Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Böhmen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(ungtjecherna) omfattade mera frisinnade åsikter och,
sedan 1874, lät representera sig vid landtdagen.
Äfven det gammaltjechiska partiet måste omsider,
tvunget af folkopinionen, låta sina ombud inträda 1878
i landtdagen och 1879 i riksrådet, sedan genom Taaffes
utnämning till ministerpresident åtminstone några af
dess önskningar, såsom om ett tjechiskt universitet
(genom Prag-universitetets tudelning), Stremayrs
språkförordning af 19 apr. 1880 och ändringar i
valordningen 1882, fått utsikt till framgång. Men
därefter blef också fiendskapen mellan tyskar och
tjecher mer häftig än förr och tog sig ofta uttryck i
excesser mot de förre från tjechernas sida. Under den
nya regimen utbreddes det tjechiska språket alltmer
på tyskans gamla område, och en ny språkförordning af
23 sept. 1886 hotade att alldeles uttränga tyskan ur
den högre rättskipningen. Tyskarna, som sedan 1884
voro i minoritet i landtdagen, föreslogo förgäfves,
att landet skulle uppdelas efter språkgränsen i
olika förvaltningsområden. Då endast kränkningar,
träffade de tyska ombuden i landtdagen, lämnade dessa
22 dec. 1886 representationen med den förklaring,
att de först då skulle återvända, när de fingo
garanti för att deras förslag och önskningar
skulle underkastas en saklig pröfning (deras
"abstinens" fortsattes till 1891). Samtidigt blef
oenigheten mellan gammaltjecher och ungtjecher allt
större. De förres motstånd mot liberalare skollagar
m. m. minskade deras popularitet i landet och ökade
antalet af ungtjechernas anhängare. Vid valen till
landtdagen 1889 insattes så många af de senare, att
t. o. m. regeringen fann sig böra vidtaga åtgärder
emot deras envälde. Till Wien kallades i jan. 1890
förtroendemän för tyskarna, gammaltjecherna och de
store godsegarna, och man lyckades där ena dessa
tre partier om den s. k. bömiska förlikningen
(böhmischer ausgleich). Enligt denna beviljades
tyskarnas flesta fordringar, t. ex. krafven på
upprättandet af en tysk sektion i landsskolrådet
och landskulturrådet, förvaltningsområdenas
begränsning efter nationalitet och en tysk senats
inrättande i öfverdomstolen i Prag, Dessutom
lofvades en revision af språkförordningen af
1880, vissa ändringar till tyskarnas förmån
vid politiska val m. m. Vid valen 1891 vunno
emellertid ungtjecherna, som häftigt bekämpade
förlikningen, en glänsande seger; gammaltjecherna
måste för att ej förlora allt inflytande motsätta sig
väsentliga punkter i förlikningen. Följden blef, att
hvarken förvaltningsområdenas omorganisation eller
ändringarna i språkförordning och valordning kunde
genomföras. Justitieministern Schönborn utsattes för
häftiga anfall och t. o. m. åtal till följd af sina i
förlikningens anda vidtagna domstolsreformer. 1895 års
val nästan bortsopade gammaltjecherna från landtdag
och riksråd, och de segrande ungtjecherna stegrade
därefter hejdlöst sina fordringar samt sökte genom
skandalscener och obstruktion tilltrotsa sig deras
uppfyllande. Gehör i språkfrågan vunno de emellertid
först 1897, då Badeni för att vinna deras samtycke
till "ungerska förlikningen" af nämnda år utfärdade
två språkförordningar (af 4 apr.), hvilka stadgade
dubbelspråkighet i ämbetsverken, med undantag af de
militära, samt fr. o. m. år 1901 kräfde kännedom om
båda språken af ämbetsmännen i B:s alla landsdelar
(äfven de rent tyska). Badenis
språkförordningar framkallade från den tyska befolkningen
häftiga protester, "abstinens" af de tyska
landtdagsrepresentanterna och inom riksrådet en
allt lagstiftningsarbete förlamande obstruktion. Han
störtades i nov. s. å., men hans båda närmaste
efterföljare, Gautsch och Thun, lyckades ej genom
sina förmedlingsförslag tillfredsställa någondera
parten. Först ministären Clary förmådde i okt. 1899
bringa den tyska obstruktionen i riksrådet till
slut genom att fullständigt upphäfva Badenis
språkförordningar, en åtgärd, som af ungtjecherna
omedelbart besvarades med att de i sin tur tillgrepo
den i längden allt sundt politiskt lif förödande
obstruktionstaktiken. Förmedlingsförsöken återupptogos
af Clarys efterträdare Körber (från jan. 1900)
genom "försoningskonferenser" mellan de tyska och
tjechiska partiernas ledande män samt upprepade
förmedlingsförslag, hvilka emellertid regelbundet
strandat på de stridande partiernas hätska inbördes
fiendskap och särskildt ungtjechernas och det än
våldsammare tjechisk-radikala partiets envisa
obstruktion. Sedan Körber i dec. 1904 afgått,
fortsätter hans efterträdare Gautsch det tröstlösa
förmedlingsarbetet. Striden mellan tjechisk och tysk
nationalitet i B. har under det senaste årtiondet
fullständigt kommit att dominera det österrikiska
riksrådets förhandlingar och täflar med den ungerska
separatismen i att undergräfva den habsburgska
monarkiens bestånd.
Litteratur. Bland geografisk-statistiska arbeten om
B. märkas: R. Andree, "Nationalitätsverhältnisse und
sprachgrenze in B." (2:a uppl. 1872), Jechl, "Der
böhmische grossgrundbesitz" (1874), Langhans, "Das
königreich B." (1881), Katzer, "Geologie von B." (3
bd, 1889–92), Die österreichisch-ungarische monarchie
in wort und bild", bd 14–15 (1894–96), och Langhans,
"Die deutsch-tschechische sprachgrenze in Nordböhmen"
(i "Petermanns mitteilungen" 1899). B:s historia
är behandlad af Palacky, "Geschichte B:s bis 1526"
(5 bd, 1836-67), Frind, "Kirchengeschichte B:s"
(4 bd, 1862-78), Tomek, "Geschichte B:s" (1864),
Toman, "Das böhmische staatsrecht 1527–1848" (1872),
Maurice, "Bohemia from the earliest times to 1620"
(i "Story of the nations series", 1896), Lippert,
"Socialgeschichte B:s in vorhussitischer zeit"
(2 bd, 1896–98), och Zíbrt, "Bibliografi öfver
B:s historia" (på tjechiska, 2 bd, 1900–02).
– Jfr Österrikisk-ungerska monarkien.
Böhmer, Johann Friedrich, tysk häfdaforskare, f. 1795
i Frankfurt a. M., d. 1863 som förste bibliotekarie
därstädes, var från 1823 sekreterare i "Die
gesellschaft für ältere deutsche geschichtskunde". Det
var företrädesvis kring Tysklands medeltid, som
hans forskningar vände sig; för att samla urkunder
rörande detta skede af historien besökte han årligen
bibliotek och arkiv i Tyskland, Frankrike, Italien
och Nederländerna. Bland hans arbeten märkas: Die
urkunden der römischen könige und kaiser von Konrad
I bis Heinrich VII (1831), Die reichsgesetze von
900–1400 (1832), Die urkunden Ludwigs des baiern, könig
Friedrichs des schönen und könig Johanns von Böhmen
(1839), Die regesten des kaiserreichs 1198–1313 (1844
och 1847–49, utgifna i reviderad uppl. af Redlich,
Ficker och Winckelmann 1879–94 och 1899) samt kritiska
upplagor af tyska historiska skriftställare från 1200-
och 1300-talen i samlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
