erlandsson härstammade den släkt, som på 1600-talet upptog namnet B. och introducerades på riddarhuset. Peders ättlingar i fjärde led, bröderna Seved B. (se nedan B. 3) och Nils B., generalmajor och guvernör i Riga (f. 1617, d. 1659), upphöjdes 1650 i friherrligt stånd. Ätten utdog på manssidan 1698. - Under medeltiden fördes båt-vapnet, med eller utan heraldiska tillsatser, af flera personer och släkter, om hvilkas inbördes frändskap man intet känner, exempelvis släkterna Hjärne och Svarte Skåning, några personer med tillnamnet Bogher samt en riddare Magnus Birgersson, hvilken bland de svenska riksråden 1434 undertecknade uppsägelsebrefvet till Konung Erik. - En ryttmästare Lennart Nilsson, som 1629 introducerades på riddarhuset, förde likaledes ättens vapen och kallade sig Bååt. 1. Karl, en ifrig anhängare af hertigarna Erik och Valdemar, blef 1307 biskop i Linköping och var en bland fredsstiftarna i Roskilde 1318. Han nämnes främst bland de svenske herrar, som i juni 1319 bevakade unionen mellan Sverige och Norge under konung Magnus Eriksson, och deltog i Skaraföreningen 1322 emot konungens moders, hertiginnan Ingeborgs, inflytelse i riksstyrelsen. K. ifrade för Linköpings domkyrkobyggnad och för stiftsungdomens undervisning äfven vid universitetet i Paris samt visade stor patriotism i kampen mot Ryssland. Han dog 6 juli 1338 och begrofs i Linköpings domkyrka. B. S.* 2. Erengisle Sunesson, jarl af Orkneyöarna, son af riddaren och riksrådet Sune Jonsson, egde betydlig förmögenhet och förskaffade sig 1353 titeln jarl af Orkneyöarna, hvilka öar han dock aldrig tyckes hafva besökt. Från år 1344 kallas han i handlingarna riddare; 1351 omtalas han såsom riksråd. Erengisle tillhörde de stormän, som gjorde opposition mot konung Magnus Eriksson. Han var en af dem, som uppsatte Magnus' son Erik till motkonung, och deltog i de underhandlingar i Tyskland, som slutligen föranledde hertig Albrekts inkallande till Sverige, samt var en rådets förtroendeman ännu 1371. Sedermera synes han hafva dragit sig tillbaka från de offentliga ärendena. Han afled 2 aug. 1392 och ligger, jämte sin tredje hustru, begrafven i Vadstena kloster. ' 3. Seved B., friherre, riksskattmästare, f. 1615 på Fållnäs i Sorunda socken af Stockholms län, var en tid assessor i kammarrevisionen och (1641-45)