kammarråd samt blef 1645 riksråd. 1645--52 var han rikskammarråd, 1652 en kort tid president i bergskollegium och blef i april s. å. assessor i Svea hofrätt. 1651 deltog han i kommissionen öfver Bengt Skytte, utsågs 1654 jämte Herman Fleming och Gustaf Bielke till medlem af kommissionen för reduktionen i Pommern, 1655 till medlem af reduktionskollegium och förordnades 1657 efter Fleming till guvernör öfver drottning Kristinas samtliga underhållsländer. 1660-- 63 var han president i kommerskollegium och 1661--68 president i Svea hofrätt samt åtnjöt från 1663 lagmansinkomsterna af Karelen. Sistnämnda år utsågs han att jämte Mattias Biörenclou öfvervaka konungens uppfostran, blef 1665 medlem af lagkommittén och var 1668 medlem af den kommission, som nedsatts att undersöka statsverkets ställning och hvars betänkande är bekant under namnet "blå boken". S. å. utsågs han till Dorpats universitets kansler och blef, tack vare sin frändes, riksdrotsen Per Brahes, och rikskansleren M. G. De la Gardies inflytande, af rådet 1668 vald till riksskattmästare. Såsom medlem af förmyndarstyrelsen tillhörde B. samma fraktion som sina nyssnämnde mäktige gynnare. När rikskansleren angrep "blå boken", som föreslog stora indragningar i staten, reduktion i de utländska provinserna och andra besparingar, underlät B. att försvara den, och dess förslag blef föga beaktadt i de riksstater, som uppgjordes detta och närmast följande år. B. dog 1669. B. hade 1650 upphöjts i friherrligt stånd och fått såsom friherreskap Härlunda, Torsås och Skatelöfs socknar i Kronobergs län (se Herrelund). S. C. Bååth. 1. Albert Ulrik B., skald, f. 13 juli 1853 i Malmö, genomgick därvarande högre elementarläroverk och blef 1871 student i Lund, vid hvars universitet han 1877 aflade filosofie kandidatexamen och 1884 licentiatexamen och där han 1886 promoverades till filos. doktor, efter att 1885 hafva försvarat en afhandling, Studier öfver kompositionen i några isländska ättsagor. 1875--79 var han andre lärare vid folkhögskolan Hvilan. Han verkade några år som föreläsare vid Göteborgs undervisningsfond samt blef 1891 intendent för den etnografiska afdelningen vid Göteborgs museum och s. å. docent i fornnordisk litteratur vid Göteborgs högskola, hvarjämte han en följd af år verkade som föreläsare vid Göteborgs arbetarinstitut. Hans första Dikter, som utkommo 1879, intaga en egendomlig plats i vår litteratur och beteckna afgjordt en förnyelse. Tillsammans med Strindbergs "Röda rummet" och fru Edgren-Lefflers första bilder ur lifvet kännetecknar denna samling den rent realistiska diktningens inbrytande i vårt land. Lyrikern B. är väl icke som sedeskildraren Strindberg naturalist, men hans konkreta skildringar ur lif och natur ega ett mycket starkt verklighetskynne, och de ord skalden själf yttrat i en dikt: <tab>"Hvar smekande syn som förbi mig drog <tab>ur verkligheten sin värme tog; <tab>dess friska andedräkt jag kände, <tab>och in i min själ den sig mäktigt brände". kunna stå som motto på hans diktning. Jämte detta starka verklighetssinne kännetecknades B:s första dikter af en varm medkänsla för lifvets styfbarn, för samhällets "små"; äfven motsatserna mellan samhällsklasserna, mellan den omhuldade familjeflickan och gatans fallna, föraktade slinka, mellan storstadslifvets onatur och landtlifvets friska enkelhet komma till synes i denna samling, där ofta en varm känsla och ett manligt kynne bryta sig fram i en kärf form ("Studentuppasserskan", "Modern", "Från gatan", "Och vore jag skald"). Därjämte gaf B. uttryck för de stämningar, som fyllde den fosterländska folkhögskolerörelsen: "att hos allmogen väcka ideell syn och nationell känsla" -- däri såg han folkhögskolans uppgift. En alldeles säregen grupp af dikter utgöra B:s skånska lokaldikter, hvilka dofta af Skånelandets mylla; han är framför någon annan det skånska slättlandskapets skald ("Vid sommarvärdshuset", "Nyårsafton på skånska slätten", "Sydskånsk sommarkväll", "Vinterstämning" m. fl.). I formellt afseende verkade hans versbildning något främmande, då den skilde sig från den strängare stafvelseräkningen och symmetrien i versradernas byggnad och fäste sig endast vid betoningen; B. var i detta afseende otvifvelaktigt påverkad af sina isländska studier. Versens tycke var manligt, kraftigt, kärft, men stundom äfven "knaggligt" och omusikaliskt. Sådan hans skaldeindividualitet visade sig i hans första dikter har den bibehållit sig; och sin förstlingssamling har B. icke öfverträffat, om än hans form i senare diktsamlingar mjuknat. Hans senare poetiska diktverk äro Nya dikter (1881), där bl. a. erotiska dikter finnas upptagna, Vid allfarväg (1884), På gröna stigar (1889, med ljus och frisk helstämning), Svenska toner (1893, där nationella stämningar härska), Ungmön från Antwerpen och andra dikter (1900) samt de större berättande dikterna Marit Vallkulla (1887), med ämne från häxprocessernas dagar, och Kärlekssagan på Björkeberga (1892), där han en smula idealiserande behandlar vagabondskalden Lars Wivallius' bekanta kärleksäfventyr. B. har också utgifvit arbeten om fornnordisk litteratur och odling samt tolkat framstående isländska arbeten: "Niáls saga" (1879), "Egil Skalle Grimssons saga" (1883), "Fornnordiska sagor i svensk bearbetning" (1886), "Från vikingatiden" (1888), Nordiskt forntidslif (1890), Nordmannaskämt (1895), "Kärlek i hednadagar, Skalden Kormaks saga" (s. å.); "Kvädet om Skide" (1896), Sighvat Tordsons dikt "Fria ord" (1898), Nordmannamystik (s. å.), "Sagan om Gudrun" (1900), "Sagan om Grette den starke" (1901) och "Kung Valdemar och bisp Absalon i fejd med venderna. Efter Saxo" (1902). Dessutom har han utgifvit redogörelser för Wagners sagor (1903 och 1904). B. blef 1889 ledamot af Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle. K. W--g. 2. Cecilia B., den föregåendes syster, författarinna. Se Bååth-Holmberg. Bååth-Holmberg, Cecilia Ulrika Laura Lovisa, den föregåendes syster, författarinna, f.