Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chaucer,Geoffrey - Chauci, germansk folkstam. Se Chauker. - Chaudes-aigues - Chaudet, Antoine Denis, fransk bildhuggare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtäljes, att en vacker aprildag händelsevis på ett
värdshus i London sammanträffade ett antal män (bland
dem C. själf) och kvinnor af olika samhällsklasser och
yrken, hvilka alla hade för af sikt att dagen därpå
anträda en pilgrimsfärd till S:t Thomas a Beckets graf
i Canterbury. I skildringar af målande åskådlighet
och den finaste kvickhet, som göra prologen till
poemets pärla, presenteras de olika personerna
för läsaren. Med mästerskap tecknar C. kort och
träffande pilgrimernas karaktär, sätt, dräkt och andra
egenheter - allt med frisk humor och naturlighet,
utan öfverdrifter eller falsk komik. Den allvarlige
och belefvade riddersmannen i sin enkla vapenrock,
hans unge, glade, hurtige son, den älskvärda och
eleganta priorinnan fru Eglantine, den välfödde, sluge
tiggarmunken, den lärde och fattige Oxford-magistern,
den rike och materialistiske godsherren, den fromme
och enkle prästen, den råbarkade mjölnaren, den
lefnadslustiga och frispråkiga frun från Bath, den
bedräglige aflatskrämaren m. fl. oförlikneliga typer
från skaldens samtid stå ännu i dag lifslefvande för
läsarens fantasi. Till denna brokiga pilgrimsskara
sluter sig den jovialiske värdshusvärden, och
denne föreslår, att hvar och en skall till tidens
förkortande förtälja två berättelser på bortvägen
och två på återfärden. Hela sällskapet, som under
resan ökas, består till slut af öfver trettio
personer, och om skalden hade genomfört sin plan,
skulle han således hafva gifvit oss mer än 120
berättelser. Tyvärr hann C. ej att dikta mer än 24
(hvaribland fragmentet Sir Thopas, som är en afsiktlig
parodi på riddarromansernas stil och versifikation
och tvärt afbrytes af värdshusvärden), jämte den
stora allmänna prologen. Läsaren måste taga afsked af
pilgrimerna, innan de hunnit till Canterbury. Prologen
skrefs sannolikt 1386, och till samma tid höra flera
af de bästa berättelserna. Åtskilliga voro författade
redan under föregående period och insattes, mer eller
mindre omarbetade, i den allmänna ramen; andra diktade
C. under de följande bekymmerfulla åren. Hvarje
berättelse hade enligt planen sin egen inledning
eller prolog. Genom afskrifvares vårdslöshet hafva
i handskrifterna många ställen ryckts ur sitt rätta
sammanhang, och först den senaste tidens kritik har
lyckats åter införa reda och riktighet i det hela. I
"Canterbury tales" visar C. mångsidigheten af sin
rika begåfning. Lika olikartade som de personer
äro, i hvilkas mun han lägger sina berättelser,
lika olikartade äro dessa senare till innehåll
och form. Den romantiska poesien och den religiösa
legenden äro däri representerade. Skildringar ur
det engelska folklifvet, kryddade af en kraftig och
stundom grofkornig humor, omväxla med berättelser af
fint patetiskt innehåll, och under de ordstrider,
som stundom uppstå mellan tvenne medlemmar af
sällskapet såsom förkämpar för olika stånd och yrken,
framläggas ej sällan på ett verkligen dramatiskt
sätt intressanta, af stark satir färgade skisser ur
samtidens kulturhistoria. Alla berättelserna äro i
bunden form, med undantag af "prästens" samt C:s egen
allegoriska historia om Melibæus och hans hustru;
sexton berättelser jämte den allmänna och de allra
flesta enskilda prologerna äro på heroisk vers,
fyra berättelser på "rime royal", en ("Sir Thopas")
i sexradiga och en i åttaradiga stanser, tillsammans
icke mindre än 17,385 verser.
Bland C:s öfriga arbeten torde böra nämnas
en astronomisk afhandling, The treatise on the
astrolabie, och en öfversättning af Boéthius’ "De
consolatione philosophiæ", båda på prosa. Några
af hans skrifter hafva gått förlorade, så att man
nu blott känner deras titlar. Å andra sidan ha
flera arbeten, hvilka förut tillskrefvos C., nu af
kritiken frånkänts honom, såsom "The flower and
the leaf", "Chaucer’s dream" "The court of love"
och "The complaint of the black knight". Särskildt
är att märka såsom oäkta "The testament of love"
(på prosa), därför att de biografiska notiser, som
dess författare meddelar om sig själf, vållade, att
C:s lefnadshistoria länge vanställdes af en mängd
oriktiga uppgifter.
C. är det nyare Englands förste store skald. Och
inom hela Europas medeltida diktkonst är det blott
Dante, som kan anses vara honom öfverlägsen. Hans
inflytande på Englands språk och litteratur var stort
och betydelsefullt. Efter den normandiska eröfringen
af England tillbakaträngdes, såsom bekant, folkets
eget språk af franskan, som länge var ensamt bruklig
vid hofvet och bland de högre klasserna såväl som vid
domstolarna. Endast långsamt kämpade sig engelskan
åter upp från de lägre samhällslagren. Liksom de
engelska och franska nationaliteterna inom England
småningom närmade sig till hvarandra och under
gemensamma strider för frihet och ära sammansmälte
till det engelska folket, så sammansmälte också
de båda språken. Men det kräfdes en stor skald för
att gjuta det nya engelska språket i en konstnärlig
och mönstergill form. Detta gjorde C. - C:s arbeten
föreligga i många upplagor, af hvilka de bästa äro
den på Chaucer societys (stiftadt 1866) publikationer
grundade, utgifven af Skeat i 6 bd 1894-95 (med
fullständigt glossar), supplement 1897; i en volym
(med glossar) äro Skeats "Student’s Chaucer" (1897) och
"Globe"-upplagan 1898. - I svensk öfversättning finnas
"Canterburyberättelser, bearb. för ungdom" (1900),
"Tre poetiska berättelser", af H. B. Romberg (1902),
samt "Prolog till Canterbury tales", af K. R. Nyblom
(i "Världslitteraturen", 1902).
Litt.: ten Brink, "Chaucer-studien" (1870),
"Chaucers sprache und verskunst" (1884, 2:a
uppl. 1899) och "Geschichte der englischen
litteratur" (II,1, 1889), Lounsbury, "Studies in
Chaucer, his life and writings" (1891), samt Pauls
"Grundriss der germanischen philologie" och för
hvarje års tillskott till Chaucer-litteraturen
"Jahresbericht über die germanische philologie".
A. E.
Chauci, germansk folkstam. Se Chauker.
Chaudes-aigues [jådsåg], romarnas Calentes aquæ,
"heta källor", stad i franska dep. Cantal, vid en
biflod till Truyère, i en djup dalsänka vid foten af
Aubracbergen, 650 m. ö. h. 1,163 inv. (1901). Termerna
i C., bekanta sedan romartiden, hafva en temperatur
af 57-81,5° C., innehålla kolsyradt natron samt något
jod och brom och lämna 9,749 hl. vatten i dygnet. Den
hetaste källan är Source du Par, som ensam lämnar
4,850 hl. vatten i dygnet. Äfven en kall järnkälla,
Condamine, och två järnhaltiga natronsurbrunnar
upprinna i närheten. C. besökes särskildt af giktsjuka
och kroniskt reumatiska personer. Kurfrekvensen är
omkr. 1,000 pers. årligen. I C. ligger det gamla
slottet Cauffour.
Chaudet [jådå], Antoine Denis, fransk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
