- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
1173-1174

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalin, Olof von, skald

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

riktar sin udd mot partisplitet. Denna dikt, som för
framtiden var det mest betydande af D:s skaldestycken
och som vardt en nationell dikt, såsom intet poem
förut varit, är ett epos i tidens stil, som visar
inflytande från Thomson, Voltaire (Henriaden),
möjligen ock Fénelon och Milton. Utgångspunkten
är Ulrika Eleonoras död, och dikten inledes med en
allegorisk skildring af friheten, som sökt skydd hos
Ulrika, för hvilken hon täljer de öden hon genomgått
i Sveriges land, hvarefter Ulrika drömmer en dröm
om oenighetens olyckor. Detta allegoriskt didaktiska
epos, hvars alexandriner öfverträffa hvad som förut
förekommit af svensk versifikation i högre stil,
var tillegnadt ridderskapet och adeln, och det var
D:s önskan att genom denna bragd undfå riddarhusets
förord till adelskap, men detta kom honom icke nu
till del, hvaremot sekreta utskottet föreslog, att
han måtte få i uppdrag att skrifva något nytt verk
i svenska historien. I öfrigt fortsätter D. sin
älskvärda visdiktning och annan alstring af täck
småpoesi (Ängsövisan, Vårvisa, Skatan sitter
på kyrkotorn
m. fl.). Om "Svenska friheten" och
"Brynilda" förnämligast gouterades i samhällets
högre kretsar, hade han däremot glädjen att från
skjutsgossars och gatpojkars läppar få höra dessa
sina lätta visor.

Mot midten af 1740-talet är hans utveckling som
skönlitterär författare i det väsentliga afslutad;
han lägger väl icke diktningen å sido, men egnar
däråt endast lediga stunder, oftast framkallad af
yttre anledningar. Hans skaldegåfva användes mest
som sällskapstalang. Däremot egnade han sig åt
författandet af Svea Rikes historia (l:a d. 1747,
2:a 1750, 3:e 1760-61), hvilken skildrar vår
forntids och medeltids samt Gustaf Vasas och hans
söners historia. D., som byggde sin tideräkning
på den s. k. vattenminskningsteorien, hvilket
framkallade protester såväl från prästerligt håll
som från urpatriotiskt, förkastade i anslutning
till Wilde den gamla regentlängden från Magog,
ställde sig kritisk till den föregående tidens
fantasterier, men föll själf stundom offer för
falska etymologier; nationella fördomar prägla ock
stundom hans skildringar; hans häfdateckning är -
i motsats till Lagerbrings - starkt adelsvänlig. I
historiens juridiska och kamerala element brast det
honom insikter, och Botin riktade härutinnan skarpa
anmärkningar mot honom. Hans framställningssätt står
mycket högt; hans skildring eger dramatiskt lif, och
han söker med poetens psykologi utfinna motiven för
personernas handlingssätt. Litterärt sedt betecknar
hans häfdateckning (som var påverkad af Daniel,
Rollin, Montesquieu, Holberg) en frigörelse från den
tyngd, som hvilat öfver vår historia; han "flyttade
den från bokhyllorna ned i svenskarnas hjärtan".

År 1750 kom D. i beröring med det unga hofvet,
då Tessin anställde honom som kronprins Gustafs
lärare. Efter att hafva öfvervunnit Lovisa Ulrikas
motvilja mot hans person blef han hennes tillgifne
tjänare, en omtyckt lärare för hennes son, sekreterare
i hennes vitterhetsakademi och sällskapspoet samt
rolighetsminister vid hennes hof. 1751 blef D. adlad,
1753 fick han titel af kansliråd, 1755 blef han
rikshistoriograf. Emellertid medförde hans vistelse
vid hofvet för honom stora faror. I ett herdaspel,
hvarmed han 1752 firade konungens återkomst från
Finland, förekommo åtskilliga
anspelningar på ständernas alltför stora
makt. Bl. a. yttrades den önskan att "herren
själf måtte få köra de fyra paren". I de
s. k. "kalottpredikningarna", som han författade
för ett vid hofvet inrättadt "kalottregemente",
hvars stormästarinna var drottningen, gycklade
han ganska skarpt öfver den tidens predikosätt
och parodierade i ord, åtbörder och röst vissa
samtida medlemmar af det högvördiga ståndet,
hvilket äfven vid andra tillfällen var föremål för
hans satir. Det är klart, att detta" skulle väcka
misshag. "Kalottpredikningarna" framkallade redan
vid 1751-52 års riksdag en skrapa från prästeståndet
till hofvet. Därtill kom, att D. 1755 af hofvet
begagnades för att med en fransk författare, Dangeul,
hvilken stod i förbindelse med det franska hofvet,
underhandla om ingenting mindre än den svenska
konungamaktens utvidgande och att han biträdde
konungen med författandet af några alltför bestämda
skriftliga yttranden i rådet. Underhandlingarna med
Dangeul blefvo bekanta för vissa maktegande (Höpken
o. a.), och D. lär t. o. m. hafva sväfvat i fara
för sitt lif, 1756 ställdes han till ansvar - dock
endast för herdaspelet och kalottpredikningarna
samt för sitt trots mot Kanslikollegium (han
hade nämligen ej ställt sig till efterrättelse de
ändringar kollegiet föreslagit i den nya upplagan af
skaldestycket "Svenska friheten"). Följden blef,
att D. aflägsnades från hofvet samt förbjöds att
närma sig de ställen, där konungafamiljen vistades,
och dessutom - för kalottpredikningarna - dömdes
till böter. Bland de tillflyktsorter, som stodo
honom öppna under förvisningen, blefvo i synnerhet
Ängsö (Piperska familjens egendom) och Stenhammar
(Ribbingska släktens stamgods) kära för hans
hjärta. Sin lediga tid använde han för att fortsätta
sitt historiska arbete. 1761 upphäfdes
förvisningsdomen, och han blef åter medlem af hofkretsen. I mars
1763 utnämndes han till hofkansler, och det säges,
att äfven rådspurpurn var honom ämnad. Han afled
på Drottningholm 12 aug. 1763. öfver hans graf på
Lofö kyrkogård lät drottning Lovisa Ulrika uppföra
en minnesvård.

D. har en stor betydelse för vår vitterhetshistoria
såsom den främste representanten för upplysningstidens
äldsta skede (det som i utlandet representeras af
män som Thomasius, Holberg och Addison), såsom
målsman för en mera folklig riktning i motsats mot
den lärda skråandans pedanteri, vidare såsom på
en gång representant för den samtida moralsatiriska
prosalitteraturen, för den franskklassiska riktningens
drama och epik, för den lättare, rokokofärgade
sällskapsdikten och vislyriken och för en populärt
hållen häfdateckning i anslutning till främmande
förebilder. Han förstod att leda dessa utländska
strömningar in i en svensk fåra. På alla områden
var han en nydanare och en folkuppfostrare, han
var i jämförelse med utlandets stormän ingen djup
ande eller storslagen personlighet, men säkert är,
att D. är en af våra förnämsta kulturpersonligheter,
att få svenska skriftställare genomfört ett större
verk än han och att den närmast följande tidens
(t. ex. G. F. Gyllenborgs) nedlåtenhet var mycket
obefogad. Från honom utgå ej blott den gustavianska
tidens allvarliga och satiriska författare; äfven
Bellman ser i honom sin närmaste svenske lärofader.

Såsom enskild person egde D. tvifvelsutan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0627.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free