Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 1409-1410 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Celluliter ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tragedien Orpheus och Eurydice, som 1687 uppfördes
af Lejonkulans sällskap i Stockholm, samt en Comedia
de Disa, som gafs af studenter s. å. vid distingen
i Uppsala. Jfr H. Schück, "Bidrag till kännedomen
om 1600-talets dramatik" (1892, i Samlaren, jämte
aftryck af "Disa"), och P. Nodermann, "J. Celsius.
Tragedien om Orpheus och Eurydice med inledning
och textkritiska anmärkningar" (1901). (K. W-g.)


4. Anders C., den föregåendes brorson, astronom,
f. 27 nov. 1701 i Uppsala, tog filosofiska
graden 1728, kallades till docent i matematik 1729
och utnämndes 1730 till astronomie professor.
Två år därefter företog han en utländsk
resa, som varade i fem år. Hufvudändamålet var
att grundligt studera mera framstående
observatorier i Europa. Utomlands väckte han
först uppseende genom sina i Nürnberg (1733)
utgifna CCCXVI observationes de lumine boreali ab 1716 usque ad 1732 in Suecia habitæ
(iakttagelser öfver norrsken i Sverige). I Rom,
där påfven åt honom upplät sitt stora galleri på
Monte Cavallo, anställde han optiska experiment
och utrönte bl. a., att månens sken i nedan är 8
gånger svagare än fullmånens, att solen har ett
320,000 gånger starkare sken än månen och att
den på sin middagshöjd skiner med ett 130 gånger
starkare ljus än vid synranden. I Paris deltog han
i en tvist, som då lifligt sysselsatte de lärde,
nämligen angående jordens figur. Somliga trodde med
Newton, att jorden vore platt vid polerna, andra
med Cassini tänkte sig den som en sfäroid. Enligt
C:s råd anställde man samtidigt två gradmätningar,
en i polartrakterna och en på en sydligare bredd,
nämligen i Frankrike, under Picard. C. deltog själf
i den ena, den lapska, för hvilken Maupertuis stod
i spetsen. Genom dessa undersökningar utröntes,
att Newtons åsikt öfverensstämde med observationerna,
enär en breddgrad visade sig längre vid
den lapska än vid den franska gradmätningen.
Efter sin återkomst till Uppsala yrkade C. på
uppbyggandet af ett observatorium därstädes. Medel
anslogos, och Uppsala observatorium, det första i
Sverige, blef färdigt 1742. C. fortsatte nu med
ifver sina observationer, genom hvilka han spridde
nytt ljus öfver läran om planeternas gång,
kometerna, stjärnornas aberration, ljusets brytning i
atmosfären m. m. Öfver magnetens missvisning,
dennas dagliga förändring och den s. k. inklinationen,
gjorde han omkr. 6,000 iakttagelser, och
från 1729 meddelade han en serie meteorologiska
observationer. Tyngdkraftens olikhet i Uppsala och
i London bestämde han genom ett af Graham i
London förfärdigadt pendelur. På grund af C:s
framställning var det ock som k. m:ts skrifvelse af
30 jan. 1739 angående kalenderns förbättring utkom.
C. var äfven bland de förste, som fäste
uppmärksamheten på den s. k. landhöjningen (se d. o.),
som vid denna tid ansågs bero af en vattenminskning.
Tillsammans med sin svåger Hjorter upptäckte han
norrskenets inverkan på magnetnålen. Genom
samtidiga observationer af C. i Uppsala samt Canton
och Graham i London konstaterades, att de stora
magnetiska störingarna inträffa samtidigt på långt
från hvarandra aflägsna orter. Nu är hans namn
mest förbundet med den af honom föreslagna
100-gradiga termometern (se Termometer), som i
våra dagar är den för vetenskapliga ändamål
öfver allt använda, ehuru den skilde sig från
den nu brukliga däruti, att graderna räknades
nedåt från kokpunkten, hvilken C. kallade 0°,
till vattnets fryspunkt, hvilken han benämnde
100°. 1739 blef C. ledamot af Vetenskapsakademien.
1725–44 var han sekreterare i
Vetenskapssocieteten i Uppsala. Död 25 april 1744. –
De viktigaste af hans många skrifter äro Arithmetica
eller räknekonst (1727), Nova methodus distantiam
solis a terra determinandi (1730), Tankar om
kometernes igenkomst (1735), Bref om jordens figur
(1736) och Memorial om calendarii förbättrande
hvad påskens rätta firande angår (1738). I
Vetenskapsakademiens handlingar och Vetenskapssocietetens
"Acta" finnes af honom en mängd uppsatser.
Därjämte utgaf han almanackor för åren 1728–37,
1740, 1741 och 1743–45. – Vetenskapssocieteten
i Uppsala firade 1901 C:s 200-årsminne, med tal af
Hildebrandsson (tr. s. å. i Nord. tidskr.). (A. N-r.)


5. Olof C. d. y., den föregåendes kusin, son
till Olof C. d. ä., präst, häfdatecknare, f. 1716 i
Uppsala, blef 1740 filos. magister, 1742 docent i
lärdomshistoria, 1744 vice bibliotekarie och 1747 professor i historia
vid nämnda stads universitet. Sedan han låtit prästviga sig, utnämndes
han 1752 till teol. doktor samt kallades 1753 till kyrkoherde i Kungsholms
och 1760 i Jakobs och Johannes’ församling i Stockholm. 1774 blef han
kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen därstädes (pastor primarius) samt
befordrades 1777 till biskop i Lund. Död
därstädes 15 febr. 1794. År 1756 fick han adliga
rättigheter; hans barn antogo namnet von Celse.
– C. utöfvade en betydande verksamhet såsom
skriftställare. Hans ungdomstragedi <i>Ingeborg<i>,
författad redan under studentåren (1737), efter
Corneilles mönster, röjer vittra anlag, som hans följande
verksamhet ej lät komma till utveckling. En stor
hjältedikt, Gustaf Vasa, sju sånger (1774), är svag,
och detsamma gäller om några psalmer och
öfversättningar på alexandriner från klassiska författare.
Såsom talare hade C. stort anseende, vare sig det
gällde vältalighet i den akademiska stilen eller
politisk talarkonst. Flera af hans åminnelsetal äro
tryckta, däraf åtskilliga i Vetenskapsakademiens
handlingar. 1742 utgaf C. månadsskriften
"Tidningar om the lärdas arbeten", som innehöll
anmälningar af nya verk. 1745 utgaf han bibliothecæ
upsaliensis historia, ett arbete, som i mycket var ett
hastverk, men länge förblef det enda i sitt slag. C:s
litterära och vetenskapliga verksamhet egnades dock

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>