Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 1091-1092 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cannet ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Cannet [kannä’], Le, by i närheten af Cannes
(se d. o.).

Canning [kä’niŋ]. 1. William C. , engelsk
köpman. Se Canynges.


2. George C., engelsk statsman, f. 11 april
1770 i London. Hans fader, född på Irland i
grefskapet Londonderry, var advokat och litteratör och
dog redan på första årsdagen af sonens födelse;
hans moder, Mary Anne Costello, blef efter mannens död skådespelerska
utan att dock röna några större framgångar och lämnade på sonens
bedrifvande scenen 1801. Den unge George uppfostrades af en farbroder,
bankiren Stratford C., gick först i Hyde abbey school, Winchester,
och kom därpå till Eton, där han gjorde sig bemärkt genom sin lysande
begåfning och deltog i utgifvandet af en
skoltidskrift "The microcosm", som tilldrog sig
sådan uppmärksamhet, att en förläggare för
förlagsrätten betalade 50 pund. 1787 kom C. till Christ
church i Oxford, där han knöt bekantskap med
åtskilliga sina jämnåriga, som sedan fått namn i
historien – Jenkinson (senare lord Liverpool), lord
Holland, lord Morpeth (senare lord Carlisle) och
lord Boringdon (senare lord Morley). 1791 blef C.
bachelor of arts och inskrefs därefter vid Lincoln’s inn.

Tidigt kom han i beröring med politiken. Den
nyssnämnde farbrodern var utpräglad whig; i hans
hus umgingos Fox och Sheridan, och den unge
C. synes från början ha delat deras åsikter. Under
intrycket af franska revolutionen fördes han
emellertid öfver i det motsatta lägret och gjorde 1793
sitt inträde i underhuset såsom anhängare af Pitt.
Redan 1796 blef han understatssekreterare för
utrikesärenden, hvilket ämbete han 1799 utbytte mot
en plats i India board och följande år mot
befattningen såsom joint-paymaster of the forces. Under
tiden nov. 1797–juli 1798 deltog han i utgifvandet
af tidskriften "The Anti-Jacobin", hvars
hufvudsyfte var att med skämtets vapen bekämpa den
jakobinska flygeln af whigpartiet och dess koryféer
(Erskine, Sheridan m. fl.). Åtskilliga af de saltaste
bidragen ("The friend of humanity and the
knife-grinder" , "New morality") härröra från C.
År 1800 gifte han sig med Joan Scott, en rik
arftagerska. Följande år afgick han med Pitt på
frågan om de irländske katolikernas ställning. Vid
flera senare tillfällen (1812, 1822) visade sig C.
som en trogen anhängare af den katolikernas
emancipation, som genomfördes två år efter hans död.

Till den efter Pitt följande addingtonska
ministären ställde sig C. i skarp opposition och
förvärfvade sig genom sina sarkasmer ("Pitt is to
Addington as London is to Paddington") från många
håll en ovilja, som följde honom till grafven. I
Pitts andra ministär var C. treasurer of the navy,
men afböjde efter sin mästares död en framskjuten
plats i den s. k. "alla talangernas ministär" (1806,
1807). I den därpå följande portlandska ministären
åter blef C. utrikesminister. Den politiska
ställningen i Europa, då C. öfvertog ledningen
af Englands utrikespolitik, bestämdes af freden i
Tilsit. C. hade – på hvad sätt är ännu ej utredt –
fått kännedom om att där aftalats, att Frankrike och
Ryssland genom lämpliga medel skulle försäkra sig
om den danska (och portugisiska) flottans medverkan
i striden mot England. C. fordrade då kategoriskt,
att Danmark skulle ingå förbund med England samt
mot en årlig summa af 100,000 pund "deponera"
sin flotta där till krigets slut. Då den danska
regeringen vägrade, bombarderade den engelska flottan
Köpenhamn och bemäktigade sig med våld den danska
flottan. Af än större betydelse äro händelserna på
Pyreneiska halfön, helst de ledde till en kris i C:s
eget lif. Konventionen i Cintra, Moores fälttåg och
det ringa understöd, som gafs åt bröderna Wellesley
på deras mission i Spanien, under det att samtidigt
expeditionen till Walcheren misslyckades, framkallade
mellan C. och krigsministern lord Castlereagh en
brytning, som efter långa underhandlingar bakom den
senares rygg, för hvilka med orätt C. fått uppbära
allt klandret, ledde 1809 till en duell mellan de
båda statsmännen och till C:s afgång och politiska
overksamhet för en följd af år. S. å. vägrade
han att ingå i Percevals ministär. Då 1812 den
liverpoolska ministären bildades, hade C. anbud på
utrikesministerplatsen, som Castlereagh erbjöd sig att
lämna, men afböjde den, enär denne senare ej tillika
ville afstå från ledningen af underhuset. Efter att
1814–15 ha varit engelskt sändebud i Lissabon, blef
C. 1816 minister för Indien (president of the board
of control) och delar med sina kolleger ansvaret
för habeas-corpus-aktens suspension 1817 och de
sex akterna 1819, men afgick 1820 i anledning af
regeringens politik gentemot drottningen.

Efter att ha tillbragt mellantiden på resor,
lät han 1822 utnämna sig till generalguvernör i
Indien, men kallades samma år efter Castlereaghs
själfmord ånyo till utrikesminister och underhusets
ledare. Det Europa, på hvars öden C. nu skulle
utöfva ett så genomgripande inflytande, var
den heliga alliansens. De frågor, som i främsta
rummet väntade sin lösning vid C:s anträde till
utrikesministerplatsen, voro den grekiska resningen
och förhållandena i Spanien och dess amerikanska
kolonier, hvartill något senare kom huset Braganças
ställning i Portugal och Brasilien. Vid lösningen af
dessa uppgifter ställde sig C. på samma ståndpunkt som
sin företrädare – på non-interventionsprincipens. Den
spanska frågan upprullades först. Englands sändebud
på kongressen i Verona, Wellington, tog afstånd från
den planerade samfällda interventionen i Spanien
och lyckades förhindra den, hvaremot den franska
separatinterventionen ej kunde afstyras. Men
C. bröt udden af dess inverkan på Englands
ställning genom sitt erkännande af de revolterande
koloniernas själfständighet 1 jan. 1825. I afseende på
skilsmässan mellan Brasilien och Portugal och de inre
förvecklingarna i sistnämnda land handlade C. lika
snabbt och beslutsamt som i afseende på Spanien. 1824
sändes en engelsk flottafdelning till Lissabon för
att i händelse af behof utgöra en tillflyktsort för
konungen (hvilket vid dom Miguels statskupp i april
s. å. blef en verklighet). År 1825 lyckades C. bemedla
en fullständig uppgörelse mellan Portugal och

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>