kunde naturligtvis ej deltaga i själfva arresteringen. Vid riksdagen s. å. hörde han däremot till de mest framträdande. Adlersparre hade förmått riksföreståndaren att söka vinna riksdagens bifall till den planen, att hertigen skulle utropas till konung och först därefter nya grundlagar stiftas. Mot denna plan uppträdde C., och hans uppträdande ledde därtill, att det blef riksdagen, som ensam bestämde den nya regeringsformens lydelse. -- C:s politiska bana blef lång. Han bevistade alla riksdagarna fr. o. m. 1809 t. o. m. 1850 samt utmärkte sig därunder som flitig motionär och debattör. Naturligt nog kände han sig kallad att vara en det nya statsskickets väktare; också yttrade han sig mycket ofta vid de många tillfällen, då man tvistade om tolkningen af grundlagarnas bestämmelser. I rent politiska frågor blef han konservativ, t. ex. i representationsfrågan. Men i statshushållningsfrågor var han reformvän; just med hänsyn till det nya statsskicket ansåg han nydaningar kräfvas, och särskildt vid riksdagarna 1823 och 1828--30 yrkade han på ytterst genomgripande förändringar med afseende på skatteväsende, näringslif, myntförhållande, försvarsverk och administration. Framför allt minnesvärdt är kanske hans uppträdande 1844, då han ihärdigt kämpade för den lika arfsrätten och likaledes drog i härnad för nya principer för brottmålslagstiftningen. Tidigt ledamot af utskott, var han under senare delen af 1834--35 års riksdag ordförande i konstitutionsutskottet. I riksrätten 1841--42 fungerade han som ordförande. -- Som landshöfding på Gottland var C. mycket verksam. Genom hans åtgärd blefvo öns myrtrakter undersökta och början gjord till deras aftappande. Af honom stiftades, på ypperliga grunder, länets brandstodsföreningar och landtpost (den senare ett mästerstycke af enkelhet och billighet, nu till en del ersatt genom poststationer), och för öfrigt arbetade han, med praktisk klokhet, för förbättringar i alla landthushållningens delar. Såsom militärbefälhafvare fortsatte han med kraft och raskhet hvad han år 1811 såsom stabsadjutant hos dåv. militärbefälhafvaren, grefve R. Cederström, hade påbörjat angående nationalbeväringens ordnande, och under de första sex åren anslog han hela sitt militärbefälhafvar-arfvode till premier åt beväringsmanskapet, till stiftande af ett militärbibliotek, till byggandet af en gymnastiksal m. m. -- I de nya uppgifter han erhöll såsom president satte han sig snart in och skötte sitt ämbete med allmänt erkänd skicklighet, reda och drift. -- C. var en starkt utpräglad personlighet: rask, beslutsam och ihärdig ända till envishet, men därjämte vänlig och godmodig. Såsom befälhafvare var han sträng, men älskad och aktad. Som parlamentariker var han slagfärdig, saklig, torr, okänslig för angrepp, öppen, dref hvarje sats till det yttersta, förvärfvade ej och förlorade ej vänner, men erhöll ej heller fiender. -- Han uppträdde äfven som författare, med några småskrifter: Afhandling om lagstiftning för fattigvård (1839) m. fl. Hans efterlämnade anteckningar ligga till grund för Elof Tegnérs uppsats "Jakob Cederström och revolutionen 1809" (i "Från farfarsfars och farfars tid", 1900). ^{M. Sdn.} 6. Karl Gustaf C., brorson till C. 3, friherre, författare på fiskerinäringens område, f. 16 sept. 1830 på Bråte, Värmlands län, blef 1846 student i Uppsala samt 1851 filos. och 1860 med. doktor. Han var 1868--78 stadsläkare i Strömstad och 1869--87 badläkare och badintendent därstädes. Sedan 1891 var han ordförande i Värmlands läns "fiskeristyrelse" (ett utskott af länets hushållningssällskap) och sedan 1892 hushållningssällskapets vice ordförande. Utom artiklar i en mängd tidskrifter skref C. bl. a. Handledning i fiskevård (1893; belönt af Patriotiska sällskapet; öfvers. till finska) och Vermlands läns fiskvatten (bd I och II, 1895--96; i handskrift belönt med 1:a silfvermedalj vid landtbruksmötet i Göteborg 1891), ett i sitt slag enastående arbete, innehållande uppgifter om något öfver 2,000 fiskevatten. 1885 utgaf C., under pseudonymen Carl Carlson, skriften En mot tio, en granskning af den litterära vänsterns program. Död 5 juli 1900. 7. Ture Nikolaus C., den föregåendes kusins son, friherre, målare, f. 25 juni 1843 på Åryds bruk, Kronobergs län, blef 1868 underlöjtnant vid lifgardet till häst, började redan vintern 1868--69, på Salmsons ateljé i Paris, sina artistiska studier. Efter att 1871 hafva erhållit afsked ur krigstjänsten studerade han i Düsseldorf och Weimar samt har sedan 1877 varit bosatt i München. Han har merendels målat humoristiska scener ur klosterlifvet, af samma art som norrmannen V. St. Lerches och tysken E. Grützners arbeten, utförda med mycken omsorg i ett miniatyraktigt målningssätt. Stundom ser man äfven kostymbilder från 1500- och 1600-talen af hans hand. Bland C:s arbeten må nämnas Zeitgeist (1878), Schackmatt (1881), Nur muth (1883), De fem sinnena (1885), En geografisk tvistefråga (1887) och från de senaste åren Putsdag i klostret, Ein altes lied, Kardinal (utställda i Stockholm 1900--02). Nationalmuseum eger af honom Färska nyheter (1885). I Göteborgs museum finnes Munk läsande en skämttidning. 1889 blef han ledamot af konstakademien. ^{K. W--n.}* 8. Adelina C., friherrinna, dramatisk sångerska. Se Patti. <img r></img> 9. Gustaf Olof C., sonson till C. 3, friherre, målare, f. 12 apr. 1845 i Stockholm, ingick 1864 som underlöjtnant vid Värmlands fältjägarkår, men tog afsked 1870. Från 1867 hade han studerat för Fagerlin i Düsseldorf och i Paris under Leon Bonnats ledning. På den svenska konstakademiens utställningar 1870 och 1873 gjorde han sig fördelaktigt känd genom några bredt och kraftigt utförda figurstudier efter naturen. 1874 hemsändes Epilog (inköptes för nationalmuseum, nu i Uppsala museum) och året därpå Mörka stunder m. fl. På världsutställningen i Paris 1878 väckte C. ganska stort uppseende genom Karl XII:s likfärd (den erhöll andra klassens medalj och inköptes af ryske storfursten Konstantin). En replik af samma tafla (påbörjad 1883) förvärfvades 1884 för nationalmuseum. Från Karl XII:s tid har C. sedermera med förkärlek hämtat motiv för sina taflor. Så i