Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Calluna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och innan striden därom hunnit afgöras, störtades
C., genom påtryckning från drottningens omgifning,
i april 1787. ökningen af skulden under hans
ministertid, som omfattade 41 månader af fullständig
fred, beräknas till 650 mill. livrés, och han har
otvifvelaktigt mer än någon annan af Ludvig XVI:s
finansministrar bidragit att påskynda revolutionens
utbrott. Detta hindrar ej att han var en rikt
begåfvad finanspolitiker, och på myntväsendets område
gjorde han en minnesvärd insats genom att (1785)
införa värdeförhållandet 1: 15 1/2 mellan silfver och
guld, i st. f. ett äldre värdeförhållande, som var
alltför ogynnsamt för guldet och därför drifvit det
ur rörelsen; den nya proportionen mellan metallerna
har sedan bibehållits i franska myntväsendet och
blifvit klassisk.
Då parlamentet i Paris efter C:s fall försökte få
honom åtalad på grund af hans finansförvaltning,
flydde C. till London, där han i allmänhet
uppehöll sig under de följande åren. Från England
utgaf han en rad intressanta skrifter till försvar och
angrepp, och hans ord satte ofta sinnena i rörelse
(Requête au roi, 1787, Lettre au roi, 1789, L’état
de la France à présent et à venir, 1790, m. fl.).
Efter emigrationens början blef han ett slags agent
åt emigranterna och erhöll först 1802 tillåtelse att
återvända till Frankrike; en månad efter sin ankomst
dog han sistnämnda år i Paris. – Litt.: Gomel.
"Les causes financières de la révolution française"
(II, 1893).
E. Hkr.
Calonne [kalå’nn], Alphonse Bernard,
vicomte de C., fransk författare, f. 1818, d. 1902,
uppsatte 1850 den legitimistiska tidningen "Henri
IV", men ingick inom kort i redaktionen af den
reaktionära "Revue contemporaine", hvars egare han
blef 1855. Snart därefter började han ifrigt verka
för de bonapartistiska idéerna, men 1867 öfvergick
han åter till det legitimistiska lägret. C. utöfvade en
flitig författarverksamhet på olika områden. Bland
hans pennas alster märkas särskildt novellen
Bérangère (1852), La Minerve de Phidias restaurée
(1855), Les frais de la guerre (1856), Rattazzi et la
crise italienne (1862), Constitution de l’Allemagne
du Nord (1870) och Le nouvel opéra (1875).
Calonyction, bot. Se Ipomoea. [**ligatur oe]
Calophyllum L., bot., växtsläkte af fam.
Guttiferæ, innefattande en mängd träd med glänsande,
läderartade blad, nästan alla förekommande i gamla
världens varma länder. Flera arter lämna hartser
och balsamer. Så erhålles Balsamum Mariæ,
handelns tacamahak-harts, af angenäm
lavendel- eller ambraartad lukt, af C. inophyllum och
C. Tacamahaca; balsamen af C. Calaba
(kalaba-balsam) har samma användning som peru- och
kopaiva-balsam. Af fröna beredes i Ostindien
brännolja. Veden af flera arter är mycket värdefull samt
användes i skeppsbyggeriet och
möbelfabrikationen.
G. L–m.
Caloptenus, zool. Se Gräshoppor.
Calopteryx, zool. Se Trollsländor.
Calosoma, zool. Se Larvmördare.
Calotes, zool., ett ödlesläkte, som tillhör familjen
Agamidæ och förekommer i södra Asien.
Calovius (Kalau), Abraham, tysk luthersk
teolog, f. 1612, d. 1686, studerade med glänsande
framgång i Königsberg och Rostock samt var från 1650
professor i Wittenberg. C. är bekant såsom den mest
typiske representanten för den strängaste lutherska
ortodoxien, för dess ofördragsamhet och stridslystnad.
Dock är han en verkligt betydande man, i allt en
kraftnatur, med en outtömlig arbetsförmåga och en
imponerande, mångsidig lärdom, fruktad såsom
disputator, vida beundrad såsom universitetslärare. Hans
hela lif upptogs af polemik; redan såsom 21-åring
skref han sin första polemiska skrift, följd af en otalig
mängd andra: mot katoliker, reformerta, socinianer,
öfver hufvud alla heresier, äfven helt aflägsna, om
hvilka han fick kännedom, men framför allt mot
Calixtus och hans riktning, "synkretismen". Sedan han
bekämpat denne i många arbeten, sökte han, ehuru
förgäfves, få en mot honom riktad sammanfattning
af den lutherska läran, Consensus repetitus fidei veræ
lutheranæ (tr. 1664), upphöjd till symbolisk
giltighet och utgaf själf 1682 en utförlig framställning af
hela striden: Historia syncretistica. Äfven hans
dogmatiska hufvudverk, Systema locorum theologicorum
(12 bd, 1655–77), och hans stora bibelkommentar,
Biblia illustrata (1672–76), behärskas alltför mycket
af polemiska intressen, men äro för sin tid högst
betydande arbeten. Som exeget står C. afgjordt framför
sin tid; mer energiskt än någon samtida sökte han
gifva hela sin teologi en biblisk karaktär; äfven till
Luthers egna skrifter går han mer än de fleste
tillbaka. Där ej, såsom visserligen ofta, det polemiska
nitet förblindar honom, visar han ock verklig
förståelse för det praktisk-religiösa lifvets intressen.
– Jfr A. Tholuck, "Der geist der luth.
theologen Wittenbergs im... 17. jahrh.", s. 185 ff.
(1852).
E. Bg.
Calpe (Mons Calpe), i forntiden namnet på klippan
Gibraltar, hvilken tillika med berget Abyla (på den
midtemot liggande afrikanska kusten) utgjorde de
s. k. "Herkules’ stoder". Jfr Gibraltar.
Calpi, stad i brittisk-indiska Nordvästprovinserna.
Se Kalpi.
Calprenède [kalpr*näd], fransk författare. Se
La Calprenède.
Calpurnia. Se Calpurnius.
Calpurnius, namn på en fornromersk, urspr.
plebejisk släkt, som senare, särskildt inom grenen Piso
(se d. o.), nådde stor betydenhet. En medlem af
denna var Calpurnia, Cæsars sista gemål. –
1. Titus Calpurnius Siculus skref under
början af Neros regering 7 ekloger (dels herdedikter,
dels sånger till Neros ära i herdediktens form). C.
efterbildade i sirliga verser och konstrik
framställning, dock utan finare smak, Vergilius och Theokritos.
Se Nemesianus. – 2. Calpurnius
Bestia, romersk folktribun 121 f. Kr., uppträdde mot
G. Gracchus och var sedan förkämpe för den
aristokratiska reaktionen i Rom. 111 konsul, började han
kriget mot Jugurtha, men lät slutligen muta sig till
fred. Han ställdes då under åtal och gick sedan
(90) i frivillig landsflykt. – 3. Marcus
Calpurnius Bibulus, samtida med Cæsar, sökte
såsom ifrig optimat bilda motvikt mot denne, men
utan framgång. I striden mellan Pompejus och
Cæsar var han befälhafvare för den förres flotta.
Han afled strax före slaget vid Dyrrhachium
48 f. Kr.
H. Sgn.
Calque [kalk], fr. (af lat. calx, kalk), aftryck
medelst kalkering.
Cals, Adolphe Félix, fransk målare, f.
1810, d. 1880, är en af de konstnärer af betydelse,
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
