- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
1451-1452

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Centralisation ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af maratterna, då dessa i 18:e årh. började spela sin
världshistoriska roll i C., och gjordes skattskyldiga,
men hvilkas ställning, sedan maratternas makt krossats
af brittiska regeringen 1818, af denna ordnades och
bestämdes på annat sätt. Af dem befinna sig i West
Malwa 21 s. k. thakur, hvilka erlägga tribut till
Sindhia eller till både Sindhia och Holkar, och 5,
som betala tribut äfven till rajarna af Dewas.

Centralisation (af lat. centrum, medelpunkt),
ett styrelsesystem, enligt hvilket förvaltningens
alla delar äro samlade i regeringens hand. I det
moderna samhället har centralisation och statsenhet
gått hand i hand med samhällets utveckling ur
ståndsförfattningen. Denna centralisation, behöflig
för en samlad statsmakt, har i vissa länder,
förnämligast Frankrike, sträckt sig för långt,
så att regeringen direkt eller indirekt har hos
sig samlat nära nog all samhällsverksamhet. När
man numera begagnar ordet centralisation, sättes
det därför vanligen i en viss motsats till
kommunal och folklig själfstyrelse, som gifver
den enskilde medborgaren frihet att vara själf
verksam inom de verksamhetsområden, där gemensamt
väl bäst främjas genom det enskilda initiativet och
frivilliga sammanslutningar. Som kännetecken på
centralisation i denna betydelse pläga angifvas,
statsförvaltningens obegränsade maktbefogenhet,
de offentliga angelägenheternas behandling genom af
regeringen beroende statstjänstemän samt frånvaro
af provinsiell och kommunal själfständighet. Ett
sådant system har kunnat bibehålla sig i Frankrike
under alla statsformer. Följderna af en öfverdrifven
centralisation hafva blifvit sammanfattade sålunda:
"lugn utan lycka, näringsflit utan framåtskridande,
arbete utan allmänt välstånd, stadga utan
kraft och materiell ordning utan sedlighet"
(Tocqueville). Emellertid behöfver hvarje stat
för sitt bestånd ovillkorligen en viss grad af
centralisation. Denna måste dock vara så beskaffad,
att den icke bryter jämvikten mellan regeringens
makt samt provinsernas och kommunernas
själfstyrelserätt. En kraftig centralmyndighet, förenad med
en själfständig lokalförvaltning, fri församlingsrätt
och individuell frihet, bildar grundvalen för en
lifskraftig stat. (Jfr Decentralisation, Förvaltning,
Kommunalstyrelse och Själfstyrelse.)

Centralisera (fr. centraliser), förena i en
medelpunkt; samla i en persons eller myndighets
händer. Jfr Centralisation.

Centralkraft, mek., en kraft, som verkar efter
en riktningslinje, hvilken ständigt går genom en
och samma punkt. Månens rörelse kring jorden och en
planets kring solen åstadkommas genom centralkrafter,
riktade mot den gemensamma tyngdpunkten för de båda
attraherande kropparna, i ena fallet månen och jorden,
i andra fallet planeten och solen. Om mellan kropparna
i ett system centralkrafter verka, så ändras därigenom
icke systemets tyngdpunkts läge. Denna sats har sin
tillämpning på planetsystemet, hvars tyngdpunkt
emellertid på grund af hela systemets vandring i
rymden förskjuter sig med omkr. 18 km. i sekunden.
S. A-s.

Centralkropp. Se Cell 1.

Centralkyrka, bygnk. De kristna kyrkorna hafva sedan
äldsta tider uppförts efter hufvudsakligen tvenne
typer: långkyrkan (basilikatypen) och centralkyrkan,
den förra med långsträckt planform och tydligt
utprägladt långhus, den senare med planen
utbildad i form af en cirkel, polygon, likarmadt
kors o. s. v. (se Centralbyggnad). De äldsta kristna
kyrkliga centralbyggnaderna voro grafkyrkor och
dopkyrkor (baptisterier). De äldsta exempel på dylika
kristna centralbyggnader äro de båda grafkyrkor,
som uppfördes invid Rom för Konstantin den stores
mor och döttrar, numera kallade Torre Piguattare
och S. Costanza. Äfven i den heliga grafvens
kyrka i Jerusalem spåras en ursprunglig central
anläggning. Att åt grafkyrkor gifva samma form som
den heliga grafvens kyrka måste ju hafva legat nära
till hands.

Som dopet beredde inträde i den kristna menigheten,
fick detsamma i äldsta tid icke förrättas i kyrkan,
som tillhörde de kristne, utan måste försiggå utom
densamma. För dopet erfordrades en vattenbassäng;
det var på den tiden icke fråga om en lindrig
öfverösning, utom om ett nedsänkande i vattnet,
öfver bassängen byggdes tak och omkring den murar,
och sålunda uppstod dopkyrkan. Förebilder till dylika
centralbyggnader funnos bland de romerska såväl
kultbyggnaderna som profanbyggnaderna, i rundtemplen,
grafvarna, caldarierna i de stora badanstalterna
m. fi.

För dessa båda ändamål, grafkyrkan och dopkyrkan, var
den centrala anläggningen naturlig. Dessa byggnaders
såväl kroppsliga som andliga tyngdpunkt befann sig
i byggnadens centrum. Altaret, centralpunkten för
den egentliga gudstjänsten, kunde emellertid icke
lämpligen uppställas i en efter centralsystemet anlagd
kyrkas centrum, utan måste anordnas i en nisch,
ett kor eller en korsarm. Centralkyrkotypen lider
därför städse af en inre motsägelse. Byggnadens massor
röra sig omkring och peka mot ett centrum; men detta
centrum intages blott af en åhörarplats eller kanske
ingenting. Att centralkyrkor det oaktadt byggts och
byggas beror bl. a. därpå, att denna typ erbjuder
storartade möjligheter till arkitektoniskt imponerande
ochr intressanta anläggningar. Rätt egendomligt
är, att de kolossala metropolitankyrkorna för den
öster- och västerländska kristenheten, Sofia-kyrkan
i Konstantinopel och Peterskyrkan i Rom, båda
tillkommit genom ett kompromissande mellan central-
och långkyrkotyperna.

Det är företrädesvis den bysantinska stilen,
renässansen, barocken och den allra senaste tidens
protestantiska kyrkobyggnadskonst, som sysselsatt
sig med centralkyrkoproblemet. En varm ifrare för
centralkyrkans utbildande till specifik protestantisk
kyrkotyp var i Sverige arkitekten E. V. Langlet. Af
Stockholms kyrkor äro Östermalms, Adolf Fredriks,
Gustaf Vasa, Katarina, Skeppsholms och Kungholms
centralkyrkor.

Såsom en egendomlig art af centralkyrkor må nämnas de
i Sverige och Danmark förekommande, från 1600-talet
härstammande s. k. rundkyrkorna (se d. o.).
I. G. C.

Centralorganisationen för Sveriges industri
och handtverk
, 1905 ombildad till Sveriges
handtverksorganisation
. Se Handtverks- och
industriföreningar
.

Centralpolisen, en afdelning af polisstyrkan i
Stockholm. Se Polis.

Centralprovinserna (eng. Central provinces), provins
i brittiska Indien, mellan 17° 50’ och 24° 27’
n. br. samt 76° och 85° 15’ ö. lgd (fr. Gr.). De


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:26 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0788.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free