Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daa, Ludvig Kristensen - Daae, Ludvig, norsk politiker - Daae, Ludvig Ludvigsen, norsk historiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stortingets arkivarie. 1849 utnämndes han till
rektor i Kristiansand, men tillträdde icke denna
post. 1850 blef han adjunkt och 1852 öfverlärare
vid Kristiania katedralskola. Efter att 1847
hafva lämnat "Morgenbladet" inträdde han 1848 i
"Kristianiaposten", i hvilken han, först såsom
redaktör för utrikesafdelningen och sedermera
som hufvudredaktör, arbetade till 1856. Dessutom
redigerade han 1840-43 "Granskeren", i hvilken
han på ett talangfullt sätt förde oppositionens
talan, och 1851-53 "Den norske tilskuer", hvilken
kan anses som en fortsättning af "Granskeren". 1862
blef D. (efter R. Keyser) lektor och 1866 professor i
historia vid universitetet. Till hans lärarbefattning
hörde äfven platsen som föreståndare för etnografiska
museet, om hvilket han inlade stora förtjänster. Som
vetenskapsman verkliggjorde han icke de förhoppningar
man fäst vid honom, hvilket bl. a. berodde därpå,
att han icke tillräckligt följde utvecklingen af de
vetenskaper han skulle föredraga. Han egde likväl
omfattande kunskaper i historia, geografi, etnografi
m. m. och förstod att genom ett spirituellt föredrag
gifva en tilltalande form åt sina idéer. D:s enda
vetenskapliga arbete i historia, Kr. M. Falsen (1860),
anses ega sin märkvärdighet mera som ett försvar
för hans öfvergång till regeringspartiet än genom
korrekt framställning af ämnet. Hans etnografiska
arbeten, t. ex. Udsigt over ethnologien (1855)
och Om nationaliteternes udvikling I. (1869), ha sitt
egentliga värde som populära öfversikter. D., som med
särskildt intresse studerade de finska folkstammarna,
företog 1867 tillsammans med J. A. Friis en resa till
Finmarken, halfön Kola och Finland. De iakttagelser
och rön han gjorde under denna färd offentliggjordes
dels i en serie tidningsartiklar, dels i Skisser
fra Lapland, Karelstranden og Finland (1870). Som
läroboksförfattare utöfvade han en gagnande
verksamhet och vann stort anseende, särskildt genom
sina geografiska läroböcker. Detta är äfven fallet
med en populär Jordbeskrivelse for den norske
almue (1857-59). D. eger dock sin största betydelse
på det journalistiska området. Hans flesta och bästa
artiklar finnas i "Granskeren". 1846-47 utgaf han en
mängd politiska ströskrifter, hvilka, liksom hans
tidningsuppsatser, utmärka sig genom originalitet
i tankegången och stilen samt genom grundlighet
i insikter. 1872-76 redigerade han tidskriften
"Tids-tavler", hvilken behandlade såväl politiska
som litterära ämnen. D:s politiska bana har blifvit
bedömd på mycket olika sätt. Det lider intet tvifvel,
att han alltid förblef sina politiska ungdomsideal
trogen, fastän yttre förhållanden ofta försatte
honom i en svårförklarlig ställning. Först var han
medlem af oppositionen, men sedermera närmade han sig
regeringen. Slutligen (efter 1869) sökte han åter som
oppositionell kandidat vinna plats i stortinget, men
lyckades ej. Till sina åsikter var D. själfständig,
men gick dock in på modifikationer, när han därigenom
ansåg sig kunna främja sina idéer. Partilydnad kunde
han likväl ej iakttaga; såväl hans åsikter som hans
originella personlighet (hvilken dock i det enskilda
lifvet egde de mest älskvärda sidor) hindrade honom
därifrån. Många, till hvilka han en tid stått i nära
förhållande, bröto sedan fullständigt med honom. Mest
bekant är hans brytning med Henrik Wergeland. D:s
uppfattning af Norges förhållande till unionen står
i ett
vida klarare ljus än hans ställning till de inre
norska frågorna. I förstnämnda hänseende hyllade
han närmast de åsikter, som 1814 representerades af
grefve Wedel och dennes parti. Hans deltagande i det
Skandinaviska sällskapet i Kristiania 1864 och närmast
följande år utsatte honom för orättvisa angrepp af den
unionsfientliga pressen. Förut (1849) hade hans danska
sympatier inledt honom i en strid med P. A. Munch,
som han skarpt kritiserade i skriften Om professor
Munchs antiskandinaviske historik (s. å.) och hvars
åsikter på några andra områden han desslikes med
rätta bekämpade. D:s skandinavism omfattade äfven
Finland, i hvilket land han såg en fjärde lem af den
skandinaviska enheten. Redan på 1840-talet framställde
D. önskligheten af ett nordiskt rättstafningsmöte;
1868 bragte han denna sak åter å bane, och
1869 deltog han i Nordiska rättstafningsmötet i
Stockholm. D. afled 12 juni 1877. Han var utan tvifvel
en af Norges märkligaste män i den nyare tiden. Att
han icke kom att utöfva en ännu betydelsefullare
verksamhet än han gjorde, berodde delvis på den
isolering, i hvilken hans egendomligheter försatte
honom och som hindrade hans rika anlag att fullt
utveckla sig. Det tillbakasättande, hvarför han
vid åtskilliga tillfällen ansåg sig vara föremål,
kan visserligen förklara hans bittra utfall
mot lyckligare medtäflare, men utgör icke någon
förklaringsgrund till hans egendomliga politiska
bana. Se O. Richter, "Ludvig Kristensen Daa"" (1850).
Y.N.
Daae [då], Ludvig, norsk politiker, f. 24 april
1829 i Borgunds pastorat, Romsdals amt, blef
1856 overretssagförer, 1869 fogde i Söndmöre och
1876 sorenskriver i Nordre Söndmöre. Alltifrån 1859
hade han såsom representant för sin fosterbygd plats
i stortinget, till hvars mest ansedde medlemmar
han räknades. Han var i flera år president, först
i odelstinget och sedan i lagtinget. Han tillhörde
den dåvarande oppositionen. 1879 undanbad han sig
återval och stod således utanför det offentliga
lifvet, tills han 26 juni 1884 ingick i Sverdrups
ministär som chef för armédepartementet. Han afgick,
dock redan 1885 och bosatte sig på sin fädernegård
Solnor. 1886-88 satt han åter i stortinget, såsom
representant för Aalesund och Molde. 1889 utnämndes
han till tullkassör i Kristiansand, där han dog l
maj 1893. I sina yngre dagar började han en lofvande
historisk författarverksamhet, men denna afbröts, då
han inträdde på den politiska banan. 1866 utgaf han
en kritik af Rudolf Keysers efterlämnade skrifter.
Y. N.
Daae [då], Ludvig Ludvigsen, norsk historiker,
f. 7 dec. 1834 i Aremarks socken, Smaalenenes amt,
blef 1860 adjunkt vid latinskolan i Drammen,
1863 universitetsstipendiat i historia, 1869
bibliotekarie och 1876 professor i historia vid
Kristiania universitet. Särskildt i yngre år vistades
han upprepade gånger, stundom under längre tider,
dels och förnämligast i Danmark, dels i Sverige
för historiska källforskningar. Han har utvecklat en
mycket omfattande litterär verksamhet. Till kännedomen
af Norges nyare historia har han bidragit genom
utgifvandet af flera källskriftsamlingar: "Breve fra
bekjendte nordmænd til R. Nyerup" (1861), ett urval
af den danske mecenaten "Johan von Bülows papirer"
(1864), flera samlingar af aktstycken, förnämligast
rörande Norges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
