- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
505-506

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Colani, Timothée, fransk protestantisk teolog - Colaptes - Col arco - Colascione - Colban, Adolfine Marie, norsk författarinna - Col basso - Colbert, Jean Baptiste C., fransk statsman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Revue de théologie et philosophie chrétienne", som
1858 fick namn af "Nouvelle revue de théologie", och
hvars sista årgång utkom år 1869. Denna tidskrift,
i hvilken C:s sista betydande bidrag var en kritik
af Renans "Vie de Jesus", mottog bidrag af flera
bland den franska reformerta kyrkans utmärktaste
teologer. Som predikant utmärkte sig C. genom
rikedom på idéer och en sträfvan att mera framhålla
kristendomens etiska än dess dogmatiska sida. Af hans
tre utgifna predikosamlingar är den första, Sermons
prêchés å Strasbourg
(1857), öfversatt till svenska
under titeln "Religiösa föredrag" (1858-62). Af
hans öfriga skrifter må nämnas: Jesus-Christ et
les croyances messianiques de son temps
(1864;
"Jesus Kristus och de messianska troslärorna på
hans tid", 1865) och Essais de critique historique,
philosophique et littéraire
(1895). Såsom en af de
mest framstående cheferna för det liberala partiet
("nouvelle école") inom franska reformerta kyrkan
var han utsatt för flera anfall af de ortodoxe, 1864
utnämndes C. till professor i praktisk filosofi vid
högskolan i Strassburg. Efter denna stads eröfring
af tyskarna, 1870, nedlade han sitt ämbete. Vid den
franska reformerta kyrkans generalsynod i Paris 1872
uppträdde han som den mest betydande kämpen för den
friare riktningen. Död 1888.

Colaptes, zool. Se Kopparspetten.

Col arco [kall], it., mus. Se Coll’arco.

Colascione (it.), mus. Se Calascione.

Colban, Adolfine Marie, född Schmidt, norsk
författarinna, f. 1814 i Kristiania, d. 1884 i Rom,
var gift med adjunkten N. A. Colban, blef 1850 änka
och begaf sig 1856 till Paris, där hon vann inträde
i tongifvande och högtstående kretsar och hvarifrån
hon under en följd af år sände förträffliga och
högt skattade korrespondenser till
"Morgenbladet" i Kristiania. Hon författade ett antal
fina och älskvärda berättelser från olika länder:
Tre noveller, tilegnet de norske kvinder
(1873), Tre, nye noveller (1875) och romanen
Jeg lever (1877; "Jag lefver", 1881) m. fl.

Col basso [kall], it., mus., förkortadt c. b.,
(stämman skall spelas alldeles) lika med kontrabasen.
illustration placeholder

Colbert [kålbär]. 1. Jean Baptiste C., fransk
statsman, f. 29 aug. 1619 i Reims af borgerliga
föräldrar. Han blef redan vid unga år högtbetrodt
biträde åt statssekreteraren för krigsärendena Le
Tellier, och hans anställning, som dennes ombud hos
Mazarin ledde 1651 till att den senare tog honom i
sin tjänst. C. fick snart stort inflytande hos den
mäktige kardinalen, främst såsom ledare af dennes
stora enskilda affärer, men äfven som rådgifvare i
politiska frågor, hvarvid han redan tidigt riktade
skarpa angrepp mot finansministern Fouquets halft
förrädiska öfvermod och vanstyrelse. På dödsbädden
rekommenderade Mazarin honom hos den unge Ludvig XIV,
och med kardinalens död började C:s
egen statsmannabana (1661). Första steget på
densamma var Fouquets fängslande i sept. 1661
och upprättandet af en särskild domstol
("chambre de justice") för brott, som begåtts i
finansförvaltningen.

Den nya ordningen skulle betecknas af konungens
personliga styrelse. Någon ny finansminister blef
därför ej utnämnd; men den finanskonselj, som
inrättades, blef alltifrån början en omklädnad för
C:s ledning af landets näringslif och finanser,
ehuru han först 1665 erhöll titeln "contrôleur
general des finances", hvilken förblef de franske
finansministrarnas benämning till revolutionen. På
de flesta områden var C. nu Frankrikes ledande
statsman. Från 1662 innehade han faktiskt styrelsen
af flottan, 1664 blef han ledare för statens och
hofvets byggnadsföretag, med titeln "surintendant des
bâtiments", och 1669 statssekreterare, med flottan,
handeln och industrien, kolonierna, hofvet, staden
Paris och de kringliggande provinserna som sitt
särskilda verksamhetsområde. Därjämte satte han under
denna tid vanligen sin prägel på behandlingen af de
kyrkliga ärendena, liksom på rättskipningen och den
viktiga polisförvaltningen. Någon premiärminister
ville Ludvig dock aldrig veta af, och landtarmén
liksom utrikesstyrelsen voro alltid undandragna
C:s inflytande. C:s arbetsförmåga har sällan haft
sin like; ingen detalj i något af hans departement
fick undgå honom, och så långt det öfver hufvud var
möjligt, höll han i sina egna händer den verkliga
ledningen af hela landets utrikes handel och sjöfart,
kolonisation och storindustri - i lika hög grad som
nu är fallet med en stor arbetsgifvare inom hans eget
företag. Mer än någon af sina samtida förkroppsligade
C. tidens ideal af den allt behärskande, allestädes
närvarande statsmannen. Han lyckades under denna
sin glansperiod äfven förvärfva en mycket stor
förmögenhet, särskildt i jordegendomar, och erhöll
efter dessa en rad höga adelstitlar, som öfvergingo
på hans söner (se nedan); äfven sin släkt förskaffade
han höga ämbeten och fördelar i mängd. Men C. och
hans släkt hade en medtäflare i familjen Le Tellier,
som med Louvois (sonen till C:s förste chef)
såsom krigsminister erhöll ett städse växande
inflytande hos konungen. Motsatsen mellan C. och
Louvois blef med åren alltmer utpräglad, och C:s
inflytande sjönk, då motståndarens steg. C. arbetade
för sparsamhet, vanligen för en fredlig politik
och på försvarets område för flottans intressen,
medan krigsministern understödde Ludvigs böjelse
för lyx och dyrbara militära företag samt anslöt
sig till hugenottförföljelserna, som voro ett hårdt
slag för den industri C. skapat. Sålunda blef C:s
politik alltmer oförenlig med konungens afsikter;
ministerns stränga och mästrande lynne hade också
aflägsnat de fleste från honom, och hans ställning
var mycket försvagad, då han dog i Paris 6 sept. 1683.

Det mest utmärkande för C:s politik var enhetligheten
och konsekvensen däri, böjelsen att låta leda sig af
några få klart fattade grundsatser. Grundsatserna
voro merkantilsystemets (se d. o.), och C. är
kanske den ende store statsman, som helt uppgått
i denna åskådning, hvilken därför också stundom
kallats colbertism, ehuru den är mycket äldre än
C. Hörnstenen i systemet var kanske finansernas
välstånd såsom förutsättning för en utåt och inåt
stark statsmakt. C:s finanspolitik började med ett
slags reduktion, som befriade landet från en stor
del af den tryckande skuldbördan, genom att -


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free