Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 891-892 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cronje - Cronquist - Cronstedt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(10–11 dec.) angrep C:s nya försvarsställning vid
Magersfontein, slogos engelsmännen tillbaka med stor
manspillan. C. höll nu dessa höjder besatta till dess
lord Roberts företog sin berömda flankmarsch och
general French undsatte Kimberley (15 febr. 1900).
C. nödgades då i stor hast retirera från Magersfontein,
följde Modder rivers norra strand och beredde
sig att öfvergå floden, för att intaga en ny
försvarsställning framför Bloemfontein, då han (17 febr.)
upphanns af French vid Paardeberg och där under
de följande dagarna kringrändes på alla sidor.
Förskansad i flodbädden, tillbakaslog han 18 febr.
Kitcheners våldsamma anfall, hvarefter lord Roberts
beslöt att afvakta den stund, då C. af bombardemanget
och bristen på proviant skulle nödgas kapitulera.

I Cronjes läger.

C. afböjde envist alla förslag från De Wet
och andra boergeneraler, som sökte bringa honom
undsättning, att försöka bryta sig ut, och efter ett
anfall af en canadensisk styrka natten till 27 febr.
kapitulerade han samma morgon med hela sin här,
uppgående till 4,106 man och 6 kanoner. Han
fördes till Kapstaden och vistades sedan till krigets
slut som krigsfånge på S:t Helena. Efter fredsslutet
återvände C. till Transvaal, men lät sedermera
förmå sig att först vid världsutställningen i
S:t Louis och sedan på andra platser i Förenta
staterna uppträda för betalning vid cirkusföreställningar,
där bl. a. "slaget vid Paardeberg"
uppfördes. C. har skildrats som typen för en gammaldags
boer, och äfven i sin krigskonst tillämpade han
alltför slafviskt de metoder han tillegnat sig under
sin ungdoms strider mot infödingarna samt fäste
föga afseende vid sina modernare utbildade
underbefälhafvares råd och varningar, hvilket i sin mån
förklarar vidden af den katastrof, som lord
Roberts’ stora framryckning i februari vållade
boerhären.
V. S-g.

Cronquist, Albert Verner, teknisk kemist,
f. 22 juni 1846 i Malmö, genomgick 1863–66
teknologiska institutet i Stockholm, var 1867–71
kemist vid Sveriges geologiska undersökning, innehade
1872–84 kemisk-teknisk byrå i Stockholm,
var 1877–84 handelskemist därstädes samt har
sedan 1876 varit en af statens kontrollanter för
eldfarliga oljor. C. egnade tidigt de nyare
sprängämnena sitt studium, blef 1882 kemist vid
mindepartementet, 1883 lärare i sprängämneslära vid
minskolan i Stockholm, var 1895–1900 flottans
kemist och 1898–1904 lärare i sprängämneslära vid
sjökrigshögskolan. Sedan 1895 har han varit
inspektör öfver sprängämnestillverkningen i riket och
sedan 1897 äfven öfver explosiva varor. C. erhöll
1893 professors titel samt blef 1892 korresp. ledamot
af örlogsmannasällskapet och 1901 medlem af
Krigsvetenskapsakademien. Såsom konsulterande kemist
har han utvecklat en omfattande verksamhet för
enskilda och myndigheter och varit anlitad bl. a. som
prisdomare vid en mängd industriutställningar,
såväl inom som utom Sverige. – C. har författat:
Om sugfärger (af svenska slöjdföreningen prisbelönt
täflingsskrift, i Tekn. tidskr. 1873), De eldfasta
råämnena i Skånes kolförande formation (med
Polhemspriset belönad afhandling, i Tekn. tidskr. 1877),
Om nitroglycerinhaltiga sprängämnen (1880, jämte
G. Nordenström), Lärobok om de häftiga sprängämnena
(1886; 2:a uppl. 1905) äfvensom ett flertal
uppsatser i Geologiska föreningens förhandlingar,
Teknisk tidskrift, Kemisk tidskrift, Landtbruksakademiens
tidskrift m. fl. st.

Cronstedt, svensk adlig släkt. Direktören
MårtenGavelius, f. 1638, d. 1696, inspektor öfver
de oxenstiernska godsen och kusin till Petrus Eliæ
Gavelius (se Cederschiöld 1), adlades 1687 och antog
namnet C. Enär han var barnlös, begärde och erhöll
han 1693 tillstånd att under sitt adliga namn och
nummer få adoptera sina styfsöner, barn till hans
hustru Anna Gerdes och hennes man i förra giftet,
Anders Olderman, en från Rostock bördig köpman i
Stockholm, d. 1679. Den äldste af dessa adoptivsöner,
teol. professor Johan Olderman, behöll som präst
sitt ofrälse namn; hans son Olof C. slöt 1728 denna
ättegren. Från den andre adoptivsonen, Jakob C. (se
nedan C. 1), härstammar grefliga ätten C. till
Fullerö, 1731 upphöjd i grefligt stånd och introducerad
1752. Från den tredje adoptivsonen, Gabriel C. (se
nedan C. 2), härstammar den i Sverige 1900 utgångna
kommendörsätten C., hvilken 1778 ur den adliga
ätten uppflyttades i den s. k. riddarklassen. En
gren af denna kvarlefver i Australien, en annan i
Finland. Från den yngste af Mårten Gavelius’ fyra
adoptivsöner, Karl C. (se nedan C. 3), härstammade
den 1877 utdöda friherrliga ätten C. En gren af den
i Finland kvarlefvande ätten C. upphöjdes 1870 i
finskt friherrligt stånd.

1. Jakob C., grefve, riksråd, son till
ofvannämnde Anders Olderman, f. 1668 i
Stockholm. Han gick först hofvägen och utnämndes
1712 till kammarherre, men inträdde sedermera på den
civila tjänstemannabanan och blef 1718 "ordningsman"
i Uppsala län, 1719 landshöfding i Kronobergs
län och 1727 medlem af riksrådet, där han
tillhörde mösspartiet och äfven efter partiets fall
fick kvarstanna till följd af sin bepröfvade
administrativa duglighet. 1719 upphöjdes han i
friherrligt och 1731 i grefligt stånd. Död 1751.
– C. hade på sitt gods Fullerö i Västmanland samlat
ett utmärkt bibliotek (4,000 vol.), hvilket 1756 af
ständerna inköptes för kronprinsen Gustafs räkning
och af honom 1767 skänktes till Uppsala universitet,
samt en betydande myntsamling, hvilken 1731
inköptes för statens räkning.

2. Gabriel C., den föregåendes broder,
fortifikationsofficer, f. 1670, ingick 1694 såsom volontär
vid fortifikationen, där han blef major 1709
(kunglig fullmakt dock först 1711). Han inlämnade
1710 förslag dels till Stockholms försvar å såväl
sjö- som landsidorna, dels till inloppets vid Hörningsholm
förstärkande samt ledde sedan med mycket
nit de häraf föranledda befästningsarbetena, men
kommenderades 1711 till Ösel för att sätta Arensburg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>