- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
1151-1152

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dödsdomar och andra stränga straff få slut på
rörelsen. Den fick dock däraf blott allt större
utbredning. Slutligen insåg regeringen, att det var
bättre att försöka med milda medel, och rörelsen
saktade då småningom af. Alldeles slut var den dock
icke och har vid några senare tillfällen åter blossat
upp, sista gången så sent som på 1850-talet. I
midten på 1700-talet spelade dalkarlarna ännu en
gång en stor politisk roll. Det var, då deras af
många anledningar framkallade missnöje med
hattregeringen slutligen bröt ut i formligt uppror
och den beväpnade allmogen tågade mot Stockholm,
1743. Detta s. k. fjärde daluppror (se
Daluppror) fick visserligen ett snöpligt slut, men visar,
att dalallmogen ansåg sig framför annan Sveriges
allmoge förpliktad att afhjälpa, hvad den fann vara
orätt. När under Gustaf III till kriget med Ryssland
kom krig äfven med Danmark (1788) och fäderneslandet
var i svår fara, vände sig konungen i första rummet
till dalkarlarna. Dessa förklarade sig ock genast
färdiga att gå man ur huse till Sveriges räddning
och uppsatte en stark frivillig kår, hvilken dock
ej behöfde tagas i anspråk gentemot några yttre
fiender. Däremot använde konungen en del däraf som
stöd vid genomförandet af 1789 års statskupp. En
afdelning af 1,200 man låg under G. M. Armfelts befäl
vid Drottningholm och bidrog i väsentlig grad till
att göra konungen till situationens herre.

Viktigare arbeten rörande D:s historia äro:
Arosenius, "Beskrifning öfver provinsen D." (1862
–68), J. M. Bergman, "Beskrifning om D." (1822),
E. Billengren, "Vasaminnena i D. från åren 1520–21"
(i "D:s fornminnesför:s tidskr." II, 1873) och "Om
trolldomsväsendet i D. under Karl XI:s regering"
(i "Läsning för folket", 1875), S. J. Boëthius,
"Engelbrekt Engelbrektsson" (i Heimdals Folkskrifter,
1893), M. Djurdahl, "De tumultu dalecarlorum,
vulgo Næftoget dicto" (1743), Hans Forssell,
"Sverige 1571", Abr. Hülphers, ’’Dagbok öfver en
resa igenom de under Stora Kopparbergs Höfdingedöme
lydande Lähn och D. år 1757" (1762), N. Höjer,
"D. och Dalkarlarne" (i "Hist. tidskr.", 1897),
K. H. Karlsson, "Äldre vestmannalag eller dalalag"
(i "Hist. tidskr.", 1889), Kröningssvärd och
Lidén, "Diplomatarium Dalekarlicum" (I–III och
suppl. 1842–53), C. G. Kröningssvärd, "Samling af
äldre författningar och handlingar rörande Dalarne"
(1844–45) och "Blåkullafärderna eller handlingar
om trolldomsväsendet i D. åren 1668–73" (1845–49),
S. Lönborg, "Finnmarkerna i mellersta Skandinavien"
(i "Ymer", 1902), H. Malmqvist, "Om hexprocessen i
D. 1757–63" (1877), Fr. Munktell, "Vesterås stifts
herdaminne" (I–III, 1843–46), C. F. Pettersson,
"Bidrag till kännedom om D:s utveckling" (1884),
C. G. Styffe, "Skandinavien under unionstiden"
(2:a uppl., 1880).
A. F–k.

D. kallas hertigdöme; hittills har endast Oskar
I:s son prins August (1831–73) burit titel efter
landskapet. Dess vapen är tvenne korslagda pilar
på röd grund, med en krona mellan deras uppåtvända
spetsar. Befolkningen, hvars män kallas "masar"
och ogifta kvinnor "kullor", är en storväxt, vacker
folkstam. Ärlighet och pålitlighet, idoghet och
förnöjsamhet, stolthet och själfkänsla äro de
utmärkande karaktärsdragen. Men några af dessa
egenskaper urarta lätt till öfverdrift.
Särskildt äro dalkarlarna ganska stolta öfver sina
egna och förfädernas förtjänster, och trognast af alla
har D:s folk bevarat gammal sed, dräkt och språk,
särskildt i Siljansdalen. Allmogens vandringslust
är vida bekant; måhända bör den, i det hela taget,
snarare skrifvas på nödens och behofvets än på den
inneboende obetvingliga hågens räkning. Emigrationen
har under de senaste årtiondena varit mycket
stor: 12,353 pers. 1881–90 och 5,726 pers. 1891
–1900. Inflyttningen tål därmed ingen jämförelse,
och D:s befolkning är ovanligt oblandad: öfver 90
proc. äro födda inom länet. I afseende på språk,
lynne och seder förefinnas mellan de olika bygderna
stora skiljaktigheter. Detta är förhållandet äfven
med de välkända, vackra nationaldräkterna (se d. o.).

D. är ett omtyckt mål för turistfärder, och
många platser locka främlingen att där för längre
tid söka ro och njuta af naturens skönhet, såsom
Hedemora, Säter, trakten kring Runn, Smedjebacken,
Ludvika, Grangärde, Gagnef, Leksand, Rättvik,
Orsa, Älfdalen och Särna. Med sin härliga natur,
ståtliga folktyp och vackra minnen har det blifvit
föremål för en mängd skildringar: af E. M. Arndt,
0. S. von Unge, P. F. Barfod, Eva Brag, C. Säve
("Tidskrift för literatur", 1852), A. Lidman ("D. i
ord och bild", 1906) m. fl., och i Karlfeldt har
landskapet fått sin egen skald. Ett gediget arbete är
"Öfre D. förr och nu" (1903; utg. af F. Schenström
under medverkan af ett stort antal vetenskapliga
fackmän), och en god vägledning för turister lämnar
den af Sv. turistföreningen genom A. Ihrmark utgifna
resehandboken "Dalarna" (1904). Om gamla folkliga
seder och föreställningar upplyser på sitt sätt
det af E. Bosæus utg. "Tafvelgalleri från stugor
i Dalom" (1872; 3:e uppl. 1905), en samling kopior
af olärda bondmålares naiva konstverk. Inom den rent
topografiska litteraturen intager den af F. Arosenius
redigerade, oafslutade "Beskrifning öfver provinsen
D." (1862–68) ett framstående rum. Den utförligaste
kartan, ehuru något föråldrad, är den 1879 i skalan
1:200,000 utgifna "Kopparbergs län" (6 bl.); den
nyaste är "Öfversiktskarta öfver Kopparbergs län"
(1898; 1 bl. i skalan 1:500.000). Därjämte finnas
specialkartor utgifna af V. Pettersson: Orsa socken
(1893) och Särna socken (1895).
J. H.* G. E.*

D:s folkspråk är söndersplittradt i en stor mängd,
sinsemellan vidt skilda dialekter. I landskapets
nordligaste hörn, de ursprungligen norska
socknarna Särna och Idre, talas en karakteristisk
<i>norsk</I> dialekt. Pron. ni heter där di, och hv-
uppträder som kv eller gv, t. ex. i Särna kvit
hvit. I öfrigt kunna dalmålen betraktas som svenska
folkmål och ansluta sig närmast till den uppsvenska
dialektgruppen (i Gästrikland, Uppland, norra och
östra Västmanland). Men de visa också en del likheter
med målen i öfriga landskap, som gränsa till D. Mycket
egendomligt och själfständigt utbildadt är språket
i den gamla äkta dalabygden omkring sjön Siljan, det
egentliga s. k. "dalmålet" (i synnerhet i Älfdalen,
Mora och Orsa socknar, i viss grad äfven i Ore,
Rättvik och Leksand). Detta språk ådrog sig redan
tidigt forskningens uppmärksamhet, då det på ett
mycket frappant sätt afviker från normal svenska. I
många hänseenden står det på en mycket ålderdomlig
ståndpunkt, är säkerligen en af de forntrognaste
skandinaviska dialekter, i andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0616.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free