stortinget för Kristians amt och omvaldes 1903. I stortinget har han gjort sig känd som en af vänsterns radikalaste talare, med åsikter, som stå mycket nära socialismen, och 1905 uppträdde han såväl i stortinget som i dess specialkommitté som en af ledarna för den mot Karlstadskonventionens antagande fientliga minoriteten. C. är f. n. (1905) medlem af lagtinget och sekreterare i stortingets socialkommitté. Casteggio [-ste'djå] l. Chiasteggio, by i italienska prov. Pavia (Lombardiet). Där stod 9 juni 1800 mellan fransmän och österrikare ett slag (vanligen uppkalladt efter byn Montebello), i hvilket fransmännen segrade. Casteja [kast ja'], Charles Louis de Biaudos, grefve af C., fransk diplomat, f. 1693, var maréchal de camp och guvernör i Toul och S:t Diziers, då han i okt. 1727 utnämndes till envoyé i Sverige, dit han anlände i febr. 1728 och där han 1730 fick rang af ambassadör. Han utvecklade en betydande och nästan hänsynslös verksamhet för att indraga vårt land i förbund med Frankrike och till deltagande i polska successionskriget (1733-38). I början sökte han vinna sitt mål genom Arvid Horn, men slöt sedermera (i okt. 1734) med D. N. von Höpken och K. Gyllenborg den ödesdigra förbindelse, hvarigenom det parti grundlades, som sedermera blef kändt under namnet "hattarna". Emellertid lyckades han äfven förmå regeringen till en konvention med Frankrike, 25 juni 1735. När Horn i trots däraf sju veckor efteråt förnyade ett äldre vänskapsförbund med Ryssland, uteblef ratifikationen på den franska konventionen, och C. började ett hetsigt anfall mot regeringen, i synnerhet mot Horn, hvarvid han äfven tog pressen till hjälp och verkade genom ströskrifter. På svenska styrelsens flera gånger förnyade anhållan blef C. rappellerad 8 sept. 1737. Under sista tiden af sin vistelse i Stockholm hade han "spelat en roll, sådan som ingen utlänning före honom i vårt land; med honom begynte detta olyckliga och skamliga förhållande att främmande ministrar i Stockholm nära nog i öppen dag framstodo som partiledare" (K. G. Malmström). C. dog 10 mars 1755. J. Th. w.

</img>
Castelar, Emilio, spansk statsman, f. 8 sept. 1832
i Cadis. 1857 blef han professor i litteratur och
filosofi i Madrid, men redan förut hade han vunnit
ett namn som novellistisk författare, journalist
och politisk talare. 1864 uppsatte han tidningen
"La democracia", i hvilken han bekämpade den
bourbonska regimen och lidelsefullt förfäktade den
individuella friheten. Ministären Narvaez lät därför
1865 suspendera honom från professorsämbetet, och
då denna åtgärd framkallade häftiga demonstrationer
af studenterna och blodiga uppträden på gatorna,
häktades C., hvilken från denna tid betraktades som
det republikanska partiets hopp. Efter att hafva
deltagit i militärupproret i Madrid 1866 flydde han
s. å. till Frankrike och dömdes hemma in
"contumaciam till döden. Efter september-revolutionen
1868 återvände C. till Spanien, där han rönte ett
entusiastiskt mottagande samt såväl i cortes som
på folkmöten i olika delar af landet dref en ifrig
propaganda för republiken. Emellertid ledde 1868 års
revolution icke till republikens utropande, och först
efter det Amadeus I 11 febr. 1873 afsagt sig kronan
fick C. tillfälle att ånyo spela en framträdande
politisk roll. Samma dag proklamerades republiken, och
12 febr. utnämnde "de suveräna cortes" en ministär,
i hvilken C. öfvertog utrikesportföljen. Nu gällde
det för denne att verkliggöra sitt politiska program,
hvars hufvudpunkter voro följande: fred med alla folk
och förbund mellan de romanska nationerna; i Spanien
federativ-republik med själfständig administration
för de särskilda staterna; upphäfvande af den stående
hären; centralisationens undertryckande; ovillkorlig
skilsmässa mellan staten och kyrkan; de mänskliga
rättigheternas proklamering på grundvalen af en
demokratisk författning och deras ställande under
lagarnas hägn. Den federativa republiken proklamerades
8 juni 1873, och samma dag utnämndes en ny ministär,
med Pi y Margall såsom president. C. kom icke in i den
nya ministären, men hugnades i stället med förtroendet
att utarbeta ett förslag till federativförfattning,
som också förelades nationalförsamlingen 17
juli. C. inträdde därpå för en tid i Pi y Margalls
nya ministär, men kom snart i delo med denne
omstörtningsman, och den öfverhandtagande anarkien
föranledde i aug. kabinettets fall. C. blef då
(26 aug.) vald till president i cortes, uttalade
sig genast för bevarande af Spaniens nationella
enhet och utsågs 7 sept. till president för
den verkställande makten med nästan diktatorisk
myndighet. Snart nog stämplades han af sina forne
meningsfränder, de federalistiske republikanerna,
som en affälling, och missnöjet tilltog, då han för
att bekämpa carlist- och intransigentupproren lät
proklamera belägringstillstånd, förmådde cortes
att uppskjuta sina förhandlingar och återinsatte
de rojalistiske generalerna i aktiv tjänst. När
han slutligen såg sig nödsakad att underhandla med
påfven om besättandet af en ledig biskopsstol, funno
hans fiender måttet rågadt. Vid cortes' sammanträde
2 jan. 1874 redogjorde C. för kabinettets åtgärder,
men tog afsked redan samma dag, emedan församlingen
vägrat honom ett förtroendevotum. På morgonen
3 jan. lät generalkaptenen i Madrid, Pavia,
med vapenmakt spränga församlingen, hvarefter
Serrano blef ministerpresident. C. bosatte sig
för en tid i Paris, återinträdde först 1876 efter
konungadömets återupprättande i det politiska lifvet
och förfäktade sedan i cortes moderatrepublikanska
åsikter som ledare af "possibilisternas" grupp,
hvilken trots sin teoretiska republikanism ej kräfde
konungadömets afskaffande. 1894 försonade han sig
formligen med monarkien och angaf därtill i ett
manifest följande skäl: "Enär det liberala partiet har
tjänat framåtskridandet och förverkligat demokratiens
rättigheter, enär det konservativa partiets billighet
har upprätthållit dem, och enär monarkien slutligen
lojalt bevarat dem, så äro äfven vi förpliktade
till samma lojalitet". Som parlamentarisk talare
innehade C. ett af de mest framstående rummen bland
sina samtida. Till hans mera kända arbeten höra La
civilisazion en los cinco primeros

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.