Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 861-862 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Creutz

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utnämndes han 1720 till generallöjtnant och 1722 till
general. Död 1728.

6. Ernst Johan C. d. y., son af Ernst
Johan C. d. ä., friherre, riksråd, f. 1675 i Åbo,
inlade såsom lagman i Östergötland stora förtjänster
(särdeles under de efter Karl XII:s fall företagna
ryska härjningstågen till detta landskaps
kusttrakter), utnämndes 1721 till landshöfding
i Östergötlands län, blef 1727 riksråd,
1731 grefve (men tog aldrig introduktion
å riddarhuset) och 1735 kansler för
Åbo universitet. C. var ett af de riksråd,
som hattpartiet vid 1738-39 års riksdag tvang att
utträda ur rådkammaren, emedan de ej ville, att
Sverige skulle inlåta sig i krig med Ryssland.
Han var en kunnig man och en rättvis ämbetsman
samt prisas som en varmhjärtad människovän.
Han afled 1742 på Kristineholm i Södermanland.
A. O. F.


7. Gustaf Filip C., sonson till riksrådet
Johan C., grefve, skald och diplomat, f. i maj
1731 på Anjala gård i Nyland i Finland. Efter
föräldrarnas snara bortgång erhöll han understöd
af släktingar och studerade 1748-51 vid Åbo
akademi. 1751 öfverflyttade han till Stockholm
och ingick i k. kansliet, där han efter fem
års tjänstgöring befordrades till kanslist. C.
hade där till kamrat grefve G. F. Gyllenborg,
med hvilken han knöt ett innerligt
vänskapsband för lifvet. 1756 utsågs han
af ständerna till kavaljer hos hertig Fredrik
Adolf, på samma gång som Gyllenborg blef kavaljer
hos kronprins Gustaf. Hofvets misstroende mot de
båda grefvarna öfvervanns småningom, och särskildt
C. tillvann sig allas hjärtan genom sin utomordentliga
smidighet och älskvärdhet. 1763 utnämndes han till
minister vid spanska hofvet. Därifrån förflyttades han
1766 till den då ytterst maktpåliggande ministerposten
i Paris, där han mycket väl tillvaratog Sveriges
intressen och samtidigt blef högt uppburen i landets
ledande litterära och aristokratiska kretsar. Kort
innan han hemkallades, 1783, afslöt han en vänskaps-
och handelstraktat mellan Sverige och Nord-Amerikas
förenta stater. Återkommen till Stockholm,
blef han kanslipresident och riksråd samt mottog
äfven kansleriatet för Uppsala universitet. Under
Gustaf III:s italienska resa 1783-84 stod han som
kanslipresident i spetsen för regeringen. 1783 blef
han hedersledamot af Vetenskapssocieteten i Uppsala
och 1784 ledamot af Vetenskapsakademien. Han dog 30
okt. 1785 i Stockholm.

Det var emellertid icke genom stats- och
ämbetsmannavärf, som C. vann sin ryktbarhet. Den är
knuten vid hans skaldskap. Han och hans vän Gyllenborg
voro de två förnämste skalderna i vårt land vid
frihetstidens slut. Båda slöto sig 1753 till det
af Eckleff stiftade sällskapet "Tankebyggarorden",
där fru Nordenflycht var medelpunkten. I sällskapets
publikation "Våra försök" (1753-55), hvars två första
delar utgåfvos 1759 och 1762 i ny, omarbetad upplaga,
framträdde C. med
några dikter, hvilka i formell smidighet och välljud
öfverträffade alla föregångare. Högst står hans idyill
Atis och Camilla (1761), som af dåtiden mottogs med
en hänförelse, som endast kan likställas med den
beundran, som senare mött "Fritjofs saga" och "Fänrik
Ståls sägner". Det är en herdedikt med uppränning
och motiv från äldre herdedikter, Tassos "Aminta"
och d’Urfés "Astrée", men föryngrad och förnyad
genom en stämning af ungdomlig lifsbetagenhet,
frisk och vek känsla, en vårligt fin och förtjusande
naturskildring. Versen är mjuk och melodisk, stilen af
en då utomordentlig lenhet och elegans. En prosasatir
Lögnens försvar (1759, med Swift till förebild) och
odet Begärelsers bedräglighet visa en annan och ändrad
stämning, men äfven ett aftagande i skaldekraft. Från
hans senare år är dikten Daphne, som är den första
rimmade erotiska novellen i vår litteratur. Annars
var det endast åren 1753-63, som C. egnade sig
åt diktningen, och hans vittra kvarlåtenskap är
mycket liten. Under sin Parisvistelse gjorde han ett
utkast till en opera, Rustan och Mirza, som delvis
skulle utarbetas af hans sekreterare, Lidner, men
han utgaf aldrig sitt verk,. enär - enligt hvad han
skref till Oxenstierna - Lidner i ett otryckt företal
till "Medea" antydt, att de ställen han upptagit ur
"Rustan", som "en långt högre, långt vittrare hand
omarbetat", voro hans egna, som han egde rätt bruka
efter behag, "liksom man kan rifva ner sitt hus och
med de gamla stenarna bygga ett nytt"(?). Antagligen
hade dock äfven creutziska stycken följt med i
"Medea", särskildt bland operans idylliska och rent
visartade beståndsdelar, solosånger och körer af
mera vek art, möjligen äfven den rent lyriska pärlan
"O yngling, om du hjärta har". (Jfr Karl Warburgs
"Medea", 1888.) Kellgren, som hört C. recitera verser
därur, berömmer dem högeligen.

I Åbo, Stockholm och under den långa vistelsen
i utlandet förvärfvade C. en vidsträckt
bildning. Älskvärd och snillrik, som han
var, förvärfvade han allestädes aktning och
tillgifvenhet. Voltaire hyste det lifligaste intresse
för honom, Marmontel tillhörde hans närmaste
vänner och var hans hänförde beundrare. Bland
hans umgängesvänner i Paris voro vidare Necker
och Turgot, d’Alembert och Buffon; han gynnade
tonsättaren Grétry och vidmakthöll de lysande
traditionerna från föregående svenska ambassadörer,
som E. Sparre och K. G. Tessin. Emellertid gjorde han
kolossala skulder, dem Gustaf III betalade, och det
berättades många anekdoter om hans slösaktighet och
tankspriddhet. Hjälpsam och välvillig, kom han många
nödställda landsmän till bistånd, bland andra just
Lidner. - C:s dikter äro intagna i "Vitterhets-arbeten
af Creutz och Gyllenborg" (1795; 2:a uppl. 1812)
samt särskildt utgifna i Hälsingfors 1862. "Atis
och Camilla" är flera gånger utgifven, senast 1902
med anmärkningar af B. Risberg. 1797 skref Franzén
"Sång öfver grefve Gustaf Philip Creutz", och när
Svenska akademien 1835 lät slå en medalj öfver C.,
författade Franzén likaledes hans minnesteckning (i
Sv. akad:s handl. XVI, 1836). Se vidare Atterbom,
"Svenska siare och skalder", III (2:a uppl. 1862),
K. F. von Willebrand, "Förhandl. och upps., utg. af
Sv. literatursällskapet i Finland" (1900), och
O. Levertin, "Svenska gestalter" (1903). (R-n B.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>