1039-1040
(1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
| Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas 1039-1040 (1906) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >> | ||
| Project Runeberg | Catalog | RSS | Forum | Recent Changes | Comments? | |||
PDF (B/W) - On this page / på denna sida - D - D.A. - Daa, dansk adelsätt - Daa, Ludvig Kristensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the
raw OCR text
from the scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns den
maskintolkade texten
från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1039 D. A.-Daa 1040 bärande. I de nordiska språken blef d-ljudet ytterligare förstärkt därigenom, att det germanska ljud 9 (= eng. th i father), som uppkommit af inlju-dande indoeurop. dh eller i vissa ställningar t (se vidare T), öfvergick till d. Detta skedde tidigt och i alla nordiska språk efter vissa konsonanter, t. ex. fsv. fcelde, brående, isl. felldi, brenndi, i fornsven-skan äfven efter öfriga konsonanter och svagtonig vokal, t. ex. sent fsv. kvcefde, kallade (i isl. ännu kvaföi, kallafti), ändtligen i nysvenskan äfven i alla öfriga ställningar, t. ex. läder (ännu på 1600-talet ofta fadher, d. v. s. /aöer), bud (äldre budh). Därtill kom, att i fsv. ett d insköts mellan U eller nn och ett följande r, ett inskott, som i nysv. dock bibehållits endast i ett fåtal ord, t. ex. dundra (ty. donnern), andra jämte annars, aldra, helare jämte allra, hellre. I danskan uppstod på 1300-talet d-ljud af äldre £ efter vokal, t. ex. cede, äta, wd, ut, men detta nya d har sedan öfvergått till Ö-ljud. Ett med tungspetsen mot hårda gommen bildadt d-ljud har i svenskan och norskan under nyare tid uppstått genom sammansmältning af r och d, t. ex. värd (tecknadt rid i värld), en sammansmältning, som emellertid uteblir i de nejder, där r "skorras". - Å andra sidan har d- (och Ö-)ljudet i svenskan lidit åtskilliga förluster. Så har det försvunnit (ehuruväl stafningen ännu ofta bibehåller d) före t, t. ex. ondt, godt- öfvergått till t mellan kort vokal och s, t. ex. gods, gudstjänst-, oftast assimilerats med l, t. ex. hålla (fsv. halda, eng. hold), för... skull jämte skuld, bröllop jämte brud, mellan jämte medel-stor o. d., ofta äfven med n, t. ex. tusen (ty. tausend, eng. thousand), smålänning (förr -länding), .stanna (förr stadna). Ad. N-n. Såsom musikterm betecknar D andra tonen i den diatoniska skalan (i romanska länder kallas tonen dock re) samt är namn på nottecknet för denna ton. Såsom symboliskt tecken nyttjas D bl. a. för att beteckna det fjärde i ordningen, vid numrering motsv. siffran 4. Om D i betyg se Betyg, sp. 177. - I den internationella telegrafien betecknar D angeläget (ty. dringend, fr. urgent), iltelegram. - På äldre franska mynt betecknar D Lyon, på österrikiska Graz, på preussiska (1817-48) Dusseldorf och på tyska riksmynt Munchen. - I algebran nyttjas d, liksom bokstäfverna i alfabetets början, som tecken för bekanta _s_torheter. - Som romerskt taltecken är D = 500, D = 5,000. D nyttjas dessutom i åtskilliga förkortningar. På romerska inskrifter är D (d) = Deus (Gud), divus (gudomlig), förnamnet Decimus, decurio (se d. o.), dominus (herre), doctor in. m., i juridiska arbeten D = Digesta. Latinska förkortningar äro vidare d. = datum, dies (dag, i bref), såsom kemiskt tecken D - didym, på recept d. = da 1. detur (gif 1. må det gifvas), på korrektur d., $ = delea-tur (det skall borttagas). - I musikaliska termförkortningar är d = it. da, dal, från, destra (höger) eller lat. discantus (diskant). - Framför namn betecknar D. det spanska don 1. det portug. dom. - Vidare är d. förkortning för den (datum), i handels-böcker för debet, såsom myntbeteckning för penny, pence (jfr D e n a r) och äfven för dollar. D. A. (lat.), förkortning för Divus Augustus. Jfr Divus. Daa [då], dansk adelsätt, framträdde första gången i 'midten af 1300-talet, ursprungligen i Sönder-Jylland, och kom hundra år senare till konungariket. Till ätten hörde K l a u s D. (f. 1579 r d. 1641), som 1630 blef riksamiral, och hans son-01 u f (f. 1606), som 1648-51 var räntmästare, känd för sin ytterligt aristokratiska hållning gentemot konung Fredrik III och sitt nära förhållande till systersonen Korfitz Ulfeldt, efter hvars fall han måste lämna landet. Hans son Klaus, f. 1640, blef bekant genom sitt tragiska öde: han blef nämligen skjuten 1678 på anstiftan af sin utsväfvande hustru, Sofie Amalie Lindenov, Kristian IV:s dotterdotter. Olufs yngre broder Valdemar, f. 1616 r gjorde slut på en stor förmögenhet genom guld-makeriförsök och dog utfattig 1691 i Viborg. Hansöde är motivet till H. K. Andersens vackra berättelse "Vinden berättar om Valdemar Daa och hans döttrar". Hans son Greger s D., f. 1658r kämpade 1692-95 som öfverste i kejserlig tjänst mot turkarna och stupade 1712 som rytterigeneral i slaget vid Gadebusch. Han slöt ätten. - Jfr "Danmarks adels aarbog" 7:e arg. (1890). E. Ebg. Daa [då], Ludvig Kristensen (skref sig först Daae), norsk politiker och tidningsman, f. 19 aug. 1809 i Saltdalen, Nordlands amt. Sedao han i fyra år besökt Bergens katedralskola, dimitterades han 1826 till universitetet, och som student slöt han sig till det nationella och liberala partiet i hufvudstaden. Ett års vistelse (1827-28) hos Kristian Krogh på Munkvold vid Trondhjem blef af stor betydelse för hans politiska åsikter därigenom, att han då fick den varma beundran för de engelska institutionerna, hvilken han bibehöll under hela sitt återstående lif. Sannolikt är, att han äfven hos Krogh lade grunden till sin omfattande kännedom om engelska förhållanden och särskildt engelska språket. Sedan han 1829 kommit tillbaka till Kristiania, blef han en af förkämparna för det parti i studentsamfundet, som ville fira Eidsvoldsdagen, 17 maj. 1830 utgaf han en broschyr om polisens förfarande mot dem, som ville fira 17 maj. Sedan han 1834 tagit filologisk ämbets-examen, blef han 1835 docent i historia och geografi vid universitetet. 1837 vardt han, vid tillsättandet af en ordinarie lärarplats i historia, förbigången af P. A. Munch, och 1838 måste han vika för A. M. Schweigaard vid tillsättandet af professuren i nationalekonomi (hvilken vetenskap D. studerat i London och Paris). Missnöjd kastade han sig då in i det politiska lifvet, för hvilket hans begaf ning gjorde honom särdeles lämplig. 1839 ingick han som medarbetare i oppositionstidningen "Morgenbladet", och 1842 blef han af Akershus amt invald i stortinget, där han kom i åtnjutande af mycket förtroende och 1845 blef utsedd till president i odelstinget. 1848 valdes han åter till stortingsman, men hans fullmakt kasserades, och han återvaldes först 1854, då Kristiania utsåg honom till sin representant. Emellertid var han 1839-51 statsrevisor och 1845-71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
