Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalin, Olof von, skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
veckobladen gjorde i sitt hemland. Hvarje torsdag,
"Argus-dagen", motsågs med längtan; "man gick
till läsningen af tidningen", skrifver Olof
Celsius d. y., "liksom då man går till bords med
hungrig mage", och när "Argus" upphörde, 1734,
efter att 104 nummer utkommit, "blef det liksom
tomt, och man sörjde öfver hela riket som öfver ett
besynnerligt dödsfall". Stor nyfikenhet rådde i fråga
om författarens namn. En gissning var, att ordet
"Argus" utgjorde ett akrostikon af medarbetarnas
namn. Rikets ständer hade vid riksdagen 1734, ehuru
icke utan opposition i präste- och bondestånden, hos
K. M:t lämnat sitt förord för "en obekant auctor,
som under namn af Argus med utgifne skrifter både
förnöjt och tjent publicum". Först 1735 blef det
allmännare bekant, att kanslisten D. var identisk
med den allmänt beundrade, "kvicke och lärde Herr
Argus". Vid denna tid presenterades han af Rålamb
för konungen och drottningen, hvilka hugnade honom
med dyrbara gåfvor. 1737 erhöll D., tack vare
ständernas förord och konungens välvilja, befordran
till k. bibliotekarie, och 1738 års riksdag beviljade
honom extra lön.
Under 1730-talet fortsatte D. sin vittra verksamhet å
skilda områden. Bland hans produktion från 1730-talet
märkas särskildt hans vackra minnessång öfver
Konrad Ribbing, i hvilken han tecknar bilden af
"en ärlig svensk", en ädel vis; vidare den stora
dikt han tillegnade Tessin i dennes egenskap af
landtmarskalk vid 1738 års riksdag under titeln Tankar
öfver oväldigheten, samt den af Boileau påverkade
förträffliga satiren Aprilverk om vår härliga tid
(1737), ett af hans populäraste skaldestycken,
i hvilket den satiriska stil, som senare i
Kellgrens, Leopolds och fru Lenngrens diktning
firar sina största triumfer, inaugureras och som
bidrog att göra honom till nationens favoritskald;
tonen är här lättare och finare än i hans äldre
satirer. Dessutom diktade han förträffliga visor,
stundom i herdekostym och med satirisk eller erotisk
anstrykning. Bland de herdakväden, som afgjordt
tillhöra denna tid, märkas dikten om Celadon,
som yfves öfver den funna skatten, hvilken visar
sig vara fyra fyrkar, sjungen på samma melodi,
som sedan upptogs i Sinclairsvisan, samt den vackra
kärleksvisan Philemon och Camilla till värmlandsvisans
melodi. I andra dikter sluter sig D. nära till
folkvisan. Dessutom odlade D. på ett älskvärdt
och lekfullt sätt sällskaps- och ordenspoesi; med
utomordentlig produktivitet strödde han kring sig
kväden af allvarlig och skämtsam art. För den år
1737 nyinrättade Kongl. svenska skådeplatsen togos
D:s krafter i anspråk. Han författade för denna scen
en prosakomedi, Den avundsjuke (1738), som närmast
sluter sig till Holbergs stil, med en nog skarp och
bitter tillspetsning af karaktärslytet och en ledig,
verkligt dramatisk dialog, samt sorgespelet Brynilda
(s. å.), skrifvet på alexandriner, vår första verkligt
betydande tragedi i den fransk-klassiska smaken; den
är i detta afseende epokgörande och "slog nationen
med glansen af en förut osedd skönhet". Ämnet är -
ett betecknande grepp - hämtadt ur de fornnordiska
och forntyska sagorna om Sigurd (Sigfrid), likvisst
omdanadt efter den franska tragediens smak. Närmast
sluter sig stycket till Racines "Andromaque" (såsom
H. Lindgren först påvisat och senast M. Lamm utfört),
hvilket sorgespel sedan 1723 förelåg i sv. öfvers.,
och hvars tredubbla,
något intrasslade motiv af obesvarad kärlek
D. upptagit, liksom konflikten i den allmänna
kärleksblindbocken löses på samma sätt: hjältinnan
söker af svartsjuka öfvertala den försmådde älskaren
att döda sin rival; när mordet är verkställdt,
dödar hon sig själf i förtviflan. Äfven Racines
kärlekspsykologi och känslosamhet ha påverkat detta
stycke, och D. söker efterlikna Racines enkla och
naturliga diktion, ehuru han härvid stundom blir
något klumpig och hvardaglig. (D. påbörjade senare
ett annat sorgespel, Cato, hvars stil närmast
tyder på inflytande från Voltaire; det förblef
fragment.) D. fortfor ock att odla prosan. Hans Tankar
öfver kritiken utgör ett försvar för den ärliga
satiren, närmast kritik "i betydelse af granskning
utaf moraliska lyten"; i de utmärkta prosasatirerna
Arngrim Bersärks förträffeliga tankar om ett fynd
i jorden och Brefväxlingen mellan Rågvald Pik
och herr Silfverspasserklinga gisslade D. det
Rudbeckianska fornforskningspedanteriet och den
snobbiga språkuppblandningen.
År 1739 begaf sig D. på en utländsk resa tillsammans
med sin förre lärjunge H. G. Rålamb. Resan gick
öfver Danmark, Hamburg och Holland till Paris,
där han vistades ett halft år. Tessin, som då var
svensk ambassadör där, förde sin unge landsman
in i Parissocieteten och i vittra och lärda
Pariskretsar, särskildt historikernas, bland
hvilka Rollin utöfvade inflytande på hans senare
verksamhet. Under Paristiden kom han i en filosofisk
strid med frih. C. G. Cederhielm och växlade på
alexandriner en stridsskrift med honom om egennyttan
såsom moralens driffjäder.
Efter hemkomsten (sommaren 1740) fortsatte
D. sitt skriftställarskap. Detta synes hafva tagit
något intryck af den samtida franska poesien, af
Voltaires diktning och af den eleganta världens
"poésies fugitives", framför allt den politiskt
satiriska visdikten; hans arbeten efter hemkomsten
röja större förfining. Bland dem är närmast att
nämna den politiskt historiska Sagan om hästen,
som skildrar Sveriges öden alltifrån Kalmarunionens
dagar. Sverige framställes under bilden af en häst,
den stackars Grålle, hvars olika ryttare beteckna de
svenske konungarna; prosabehandlingen har vunnit i
friskhet och ledighet; sagan blef föregångare till en
mängd liknande politiska prosadikter; den är påverkad
af Swifts bekanta "Tale of the tub".
D., som tidigare stått de unge hattarna nära och
som under tiden före kriget såsom awazubroder
tagit till orda för uppeldande af Karl XII:s anda
hos svenska folket, tyckes efter hemkomsten ha
varit en "persona ingrata" hos det krigslystna
hattpartiet; hans program var nu snarast partilöst,
men med lutning åt mössorna. Hans tidsdikter
under kriget äro allt annat än hattvänliga; flera
små satiriskpolitiska poem om tronföljarvalet,
dalupproret, partistriderna röja inflytande från
fransk chanson- och epigramdikt. Kämpavisan med det
ironiska omkvädet "men hatten är krönt med lager,
seger och ära" är möjligen påbörjad redan under 1738
års riksdag och fullbordad efter kriget, då dess
omkväde "men hatten är krönt med lager, seger och ära"
verkade ironiskt.
En tidsdikt var ock den märkliga Svenska friheten
(1742), som med orätt uppfattats såsom "rimmad
hattpolitik"; den är alldeles icke påverkad af
hattpartiets åskådningssätt; den talar frihetens
sak, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
